Angående barnprogrammet "Fem myror..."

Jag ser aldrig skillnad på tjejerna och killarna som får sina namn bokstaverade emellanåt i programmet. När de börjar "M-A...." så slår min bingofetish in och jag sitter i soffan och skriker "MALIN!! MARIA!!" medan de på TV fortsätter namnet med "...T-S". Jaha. Så kommer nästa. "E-L..." och jag gastar "ELIAS!!", "...I-N". Fan. Varför måste de ha barn som är androgyna? Eller är det bara så att alla barn såg likadana ut, tjejer som killar, som en oundviklig, genetisk lapsus i 1970-talets Sverige?

Jag har inte ens nån fyndig rubrik till det här....

Om man, när man tittar på lottodragningar på TV, men inte har någon lott, sitter och gissar högt för sig själv vilken siffra som kommer näst, är det då ändå på fullaste allvar okej att man går runt bland vanliga människor? Och använder man faktiskt Panodil Zapp för att bota huvudvärk i Indien? Och varför har jag aldrig sett någon i verkliga livet som har samma min när de har huvudvärk, som de har när de så att säga "backar ut" någonting väldigt hårt och antagligen även av rätt otymplig storlek? Och i alla filmer som visar krigen back in the good old days (Troja, Sagan om Ringen, 300 etc.), så är det ju alltid två jättetrupper uppställda mot varandra, som på given signal galopperar emot varandra och formar tillsammans en slags mosig, lång mur i mitten; är det verkligen den smartaste strategin? Finns det inget bättre knep att ta till? Inte för att jag är någon krigsstrateg, jag har aldrig ens spelat Monopol i mitt liv (för att det är SLÖTT!!), men någonstans i min utvecklingsstörda logik (störd i utvecklingen kan väl omskrivas till "utvecklingsstörd" i det här fallet? Mitt sinne för logik fick liksom punka i lågstadiet och har aldrig riktigt återhämtat sig...) så viskas det om osmart drag. Men what do I know, jag är ju bara en simpel tös med för mycket tid att tänka på oviktigheter...

Johnny Depp mailade mig på Facebook idag och frågade om jag skulle kunna tänka mig att gifta mig med honom. Jag sa att jag nog inte hade så mycket annat för mig, så varför inte. Sen ringde Ville Valo och sa att han trademark:at vår efternamnsfusion och att vi nu ska börja lansera parfymer; Piss of Darkness, Sweaty as Hell och Devil's FootJuice. Snart är det start för vår bokklubb också, LatValo 10th Circle. Sen blir det nog en restaurang, eller kanske en sån där "upplevelsefirma";

"Följ med Oy LatValo EmoExperience Inc. AB på en upplevelse Du sent ska glömma! Välj mellan
dockteater, kvasisatanistiska riter, paragliding, kyrkogårdspicknick och mycket, mycket mer!
Blommor och choklad på första dejten är för rookies;
bjud henne på en ritualstympning istället,
det är garanterat hennes första gång!
Om inte, så slänger vi in en bonus utan extra kostnad;
Du får två biobiljetter till Hitta Nemo dubbad till samiska!"

Låter inte det som en hit så vet jag inte vad. Japp, jag snackar skit, and lots of it! Men nöjd är jag ändå.
Men en sista fråga; vad är IBS och varför är Valio yoghurt så bra mot det?

Rise of the Silver Surfer?

