Nötig önskelista...

FY FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAANNNNNNNNN...

...vad jag vill tillbaka till Ruisrock, 5 juli 2008 kl. 00:00, framför Niittylava!! Herrejävlar. Jag skulle kunna ge min själ till första bästa alkis på stan för att få åka tillbaka i tiden...! Jag kan inte sluta kolla på klippet av "Join Me", jag tappar fortfarande andan när jag ser det! Det var så sjukt bra...!
När jag var liten trodde jag att mina önskningar skulle gå i uppfyllelse om jag skrev dem hundra gånger efter varandra. Jag trodde att då skulle den som styr över önskningar fatta hur mycket jag verkligen ville att just min önskan skulle bli verklighet. Det funkade inte så många gånger då, men jag kanske stavade fel eller något. Nu känner jag mig däremot jävligt haj på att stava (as a journalist-to-be) så det kanske funkar nu..?
It's worth a try...

Flip-flop.

Tänk om jag glömmer något viktigt?
Tänk om de jag ska bo med är UFOn?
Tänk om jag inte ens hittar dit jag ska bo?
Tänk om jag inte hittar några vänner?
Tänk om jag blir kär igen?
Tänk om jag inte blir det?
Tänk om jag är fetast i hela stan?
Tänk om jag är fulast i hela stan?
Tänk om alla hatar mig?
Tänk om utbildningen suger?
Tänk om jag inte klarar av det?
Tänk om mitt rum är skitäckligt?


Är det någon som jag manipulera sig själv till att flippa ur totalt så är det nog undertecknad. Det borde finnas ett stipendium för det. Det skulle jag få, lätt. För tänk om alla pengar tar slut? Och tänk om jag inte får något jobb?


Tur att det finns musik som kan lugna själen lite. Med andra ord, tur att HIM finns.


P.S. Jag kom inte på någon intressantare rubrik... Jag ber om ursäkt. Den är lite av ett lågvattenmärke i min karriär. Ungefär som Britneys "Radar". GÜD, vad jag hatar den låten...

Var är Jag?

<--- Jag, is that you?


Nu börjar det snart dra ihop sig till flytt. Igen.
Hoppas det funkar den här gången. Det är så sjukt stressande både för hjärnan och själen att börja om. Även om det ska bli skitroligt och jag ser fram emot det, så är jag rädd. Shitless. Jag har ingen att hålla i handen det här året. Jag kommer vara relativt långt hemifrån, helt ensam.


Ensamhetskänslan har redan börjat flåsa mig i nacken. Alla känns så långt borta, fastän de är alldeles bredvid mig.

Kanske ett bra tillfälle att sträcka fram handen och presentera mig för mig själv. Det var ju ett par år sedan vi sågs sist. Kanske har Jag varit på semester, gift mig eller blivit religiös igen. Vi lär ha en del att skvallra om. Kanske alla mina alteregon som jag haft genom åren, bitchen Lily, emot Jussi, filosofen Ville, partypinglan Paris och mainstream Howie, sluter upp. Vi vill alla se vem den där "Jag" är, egentligen. Myten. Legenden.

Vi föreställer oss Jag som han lord Voldemort i Harry Potter. Han blev slagen och låg och myste i mörkret medan han samlade kraft och antog en hel massa olika skepnader. Antagligen hade han också glömt hur han var på riktigt.

Vi har hört sagor om Jaget som festade, strulade runt och sket i allt. Levde livet. Brydde sig inte särskilt om trivialiteter som känslor och annat trams. Som skaffade sig både minnen och minnesluckor. Som bara hade roligt och mådde som en prinsessa! Som kom överens med sig själv, nästan äckligt bra.

Vi har alla hört de historierna och speciellt hur de slutade. Emo-Jussi slutar aldrig älta skiten. Lily är mer eller mindre förbannad på allt hela tiden. Howie är likgiltig som vanligt. Ville har insett att det händer alla och vi kommer över det. Paris vill bara ut och visa upp sig så att hon kan hala in nya kap. Vi drar alla åt olika håll. Hoppas Jag snart kommer tillbaka från semestern och bringar lite ordning i salen. Det behövs.


