Ålands-bubblan.

Det är helt fantastiskt förskräckligt hur ingenting någonsin ändras på den här ön. Jag vet, jag har nojsat om det förut, men det är ju för fan helt otroligt.
Det är så jäkla kul att komma hem och umgås med alla vänner, men när de rosa dimmorna av lycka har skingrats en smula, så ser man det patetiska vardagslivet igen. Det som har varit detsamma sedan the beginning of time.

Samma människor, med samma kläder, samma yrken, samma partners, som alltid har samma frisyrer, samma bilar, samma drömmar, som äter samma gula snö som förra året och året före det och året före det.

Och det värsta är att jag är precis likadan när jag kommer hem. Jag förvandlas på något sätt till den jag var när jag var 16 år gammal, när jag nyss hittat alkoholen och börjat titta på pojkar på ett nytt sätt. När jag var avundsjuk på mina kompisars kläder och liv och utseende. När jag tittade på mig själv i spegeln och såg någon som var så ful och motbjudande och fet och sladdrig att jag inte förstod att jag ens fått födas. När jag kom på mig själv med att prata non-stop om något totalt ointressant med någon ännu mera ointressant och fick ångest över att jag aldrig kan hålla mun.
Det kanske är mitt rum som kastar mig tillbaka. Jag har ju ändå bott i det rummet sedan jag var gammal nog att sova själv utan att attackeras av plötslig spädbarnsdöd. I vått och i torrt, in the good times and in the bad har jag bott i mitt lilla rum. Jag har stått och svurit över alltför mycket kläder och ingenting att ha på sig i samma garderob som jag har krupit in under de hängande kläderna och gråtit i flera timmar. I 20 år. Samma ställe. Samma rum. Samma golv. Lite nya tavlor och möbler. Annars samma.

Det är konstigt hur jag aldrig verkar ändras. Jag kan bo var fan som helst, med vem fan som helst, ha vilken hårfärg och klädstorlek som helst, när jag kommer hem till mamma är jag ändå Nina, 16. Alla har stannat som de var 2003.

Men mitt rum vill jag ändå liksom inte ändra på, det är ju min bat-cave...

OFFICIELL URSÄKT TILL VÄRLDEN

och de som hade oturen att stöta ihop med mig igår kväll. Jag hade mundiarré, det blir så ibland. Jag har även dille på namn, så därför kan jag absolut, på INGA VILLKOR, släppa situationer när någon ber mig ta reda på namn. Det går bara inte. Jag har försökt.
Jag kan heller inte ge upp ett vad. Vilket jag inte heller gjorde, och eventually fick jag ändå rätt. Nöjd, stavas det.

Och, to whom it may concern:
Jag vann vadet, alltså 10 starka evvrosar, MEN min motbettare försökte få bettaroffret att ljuga och säga att jag hade fel, så att jag skulle förlora vadet. Foul play, dear! Det betyder alltså att motbettaren är skyldig mig 20€ nu, eller hur? Jag tycker det. Thou shalt not fuck around när det kommer till vadslagning. Speciellt inte då det är JAG som har rätt. Know it.

Och dessutom så struntar jag ändå lite grann i om jag snackade hål i huvudet på alla jag mötte igår. Jag hade kul. Och jag var inte dryg eller snokig, som det också kan bli ibland. Och jag hade kul.
Men däremot kan jag be om ursäkt ifall jag luktade illa. Jag är täppt i näsan, så jag kunde tyvärr inte känna efter själv.

Ses nästa år, Käälmäh!

Fy fan vilket bra år det här har varit. I stort sett. Förutom bryshäns hotande med att dö, så har det varit väldigt bra.
Och årets avslutande klassfest igår kunde inte varit bättre! Mina fabulösa klasskompisar och Mauiiia, add some booze and good music så har vi gårdagen i ett nötskal! Så jävla kul!!

Men nu ska jag hem till mina Milkys. Can't wait!! Alla mina fantastiska, råsnygga och världsbästa flickor. Det ska bli så sjukt roligt!! Jag har hoppat omkring med ett leende på läpparna hela dagen och räknat timmarna tills jag får träffa dem allihopa. Vi är nu nere i endast 47h!

Det finns inte ens ord för att beskriva hur mycket jag har saknat mina Milkys och mina andra kärringar. :)

Här är de, nästan allihop.

Ses på lördag, chicks!

Milkshake and out.

