Welcome to Hålywood.

Satt hos en kompis idag och drack kaffe och pratade om ditt och datt, när vi kom in på rykten.
Det är så konstigt egentligen, vad folk har lite liv på den här ön. Jag inkluderad. Jag älskar att sitta med mina vänner och skvallra om vad folk gjorde i helgen, hur fulla de var och vem de gick hem med. Men även fast vi snackar om alla människor, så är det egentligen ingen av oss som verkligen vet någonting. Vi antar bara, lägger ihop två och två, vidarebefodrar hörsägen och gottar oss.
Man har mindre privatliv här än i Hollywood. Egentligen.
Och det är mycket underligt hur mycket folk tror att de vet och hur lite de faktiskt vet. Undrar hur mycket rykten det florerar om mig? Jag är ju i och för sig ganska tråkig, jag kör karatefyllor någon gång per år och då brukar jag ibland känna mig manad att berätta mina mörkaste hemligheter, men annars bidrar jag nog inte med så mycket till skvallerkvarnen.
Men å andra sidan, dagens kaffekompis hade heller inte gjort speciellt mycket, och ändå snackades det om honom. Så man vet ju aldrig.

De sjukaste ryktena som jag hört om mig själv är att jag gjorde två aborter (när jag fortfarande var oskuld...), att mitt ex slog mig och att dagens kaffekompis gjorde slut med sin tjej för att jag "snärjt" honom. Alla dessa faller på sin egen rimlighet, men så långt tänker man inte alla gånger.

Kanske man bör ta en extra funderare när man sätter igång att skvallra om folk. Jag också... Men samtidigt så är det lite det som får Åland att leva. Tyvärr.

Shame on me, shame on us all. Let's get a life to talk about...

Fucking Barbie world.

Fy fan vad jag hatar den här låtsasvärlden som i vissa mått pågår runt mig. Vissa mått betyder naturligtvis grabblivet.
Att det kan vara så svårt för folk att vara ärliga bara för att de har en skinnflöjt i byxorna! Jag förstår inte. Ingen-jävla-stans.
Är ärlighet bara en udda egenskap som endast jag och mina vänner besitter? Är vi muterade från födseln?
Eller är det mig det är fel på, som, trots min cyniska och misstänksamma inställning till folk i allmänhet, tar det som sägs till mig som sanning?
Människor är tamejsatan en förtappad sort. Synd att jag insåg det först nu.


När blev jag en trasdocka? Jag missade det.

Vackra sommarfötter? Myt.

Fenomenet existerar inte. Bilden ovan (som jag naturligtvis snott) visar ett par indianfötter som legat inlindade i mjuk mammuthud i 11 år, ICKE ett par civiliserade fötter från detta tidevarv. "Sommarfötter" av denna tid är ICKE vackra. De är sönderskavda, med blåsor överallt, möjligen även prydda med lite mer eller mindre avskavt nagellack i valfri färg, p.g.a. flitigt användande av mycket fagra, men ack så obekväma, fotbeklädnader av varierande höjd.

Jag upprepar.

Nej, föresten, det gör jag inte alls. Jag behöver inte. Det här är egentligen allmän vetskap. I alla fall borde det vara det.

När är fötter egentligen vackra? Det måste vara den äckligaste kroppsdelen på människan. (Ja, jag har fotfobi.... Yuuuckkkk!!)

Människor är överlag ganska äckliga, förstås.

Men det finns självklart mycket snyggt också. Som Johnny. Och Ville. Och några till. Men jag skulle nog inte ta i deras fötter heller...

Dags att sova, månne? Jag undrar det, jag. Vi gör så.

Why God, why??

Varför i HELVETE upptäcker man alltid att brödet är mögligt när man redan ätit en skiva? Aldrig när man lagar smörgåsen, inte heller innan man just huggit tänderna i den första. Nej. Alltid när man ätit en skiva och ska börja på den andra.
Och det sker alltid när man är som tröttast och när det är som längst till lunchen och den där enda dagen man satte sin tillit till de där smörgåsarna, tog inget annat med sig.

Märklig, dock icke mindre existerande praxis... Fuck it.

Vad fittig man kan bli....!!