Men det ska även bli superkul att få åka iväg igen. Kanske Jag har suttit i Kalmar och väntat på mig sedan kriget tog slut. Bör i alla fall åka ner och kolla.

Efterlysning.

Var fan är Du? Just Du, ja. Var är Du? Du borde vara här...










Slipp då, ditt as...


P.S. Nej, jag är inte schizofren. Jag har PMS. Fast det är väl nästan samma sak, i och för sig...

That freaking plan of God.

<-- Troll i trollskog.

Jag får panik när jag tänker på att han är på väg att lämna mig helt ensam. Sakta men säkert... Vad ska jag göra då? Vem är jag då? Man kan väl inte bara släppa handen mitt i en mörk jävla trollskog full av allt det elakaste som någonsin fått plats under sängen, och säga "Nu får du hitta hem själv, jag går åt det här hållet. Kanske ses på utsidan!" Höja handen, vinka. Ta en annan hand.
Plötsligt står man där helt allena. Och vad gör? Börjar gå? Åt vilket håll?
Man förstår att det är vargen man gått hand i hand med så här långt, men ändå. En varg är bättre än ensam mitt i djungeln. I alla fall tills man lärt sig hitta lite. Kanske någon ser en tjusning i att vindla runt på egen hand, försöka trampa upp en egen liten stig. Men jag har så dåligt lokalsinne... Det ekar så illa i den här delen av skogen också. Går inte att sjunga.

P.S. Bilden stulen. Men passande.

Att sluta bry sig.

Hur gör folk det?

Förhållanden och 'kärlek' har ju funnits i alla tider. Någon måste ju ha sammanställt en plan för hur man effektivast går vidare efter 'kärleken' har tagit slut? Visserligen, man kan skriva, rita, springa, träna, festa, supa, shoppa, fika, jobba ihjäl sig, men slutar man faktiskt bry sig sen? Jag har skrivit, ritat, tränat, supit, shoppat, festat, fikat, ätit ihjäl mig och kanske inte tänkt på det på en stund, men sekunden jag upptäcker att jag inte har tänkt på det så tänker jag på det igen och då är jag genast tillbaka där och bryr mig. Eller är det bara så att jag förväxlat 'kärlek' med beroende? Känner inte för att vara själv. Är inte bra på att vara själv om det är ofrivilligt. Frivilligt är jag hur bra som helst på det; jag skriver och städar och tecknar och fixar och donar och mår som en prinsessa. Är det ofrivilligt får jag panik. För om det egentligen är ett beroende jag är i så behöver jag ju åka på rehab! Men slutar jag tänka på det sen då? Eller behöver jag bara en annan drog för att avstyra tankarna?

I need a fix.

Att vara starstruck första gången.