Alltid när jag kommer tillbaka till Örebro så börjar tankarna trassla ihop sig i huvudet på mig. Jag verkar ha så mycket tid över till att fundera här, fastän jag har mer för mig om dagarna och kvällarna här än vad jag har hemma.
Nu började jag återigen fundera på L. Jag har i mitt undermedvetna gjort det till något slags life-mission att få honom att fatta. Träffade (trots alla underbara vänners förmaningar) honom under påsken för ett ordentligt snack. Och vi pratade faktiskt! Inget skrik, inget bråk, inga fula ord, inga slag, inget smäll i dörrar, vi var som vuxna människor som diskuterade igenom vilket problem som helst. Helt otroligt! Vi har nog inte pratat så där sedan vi just träffats, tror jag. Vilket börjar bli snart tre år sedan nu. Och för första gången sedan dess *peppar peppar* så kändes det som att jag faktiskt nådde honom, att han förstod vad jag menade. Jag förstod också en del saker som jag inte insett tidigare; jag kommer älska honom väldigt, väldigt länge ännu, det tvivlar jag inte på och jag hoppas att jag kommer kunna acceptera det snart, och det är ju självklart eftersom han var the shit för mig, första förhållandet och det där. Men lika självklart är det ju att han inte kommer älska mig hela sitt liv, eftersom jag bara var en flickvän i raden för honom. Som han sa, han har varit med om att förhållanden går på skit tidigare, men jag är ny på den fronten. Han vet hur det känns, hur man går vidare och släpper det, men jag har ingen aning, fastän jag försöker hitta Sättet. Att han blivit kall på grund av sitt jobb gick han faktiskt med på också, samt att det måste vara svårt för någon som älskar honom att kunna förstå och leva med honom. Det att han stänger ute allt svårt och jobbigt verkar gå automatiskt om man inte tar upp det på rätt sätt. Därför finns det en sida av honom som gör saker utan att tänka på konsekvenserna, eftersom han vet hur han ska handskas med dem - iskallt. Nu förstår jag även varför han alltid har sagt åt mig att sluta älta, för det är så han funkar; händer det något jobbigt så lägger han stenhårda sidan till tills det "försvinner". Det är ju även därför han nästan aldrig tröstat mig när jag gråtit för oss, för "det blir inte bättre av att gråta". Men jag vet att många av mina vänner frågat sig och kanske varandra varför jag inte kan släppa honom, och nu har jag faktiskt en förklaring till det, som mitt undermedvetna har insinuerat hela tiden, men som jag inte fattat; jag vill åt den där lilla, ledsna pojken som finns under det hårda skalet, jag vet att han finns för jag har sett honom en gång. Jag vill släppa ut honom och trösta honom så att han kan bli lycklig. För även om han säger att han är lycklig så ser jag i hans ögon att så inte är fallet. Han kanske inte ens är medveten om det själv. Dessutom är jag så egoistisk att jag vill lämna något slags spår i honom, att jag inte bara blir en flickvän i raden... Kanske det är slöseri med tid, kanske allt är slöseri med tid, men jag skulle vara bra nöjd om han tänkte på mig någongång, inte bara som den som nitade honom så han fick en blåtira... ;)
Jag hoppas i alla fall att, nu när jag insett det här, kommer kunna hitta Sättet. För jag är inte kär i honom längre, det var jag nog inte i slutet av oss heller, jag skäms inte heller längre för att jag blev bedragen och jag funderar inte heller mer på hur jag skulle kunna ändra på mig för att han ska älska mig. Jag är bara så jävla frustrerad över att jag inte kunnat nå fram till honom, och det är något som jag tydligen har väldiga problem med att släppa. Men han blir 30 i sommar, det är nog för sent att ändra på honom... Jag kom in när det redan hade barkat. Nåja, jag håller tummarna för the Rise of the Silver Surfer... :P
Vi skrattade till och med tillsammans och DET var år och dar sen!

Se där, ytterligare ett inlägg om sådan jag inte fick skriva om... :) Imorgon är det tenta i antikens och medeltidens litteratur. Jag kan allt när jag läser det, men så fort jag slår igen boken försvinner allt. Ska bli minst sagt intressant att se hur det blir imorgon. Kanske man skulle kolla i vilken sal man ska vara i också, vore ju en fördel att veta det... Nåja, efter tentan ska jag till gymmet - peppad som saatan!! :D