Det var en insändare i en av lokaltidningarna imorse, som handlade om Ålands nöjesguide. Personen som skrivit insändaren "attackerade" innehållet och påstod att den innehåller svordomar och fyllesnack. Vilket den i och för sig gör, det säger jag ingenting om. Man måste ju förstå att den tidningen är gjord av unga, för unga, alltså är även jargongen ungdomlig. Och på Åland sups det. Vare sig man vill inse det eller ej så är det vad folk sysslar med här. Punkt.
Efter detta drog personen i fråga dock lite grovt slutsatsen att detta är orsaken till ungas ökade depression och bruk av antidepressiva.
Jag blev lite ställd av det här påståendet, faktiskt. Jag brukar inte slösa energi på vad random folk tycker och tänker om saker, om jag inte tjänar på det själv så skiter jag ganska hårt i det. Men eftersom jag själv gick på antidepressiva en gång och även har nära vänner som går/har gått på det, så känns det som någonting jag skulle kunna ta personligt. Och att dra någonslags parallell mellan att festa någon helg (nöjestidningen förespråkar, vad jag förstår, inte att man ska skaffa sig några oävna alkoholvanor...) och att som ung må så åt helvetes helvete att man behöver mediciner för att ens kunna stå upprätt, känns duktigt snedvridet. Depressioner kan komma av många saker, men knappast av att man svär eller festar en helg i månaden. Jag svär konstant och jag sväljer nog en par kalla någongång, men det var inte därför som jag behövde farmaca. Jag tror till och med att det var efter att jag slutat med det som jag började svära som jag gör nu (försöker dock sluta, men det känns så bra ibland...! Att svära, menar jag.) Om jag inte minns fel så påpekade personen i fråga att det minsann aldrig användes såna där svärord i dennes barndom. Att denne visste att det förekom, men att det tillhörde vissa människor som saknade respekt och uppfostran (eller liknande). Jag har ett litet förslag på svar här; eftersom jag fick intrycket av att denna människa kanske börjar bli lite till åren kommen, så kanske denne var i sin omtalade barndom för, ja, vad ska vi dra till med? 45-50 år sedan. För jag räknar med att personen är åtminstone 60. Jag kanske är helt ute och cyklar med det jag nu kommer hävda, eftersom jag själv är född i slutet av det bruna 80-talet, men jag vill i alla fall slå ett slag för budskapet "tiderna förändras". Det smärtar antagligen inte unga vuxnas oförstörda trumhinnor att höra könsord, svärord och annat fult längre. Härmed menar jag dock inte att det skulle vara någonting bra, tvärtom kan det anses ha gått käpprätt åt Firehall med ungdomen, eftersom vi slänger ur oss fulheter och ingen reagerar. Men inte desto mindre är det fakta. Vi gör så, vi medlemmar av den förlorade, ironiska generationen. Det är så jargongen är. Huruvida man sedan gillar det eller ej, är en annan sak, som inte hör hit. För det är så här det låter. De som sedan kastar ur sig fulheter i tid och otid med annat folk än sitt eget däremot, kan eventuellt behöva bastas upp. Men det hör inte heller hit, egentligen. För nöjesguiden i fråga vänder sig som sagt till unga, efter vad jag har förstått. Och det är nog heller inte meningen att vara en virktidning. En nöjestidning för ungdomar på Åland. Därav språket. Ungdomar som vänder sig till ungdomar. Ungdomar som gör en tidning för ungdomar som kanske tar antidepressiva preparat, men högst sannolikt har det absolut inte ens det minsta att göra med tidningens språk och något skämtsamma bild av unga på Åland. Varför skulle vi unga läsa tidningen i fråga, kanske garva lite om vartannat, om det inte är för att vi känner igen oss? Vi vet att bilden som framställs är smått karikerad, men det kommer ju även någonstans ifrån. Det kallas humor, tror jag.

Jag kan bli för jävla vansinnig på sådant här gnäll. Speciellt om det är stofiler som har fastnat i något slags eget tidsvacuum och inte riktigt hänger med i det facto att sekunder blir till minuter blir till timmar som blir till dygn, veckor, månader, år, decennier. Om någon undrar vilken insändare jag menar så finns den i den ena av två lokaltidningar. I slutet där, precis innan TV-tablåerna.

Buddha på grund.