För nästan exakt 32h 15min sedan, stod jag stadigt på den mjuka marken som var täckt av grova träflisor. Vännerna var med mig, väl medvetna om att det som komma skulle nästan kunde klassas som någon form av religiös upplevelse för mig. De var lite spända, exalterade på sina egna vis, kanske även något berusade. Jag var snarare apatisk av förväntning och pur glädje. Vi tittade på klockan; 23:52. 8 minuter kvar. Det är inte länge. Det går i nafs, tyckte vi. Efter en evighet tittade vi på klockan igen. 23:55. "Men för satan!" utbrast jag, utan att kunna hejda mig. Vi väntade ytterligare en evighet. Publiken runt omkring oss började klappa otåligt. En blick på klockan igen. 23:57. Det pirrade till i min mage; nu var det tamejfan hur nära som helst! Roddarna sprang av och på scenen, fixade det sista, finslipade. Allt måste vara perfekt!
Efter vad som känt som år av väntan, slogs den stora TV-monitorn som hängde på högra sidan på. I bild var en flinande Bam och hans snygga fru. De ville väl tydligen bara pop by för att säga till att HIM var på gång.
Sedan hördes plötsligt ett dovt ljud, som växte sig starkare. Rök vällde ut på scenen. En efter en gled de in, coola som en nordanvind i december, just another day at work. Sist in är Ville, i sin blå mössa, huvan uppdragen, lång svart jacka. Han såg precis ut som jag tänkt mig, fast lite coolare. Spinkig karl, för övrigt. Lite mustasch, såg lite sliten ut. Öppnade sin Cola-flaska. "Ja jävlar," tänkte jag. "Jag har också druckit Cola idag. This is meant to be." Försökte hårt att andas ordentligt så jag inte skulle svimma eller något annat löjligt. Försökte hålla tillbaka tårarna, hålla händerna från att inte darra. Försökte få kroppen att sluta darra. Knävecken att sluta skallra. På scenen körde man igång med "Kiss of Dawn". Eller kanske det var någon annan låt. Jag var i chock över vem jag stod dryga 7 meter ifrån att jag knappt hörde. Ja, det är sant, gott folk. Jag blev STARSTRUCK. För första gången i mitt 21 åriga liv blev jag starstruck. It hit me bad. Monitorn på sidan visade hans ansikte i princip hela tiden, när han ömsom grimaserade, log, skrattade, ömsom sjöng och skrek. Jag kröp ihop, höll om mig själv hela spelningen. Jag var inte säker på ifall jag skulle vakna om jag rörde mig. Så jag höll still. Applåderade, sjöng med och jublade emellanåt, men gick alltid tillbaka till utgångspostitionen. Vilket resulterade i en överjävlig värk i axlarna, men det var det värt.
Efter ett tag smyger en gråklädd människa upp på scenen med en stor filmkamera. Ville måttar en spark mot de abdominala delarna på figuren, och han drar ner sin huva - det var ju Bam Margera! Åh, så tokigt!
Mina vänner hade skojat med mig på dagen om att jag skulle börja lipa när "Join Me" kom. Då skrattade jag bort det med ett "Jag är inte SÅ töntig!". Det skulle visa sig att jag visst är precis så töntig. Knappt hade de första ackorden spelats innan min hjärna uppfattat att det var min låt och ögonen började läcka. Punktligt.
Efter ganska exakt 1.5h sa Ville plötsligt "Kiitos" och gick ut. Folk buade av missbelåtenhet. "Fy satan, vad stenhårt!" tyckte jag. Kände mig mållös, matt och utan ord. Jag hade aldrig haft en 1.5h orgasm tidigare, så känslan var ny för mig. Vi följde med folkhavet ut genom portarna och började sakta gå mot bussen. Människor av det finska släktet sjöng någonting som jag uppfattade att handlade om elefanter som gick och hittade nya elefanter på vägen, eller om de tappade dem en efter en. Men det sket jag i. Jag har sett HIM. Stått några meter från Ville Valo. Jag ger väl fan i elefanter.

Miss Tänksam.

Det är lite underligt att jag, fortfarande efter nästan 9 månader, forfarande känner ett styng av illamående när någon nämner exet. Som igår; jag pratade med en mycket kär vän i telefonen som jag inte har pratat med på ett tag. Hon frågar, med all sannolikhet endast av pur omtanke för mig, hur det går med mitt överkommande av exet. Direkt stelnar jag till och tänker "Vadå då? Har du hört att han har gjort något? Är han tillsammans med någon? Eller varför frågar du? Är det en kuggis...??" som en sabla psykopat. Det hela blir lite lurigare ännu, när man inte kan se ansiktsuttrycket på personen i fråga. MEN som sagt, mina misstänksamma fasoner till trots, så tror jag ändå inte att hon är ute efter att kunna håna mig bakom ryggen, utan att hon faktiskt bara ville veta hur det går för mig där, eftersom hon vet hur mycket jag har lidit av den människan.
Och det där beteendet skrämmer mig. Jag går liksom ofrivilligt in i allting med förutsättningen att alla människor är falska och opålitliga, att alla har som mål att få mig att må så dåligt som bara är möjligt, att alla gillrar elaka fällor för mig. Den enda jag INTE känner så för är brorsonen. Han är två år gammal. För jag tänker att honom kan jag överlista.
Ingen annan i min omgivning går dock säker från min screw-me-over-detektor.
Men egentligen, förutom att det är en smått rubbad tanke i sig själv, så är det ju ändå lite väl egocentriskt att tänka att alla människor har satts på denna jord endast för att fittas med just mig... Don't flatter yourself, liksom.

