Tick-tack, tick-tack...

Ojoj, snart börjar det jävlarimig dra ihop sig.... :D

PS. Om någon är intresserad, så har jag helt fräckt snott bilden ovan. Jag önskar dock att jag tagit den själv. Men nej. Jag Googlade och stal, rakt av. Sökmotorer är indeed en bra grej.

Misheard lyrics.

Detta är ett urval av saker jag, i egenskap av sekreterare åt en tysk/holländsk läkare, har hört idag:

"Patienten har något knyckig prostata."
"Patienten har inte haft kontakt med byxor den senaste månaden."
"Patientens make är het."
"Patienten har rövspott."
"Gastrokopin visade bebis."
"*fis i trestrukna C* Säg det inte till någon."

Fotnot: Skall läsas med en tysk accent, varierande ljudstyrka och rätt sluddrigt, monotont, viktigt. Hört från en kass kassettspelare modell 1840, där ratten som speedar upp eller saktar ner rösten är lite trasig, så det är antingen smurfmode eller fyllomode. Det är i alla fall roande att sitta och lyssna på emellanåt.
Väntar ivrigt på spanjoren och den dyslektiska finskan som kommer efter midsommar.

Det känns lite som om de där klippen på youtube där man har skrivit precis vad det låter som att de sjunger i låten. Typ denna http://www.youtube.com/watch?v=nfXke_z6t3I&feature=related. Say no more.

Buddha på grund.

Så var Örebro-karriären slut för min del. Tillbaka på ön igen, på gott och ont. Efter krogvisiten igår kväll gick det plötsligt upp för mig, det som jag egentligen alltid vetat med inte riktigt (frivilligt?) förstått;

Ingenting kommer någonsin ändras på Åland.


Det kommer alltid vara samma lunk, samma människor på samma ställen samtidigt, med samma kläder, samma pojkvänner/flickvänner, samma ligg och samma umgängeskretsar, alltid alltid alltid. Som sagt, på gott och ont. Man kommer oundvikligen se människor man saknat, människor man såg senast igår, människor man inte sett sedan gymnasiet, människor man gillar och människor man helst velat se ligga i en blodpöl i dödsryckningar (Ja, jag vet att jag eventuellt låter lite morbid och att man kanske vill ta det med en nypa salt. Gör för fan inte det! Inget salt! NEJ! Jag kommer aldrig be om ursäkt för att jag hatar...).

Efter den här insikten slogs jag av en annan insikt;

Jag kan inte bo här.

Samtidigt vill jag inte flytta. Det finns alldeles för många roliga retards här. Men ändå. Alla eventuella B-planer som involverar ö-boende i höst, skrynklade jag ihop och kastade i the Burning Flames of Hell, medan jag spatserade hem från krogEN i sommarmorgonen. I stunden kändes det lite som ett dödsbesked och jag grät en skvätt av sorg, men nu, när jag nyktrat till, förstår jag att det inte finns något annat att göra. Känner mig faktiskt lite exalterad inför mitt nya liv! Jag vet ju att livet på ön är som i Days of our Lives; det kan gå tio år i verkligheten, men i såpan har det gått två minuter. Celeste och Lexie sitter fortfarande på samma café, på samma platser med samma kopp kaffe, Theo är alltid två år gammal och Marlena tassar fortfarande omkring i Romans bögiga sidenmorgonrock i parallell-Salem. Man kan hoppa in när som helst och undra om man någonsin varit borta överhuvudtaget.