Så var Örebro-karriären slut för min del. Tillbaka på ön igen, på gott och ont. Efter krogvisiten igår kväll gick det plötsligt upp för mig, det som jag egentligen alltid vetat med inte riktigt (frivilligt?) förstått;

Ingenting kommer någonsin ändras på Åland.


Det kommer alltid vara samma lunk, samma människor på samma ställen samtidigt, med samma kläder, samma pojkvänner/flickvänner, samma ligg och samma umgängeskretsar, alltid alltid alltid. Som sagt, på gott och ont. Man kommer oundvikligen se människor man saknat, människor man såg senast igår, människor man inte sett sedan gymnasiet, människor man gillar och människor man helst velat se ligga i en blodpöl i dödsryckningar (Ja, jag vet att jag eventuellt låter lite morbid och att man kanske vill ta det med en nypa salt. Gör för fan inte det! Inget salt! NEJ! Jag kommer aldrig be om ursäkt för att jag hatar...).

Efter den här insikten slogs jag av en annan insikt;

Jag kan inte bo här.

Samtidigt vill jag inte flytta. Det finns alldeles för många roliga retards här. Men ändå. Alla eventuella B-planer som involverar ö-boende i höst, skrynklade jag ihop och kastade i the Burning Flames of Hell, medan jag spatserade hem från krogEN i sommarmorgonen. I stunden kändes det lite som ett dödsbesked och jag grät en skvätt av sorg, men nu, när jag nyktrat till, förstår jag att det inte finns något annat att göra. Känner mig faktiskt lite exalterad inför mitt nya liv! Jag vet ju att livet på ön är som i Days of our Lives; det kan gå tio år i verkligheten, men i såpan har det gått två minuter. Celeste och Lexie sitter fortfarande på samma café, på samma platser med samma kopp kaffe, Theo är alltid två år gammal och Marlena tassar fortfarande omkring i Romans bögiga sidenmorgonrock i parallell-Salem. Man kan hoppa in när som helst och undra om man någonsin varit borta överhuvudtaget.

Jag kom på en sak....

Ni vet det där bandet jag gillar; jag tycker om i princip alla låtar med dem, men helt ärligt, låten "Don't close your heart" har tammesatan det FITTIGASTE introt jag någonsin hört i mitt liv! Ville, älskling! Vad tänkte du med? Resten är helt bra, men det där jävla eko-introt kan jag skratta 10 år åt. Man ska inte skratta åt HIM! Man ska luta sig tillbaka och nicka eftertänksamt och säga "Jaa, du har så rätt...".
För dem som inte har hört introt till denna låt, så kan jag berätta att det låter ungefär såhär:
"Ajnohaj ajnohaj ajnohaj ajnohaj I know how it feels to be ooon yoooour ooown". JA, det är nåt jävla eko där i början som låter duktigt illa! Nej Ville, det var inte bra alls! Paska, Ville, paska!

Valerina ja...

Dagens konstaterande.

JAG VILL HA EN VETTIG KAMERA!

Jag ville bara ha det sagt.

Word of the day: insikt.

Det här måste ju vara den sorgligaste insikten jag någonsin fått; jag har fan inget att skriva om, om jag inte får skriva om mitt kraschade kärleksliv och annat lågtflygande. Visserligen skrev jag inte så ofta tidigare heller, men jag kände mig liksom tillfredsställd efter att jag hade skrivit tidigare. Nu känner jag att det finns så mycket jag skulle kunna skriva flera tusen sidor om, men jag måste å andra sidan försöka med det här nu. Något måste ju fungera.
Jag kan dock droppa några ord om P; han måste vara den finaste människan som någonsin funnits på denna jord, men han är så himla konstig. Sprang på honom nu ikväll och han började genast som han gjorde i vintras, innan flickvännen kom hem. Jag menar, det kan väl inte vara så svårt att se på mig att jag är sjukt intresserad av honom, alla andra ser ju det! Är han blind då eller bara lika kall som de flesta killar verkar vara? Kanske han ser och förstår precis (jag har ju fan nästan sagt det rakt ut...!) men fortfarande gillar att retas med mig bara för att se mig lysa upp och sedan trilla ner igen...

Nåja, nu börjar House, nog gnällt för idag. Imorgon tillbaka till Örebro, torsdag tenta och sedan kanske man kan få en sekunds lugn och ro. Om det inte kommer någon fest emot, vill säga... ;)