Undrar om det går att hypnotisera bort det...? Kanske man kan ta rökningen, sockerbehovet, orm-/vrak-/ubåtsfobierna på samma gång? Kanske man kan försöka hypnotisera bort min dåliga syn också...?

Angående fobier.

När jag hör ordet "fobi" tänker jag genast på min egna, sjukt överdimensionerade, panikartade rädsla för bland annat ormar, vrak och ubåtar. Min reaktion när jag ser något av dessa är hyperventilation, svettningar, hjärtat slår som på en epileptisk kolibri och även den naturliga färgen rinner ur mitt ansikte. Jag vill gärna bort från dessa företeelser så fort det bara är möjligt och som följd av detta kniper jag oftast ihop ögonen och gallskriker, eventuellt även ackompanjerat av stampande med fötterna, spelar ingen roll om jag ser det i verkligheten eller i Hitta Nemo (nej, jag kan inte titta på u-båtsvraket i Hitta Nemo...). Jag har för mig att dessa reaktioner är rätt naturliga när det kommer till fobier, de flesta reagerar mer eller mindre på samma sätt.
Dock finns det tydligen folk som är rädda för underligheter, t.ex. asymmetriafobi, alltså rädslan för assymetriska saker. Haha, med mitt lazy-eye skulle jag ju kunna skrämma deras barn och gamla tanter in i Limbo!
Eller de som lider av medorthofobi, fobi för eregerade penisar. Okej, it ain't a mantlepiece, men vad fan...
Eller anglophobia, rädsla för engelsmän/England i allmänhet. Vad är det för fel på rödlätta torrisarna? (Fördomar? Jag?)
Och hur beter man sig när man har epistemofobi, rädsla för kunskap? "Nej, satan nu råkade jag ju lära mig femmans tabell i misstag...! Töm dig, hjärna!! Fort, logga in på Sofi Fahrmans blogg...!!" Eller geliofobi, fobi för skratt/att skratta. Eller cacofobi, rädsla för fulhet. Vad man hade blivit nedstämd om någon som lider av detta ylade och persipirerade när man kom nära...
Levofobi - rädsla för kroppens vänstra sida. Den är också lite konstig... Speciellt som man inte direkt har så många andra val än att ta med sig även sin vänstra sida när man går.

För jag menar, om det finns dokumenterat och om någon har satt sig ner och skitit ut medicinska termer för dessa (och andra) fobier så måste ju det betyda att någon faktiskt på allvar lider av dem? Visserligen kan man ju känna obehag för olika saker, men att ha en fobi betyder ju att man har seriös ångest för vissa specifika ting, personer, företeelser etc.
Man får inte göra narr av människor för saker de inte kan rå för, men det här är fan kul på riktigt: hippopotomonstrosesquippedaliofobi - rädslan för långa ord....! Say no more. Det är fanimig lika elakt som "dyslexi", "läspa" och "skorra"... Och vad var det egentligen för en hop Lucifers kusiner som kom på de orden?? De måste jävlas in i det sista.

Nu Valerina och ytterligare en natt i deliriumets tecken. Intressanta saker sker när man är hög på örtpiller som luktar rumpa...

6 tips på saker att ha ångest över.

1. Bestäm dig för att livet i din studiestad suger, att utbildningen är tagen ur röven samt att du bara kan tänka dig göra en specifik sak som inte finns där du befinner dig för tillfället. Fungerar utmärkt som stressfaktor. Riv ut ditt hem, slussa det över oceanen till ön, vänta otåligt och en aning illamående på resultatet av höstens antagningar, hitta ett nytt ställe, nya människor, ny utbildning, nya lokaler, eventuellt arbete, försök desperat hitta en väg som tar dig dit du vill.
2. Drick Jägermeister som om det vore Mehukatti, varefter du tar dig till närmaste småskarriga studentkrog, hoppa runt som en mongoloid studsboll på dansgolvet och gå slutligen hem med en av dina barndomskompisar, som du aldrig i ditt liv hade kunnat tänka dig att ens nysa på som något annat än vän. Är speciellt effektivt om du vill ha ångest en längre tid och du vet att du kommer springa på honom gång på gång på moterfucking gång, eftersom både du och han råkar vara från samma enögda ö.
3. Påminn dig själv med cirka en sekunds mellanrum att Beach -08 faktiskt står svettig och med sand i Speedosarna bakom dig och flåsar dig i din bleka nacke. Detta ger dig definitivt psykiska rubbningar efter en tids utövande. Kläderna börjar snart per automatik kännas mycket stramare, mer illasittande och du hittar snart vackra företeelser på din kropp som börjar klassas som "defekter" och former du annars aldrig stört dig på muteras framför dina ögon och blir sjuka mängder späck inbakat i blekt skinn, som väller ur kläderna och vägrar vara stilla när du rör dig.
4. Inbilla dig att rethostan som lämnats kvar i din luftstrupe efter den vansinnesförkylningen du hade för någon vecka sedan, i själva verket är lungödem och bronkit, som resultat av din mer eller mindre frekventa rökning de senaste fem åren. Låt gärna din hypokondriker till mor underblåsa denna fruktan. För att öka på ångesten ännu lite grann kan du dessutom helt enkelt skita i att trappa ner/sluta röka, därför att du tänker att "en cigg kan väl inte göra någon skada" eller alternativt "jag ska ju ändå sluta på måndag".
5. Skjut upp allting till måndag. Detta kallas, enligt Veronica Maggio, att vara ett måndagsbarn. Se ovan, övriga kommentarer onödiga.
6. Känn hur tiden rinner ur dina händer. Tänk att du nyss var blott 15 år gammal och nu är du plötsligt 21, du har fortfarande inget liv, din framtida make lyser med sin frånvaro och inga bebisar trängs i din mage. Din författarkarriär ligger fortfarande i skrivbordslådan och kontot är tomt som för vilken annan student som helst. Du har fortfarande inte lärt dig laga sexrätters gourmet-middagar, eller mat överhuvudtaget, du kan inte skilja på konstiga musikstilar eller på sirenljudet från en polisbil, en brandbil och en ambulans. Du blir fortfarande alldeles för glad av cirkusar eller en bra skiva eller ett par fina skor. Du gråter fortfarande när du slår dig på näsan eller bankar lilltån i tröskeln, eller -o ve och fasa- pirrknölen! Du tycker fortfarande att det är skitslött att stryka kläder och Kråkans hostmedicin är fortfarande sjukt gott. Förstår du vad jag menar?

Eller så behöver man inte göra något av det. Man kan tänka på andra saker också, till exempel vad man ska köpa för vår/sommarjacka, att din granne är rätt söt, att det faktiskt bara är 47 dagar kvar till RuisRock och att Little Britain måste vara den roligaste serien som någonsin gjorts. Till exempel.

Nog var det väl SATAN....

Det där lärarfanskapet som jag har haft nu i två delkurser i litteraturvetenskap måste hata mig av någon anledning. Okej att förra tentan gick på skit, det köper jag utan problem, med tanke på den lilla familjekrisen jag fick äran att medverka i under den delkursen. Men att även FÖLJANDE delkursens tenta skulle bli underkänd, DET har jag lite svårt att svälja! Jag pluggade som fan, jag svarade på allt, jag hade ändå någorlunda koll på läget, tyckte jag. VARFÖR underkänner människan mig?? Vad har jag någonsin gjort henne? Förutom att jag tycker att hennes röda trådar är lite luriga att följa ibland, har jag inga problem med henne. Correction; jag HADE inga problem med henne. Nu kan jag tyvärr inte längre lova att jag inte råkar sparka henne i knävecken om jag ser henne.
Omtentan är den 2 juni. Det betyder att jag inte kommer skriva om den. Jag önskar jag kunde skrika "IN YOUR FACE" och moona framför hela den humanistiska institutionen, om det inte råkade vara så att det mest är mig själv det drabbar.
Känner mig faktiskt smått modfälld nu... MEN däremot, om jag klarar den här fjärde delkursens tenta, som är med samma lärare som i första delkursen (vars tenta jag klarade), så måste ju det betyda att jag kan skylla på kemin mellan tanten och mig; hon är dålig lärare och jag är lat student.
Gaaah... Sommarlov. NU. Tack. Dö.

Oppsis... :)

Höhö, attans pattar vad långt inlägget blev... :) Jag blir så uppeldad ibland och då fattar jag liksom inte när det är dags att sluta... Oops. Nåja, den som har hittat hit är tydligen så pass intresserad av vad jag har att säga så att det kanske inte gör något att det blev lite långt...? Men jag ska skärpa mig. Kanske skriva lite oftare så att det inte blir sådana här Dostojevski-romaner...

Idag är jag förbannad på dessa företeelser.

Jag kan bli pissirriterad på småsaker ibland, som de flesta människor med någorlunda fungerande känsloregister, men skillnaden är att jag ältar det där som jag blivit irriterad på tills det blir ett världsproblem och jag lackar totalt. Idag är jag asförbannad på följande:

1. Lucia-konceptet : detta är i och för sig ingen nyhet för dem som har känt mig ett tag, men för nytillkomna vänner i mitt liv spikar jag härmed följande uttalande: jag har alltid och kommer förmodligen alltid att hata den jävla Lucia-hajpen som återkommer år efter år. Visst, fin tradition och allt, men jag frågar ständigt mig själv "NÄR ska folk sluta inbilla sig att det inte är en skönhetstävling??". "Jaha ja, här har vi en bitterfitta som aldrig blivit vald till Lucia i sin barndom och är avundsjuk," tänker kanske någon. "Fan ta er!" svarar jag i så fall lite förnärmat och kastar eventuellt ett bananskal eller något annat jag råkar ha i närheten på er. Jag har varit med i en sådan tävling (som det ju faktiskt är), men jag tyckte inte om det överhuvudtaget. Jag mådde fysiskt illa av tanken på dubbelmoralen i hela grejen; folk satte sina röster på basen av ett kollage av fotografier som hängts upp i rasthallen. Varför kom jag ens med? Jag kan väl för fan inte sjunga! Inte är jag så snygg heller, men jag hade i alla fall axellångt, blont hår på den tiden. Var det därför? Hon som vann, antar jag ska sägas också, var den "populära tjejen", som hade sitt blonda hår nere vid skulderbladen, som var söt och sådär halvöverlägsen som man skulle vara om man var en av de "populära tjejerna" i högstadiet. "Aha, högstadiet," tänker kanske någon nu, "då var man ju så känslig för allt." Men faktum är att det har inte ändrats ett dugg sen den tiden. Rösterna baseras fortfarande mestadels på utseendet, och kanske även på hur stor släkt man har. Jag vet inte, kanske jag fortfarande är lika känslig som jag var i högstadiet. Det har dock ingenting med saken att göra, för min fråga kvarstår: "När, för Guds skull, NÄR ska folk sluta inbilla sig att det inte är en skönhetstävling??"
Missförstå mig rätt dock, jag har flera vänner som varit lucior i sina dagar, och de är jättesnygga och sjunger superbra allihop och jag tyckte det var askul när de vann och klart fan jag satt på första parkett när det var dags för tåg.
Men människor som sedan ser det som någon slags merit att deras flickvän/ragg har varit lucia stör mig om möjligt ännu mer. Vad säger det om människan, egentligen?

2. Anti-emo-extremister är väl att ta i lite i benämning, men det är i princip det de är. Jag är som de flesta vet ett galet stort HIM-fan och jag sitter ofta (nästan skrämmande ofta, faktiskt...) på YouTube och kikar på deras musikvideor (ja, jag är väl lite kär i Ville då, men mest för att musiken faktiskt låter mycket bra i mina eksemskadade öron...) och gillar att ibland kasta ett linsbeklätt getöga på människors kommentarer. Hör på det här, och jag varken skämtar eller överdriver (for once!); folk sitter och för världens mest hatiska kommentarkrig om huruvida Ville Valo är emo eller inte....! Kommentarer i stil med "Ville is emo" och liknande rapporteras så att man måste vara inloggad och över 18 år gammal för att få se vad det står....! Och svaren är också ganska roliga, t.ex. "Ville is not emo, you stupid fuck, he created LOVE METAL!!" och "Why are you calling him emo?! Ville is not emo at all, he is sensitive and emotional!! Listen to the songs and you'll understand...!" Förlåt min okunnighet inom alternativa livsstilsströmningar, men är inte emo en förkortning på emotional? Och om vart och vartannat ord är razor, love, death, blood, bleed, cut, rip, stab, cry, weep, fear, heart, dream, darkness, poison etc etc (this list goes on forever...), då är man väl inte helt fel ute att kalla det för emo? Eller? Vad fan är skillnaden på emo och vaddetnuärVilleValoärförnågot? Och vad fan gör det om man kallar HIM för emo, det är ju inte som att man räddar ett barn från att dö av AIDS och svält varje gång man kallar det för love metal istället. Skulle någon vänlig själ vilja tala om det för mig så skulle jag kunna sova med ett leende på läpparna.
Återigen är ett förtydligande på plats; jag älskar musiken och texterna fastän vartannat ord är från listan ovan, det gör mig ingenting alls, för jag tänkte inte låta Ville Valo (hur het han än må vara i mina linsbeklädda getögon) bestämma när jag ska vara deprimerad eller ta mitt liv bara för att han skriver en par tre sextusen bra låtar som kan tolkas som just det. Jag sticker ut näsan och säger NEJ där. Så vild och galen är jag. Jag går dessutom inte runt med tårar sminkade på kinderna, överdrivna mängder kajal och håret på ända (atleast I try not to....) och PISSFULA kläder som ett "uttryck för mina svåra känslor". Men jag respekterar de som gör så, det krävs av alla sorter för att göra den perfekta godispåsen *drums*. Nu minns jag inte vart jag ville komma med det här längre, men det var säkert något bra... Det är i alla fall bara 57 dagar kvar till RuisRock. :D

3. Min siffermani. Jag har aldrig varit bra på att räkna. Telefonnummer minns jag aldrig. Inte födelsedagsdatum och sånt heller. Men tammesatan, ändå kan jag inte låta bli att räkna ihop registreringsnummer på bilar, klockslag, telefonnummer, allt. Detta för att jag (och ja, jag är medveten om att jag antagligen inte har alla indianer i kanoten, som en kär vän en gång sa...) tror att det döljer sig ett budskap där under siffrorna. Om jag bara kan dechiffrera skiten så kan jag lösa världsproblemen! Kanske till och med lösa mina egna...! Att jag dessutom, ofta omedvetet, önskar mig saker vid "lika" klockslag (t.ex. 14:14, 18:18 etc.) är också lite instabilt... 00:00 kan jag ändå förstå, men resten... What?

4. Korta, blonda, plastiga brudar utan former och till synes utan humor. Det är något med just den särskilda rasen människa som alltid, ALLTID liksom glider förbi mig på ett bananskal och antingen A) sabbar allt och gör mig pissolycklig, eller B) kör in sin stilettklack i mina illusioner så att de rämnar helt. Jag har allvarligt funderat på att gå tillbaka till min naturliga, linblonda hårfärg, för att kanske passa in lite bättre, men det uppstår några små problem där: 1. Jag är 177 cm lång. 2. Jag kan inte gå i stilettklackar. 3. Jag har... kvinnliga former. 4. Jag har någon form av humor, eftersom jag skrattar så mycket som jag gör. 5. Jag är lite avogt inställd till idén att ändra på sig för att passa in i mallen, om man ändå trivs helt okej med den man är för tillfället. Förändring är alltid kul, men det ska nog vara för rätt orsaker.
Mitt kära ex som jag hatälskarhatar brukade ibland när jag gnällde ställa sig mitt emot mig och försiktigt kupa sina händer runt mitt bakhuvud och dra fingrarna genom mitt hår, se mig i ögonen och säga "Tro på dig själv. Om du inte gör det, vem annan kommer göra det?" och jag antar att det väl inte var helt dumt sagt... Igen, point lost, men det var säkert något klokt...

Nog ventilerat för idag. Dags för ett njurskadande åksjukepiller så att jag kan få sova med lungorna I KROPPEN en natt.

So long, suckers! :D

Trend-breaker.

Jag är inne på mitt trettonde studieår. Trettonde! Och jag har aldrig under dessa tretton år, ungefär grovt räknat 3575 dagar, haft underkänt på ett enda läxförhör, ett enda prov, en enda tenta. Idag bröt jag den trenden. IG på litteraturvetenskapstentan i delkurs två. Jeppjepp. Firade/deppade med pizza, som jag, efter ca 12,5h utan annan mat än en Nutrilettshake och en liten joggis, i princip svalde hel. Så mådde jag gott en stund, glad över en orsak att måda onyttigheter och inte behöva ha ångest för det. Tills min magsäck plötsligt muterade sig till en sten. Neat feeling, folks!
Nåja, om en månad provar jag igen. Inte pizza"ätandet", men tentan. :)

Hultsfredsplanerna är avbokade, istället blir det RuisRock med grabbarna! Längtar så saaatan! :D Kanske det blir en sväng till Borlänge för lite Peace&Love och Jason Mraz också, om jag har tur...

Insnöad, trots vårvärmen.

Jag har totalt snöat in mig på Gitarristen. Varför det? Jag vet inte ens vad han är för människa, jag har bara hittat på saker om honom i mitt huvud, som att han kör en svart Volvo eller en mörkblå Saab och att han är allergisk för räkor. Baserat på ingenting alls överhuvudtaget. Har ju inte ens snackat med människan en gång.
Det känns lite som när man var yngre och var totalförälskad i någon kändis, för min del Taylor Hanson, Nick Carter, Lance Bass (my first gay-crush! Min andra var Magnus Carlsson från Barbados), Ryan Gosling, Orlando Bloom och Jonatan Cerrada (fransk sångare, jag vet, ingen känner till honom utom jag, typ... :) ), men skillnaden är nu den att man måste passa sig när man går på campus, för man kan springa in i honom när som helst. Vilket är en aning skrämmande.
Jag saknar den där pirret i magen som man får när man är lite småkär och anar att offret tycker lite likadant; man vill verkligen se bra ut och man tycker det är kul att fixa sig lite extra om vardagarna, och när man blir alldeles till sig av att få SMS. Man borde hitta ett sätt att kapsla in de där känslorna som är så trevliga och snorta en matsked av dem när man känner sig lite bitter och trött på mänskligheten. Så skulle man ha dem ovanför spisen, bland alla andra kryddor; peppar, salt, förälskelse, basilika, passion, örtsalt, sprudlande glad, peppad och aromat.
Är det för mycket att begära?

Jag saknar min bebis. Han har säkert växt hur mycket som helst nu. Min lille gubbe... :) I sommar ska jag stjäla honom från hans intet ont anande mor och far alla lediga sekunder jag har. Han ska med på stan och till stranden och till lekparken och på picknick. Spikat! *bankbank*

Ordbajsnödig.

Det känns som om jag har något som ligger på lur inom mig, som vill ut i ord. Men det kommer liksom ingenting vettigt. Har skrivit två inlägg nu som jag raderat. Om gårdagens utekväll, om nyttan och nöjet med solsken, om The Hills och annat strunt.
Nåja, det kommer inget, jag är väl bara ovan med att vara nöjd med allt.

"If you're not lost, I guess that makes you found."

Newton Faulkner (Lullaby)