En liten ljusglimt

Jag fick ett låttips av Elin för ett tag sedan. Nu har jag äntligen lyssnat igenom låten, och jag en liten strimma hopp tänds inom mig och jag längtar om möjligt ÄNNU mer till sommaren. Det är som att Gud har skrivit texten:

Hallå allihopa, detta är Pontiak som är tillbaka, med den underbara sommaren. Kom igen, kom igen!! Kom igen, kom igen!! Ingen stress!! Kom igen, kom igen!! Här kommer sommaren! Ingen stress, nejnejnej! Kom igen, kom igen, sommaren är här!!

Vi tar en tripp till Hultsfred, till festivalen där.
För att släppa och lyssna på musiken, som spelar där.
Kanske ta en eller två glas öl, som alla gör!
Och titta på alla snygga och lättklädda tjejer
som står bara där, utan att göra någonting.
Kom igen, kom igen!! Här kommer sommaren, med fart och fläkt!
Ingen stress, bara fart och fläkt ändå!!
Kom igen, kom igen!!
KOM IGEN, KOM IGEN, SOMMAREN ÄR HÄR!!!

Och visst, när vi står där och tittar på grupperna,
då står du där, med dina kompisar, du är så himla snyyygg!
Som en ängel utan vingar.. bakom ryggen.
Du är så söt som en prinsessa, och jag är prinsen som vill ha... kungariket.
KOM IGEN, KOM IGEN!!Sommaren är här!! KOM IGEN, KOM IGEN!!

När musiken har tystnat och folket gått hem,
då går man, hand i hand, på en lång sommarstrand
Tillsammas med dig.
Ibland stannar man och pussas och kramas som alla gör
Men DU bara försvAAnn, utan att säga till meeeej..

Vatt tog du vägen. Ann-Maria...?
Vatt tog du vägen Ann-Maria...?

KOM IGEN, KOM IGEN!! Ingen stress... etc.

Visst är det vackert? Jag blir alldeles tårögd.

Här kan du lyssna på mästerverket. Bring tissues, det här blir känslosamt! Speciellt delen om Ann-Maria. How could she?? Om någon beskrev mig som "en ängel utan vingar bakom.. ryggen" så hade jag fallit direkt, eller i alla fall sagt till innan jag gick. Jävla Ann-Maria. Har hon inga manér överhuvudtaget?

Dead until further notice.

Det finns ingen hejd på hur trött och slut och orkeslös jag är nu. Jag blir gråtfärdig av tristess när jag ligger hemma, men samtidigt så orkar jag tamejfan ingenting annat heller. Jag får släpa mig till gymmet, till mataffären, till skolan. Det känns som ett maratonlopp att bara gå från mitt rum till balkongen. Det är knappt 10 meter dit. Jag har tusen saker jag borde göra och tusen saker jag inte borde göra, som jag gör ändå. Jag orkar inte välja mellan te eller juice till frukost, eller om jag ska ha jeans eller klänning på mig.

Jag vill bara att Maria ska komma tillbaka och så vill jag åka hem. Först fika och dricka öl med Marjanen och snacka en massa bullshite, sen åka hem till Melvin, familjen och alla flickor. Det känns outhärdligt länge kvar till allt. Fastän det inte är det, egentligen...

Idag köpte jag i alla fall brustabletter med järn i. Om jag nu orkar svälja dem så kanske jag har något enstaka hårstrå kvar på huvudet till jul i alla fall, som jag kan locka eller göra någon fin frisyr med.

Det siktar vi på.

Styr else med lem

Nu kommer det bli bråda tider i Latvaland!

Jag är nu invald i två olika styrelser, studenttidningen Shick och studentradion Shore. Så nu är jag:

- annonsansvarig på Shick
- skribent på Shick
- marknadsföringsansvarig på Shore
- nyhetsansvarig på Shore

Och vi ska försöka ha kvar Snacka med Kindmark ändå. Och plugg, så klart.

Men det blir nog fan skoj det här, tror jag! Lite taggad.


ps. HAHAHAHAHAHA, fittigt cool rubrik jag har på det här inlägget! Det var inte ens meningen! HAHAHA Jag dör...

Jag mår illa.

Jag vill bada i syra och dö när jag tänker på fredagsligget.

FY FAN!! Urk....


Ett sådant snedsteg. Jag fattar inte. Har jag ingen stil??

Hybris!!

Fredagskvällen på PopRoyale-premiären var helt hysterisk! Jag har nog inte haft så kul sen back in the Alvas-days!
Fast jag riskerar nog få hybris om alla PR-kvällar framöver kommer vara likadana. Fyra helt random grabbar kom fram och sa att jag var skitsnygg, två ytterligare helt random killar frågade om jag var modell.
Och av alla de grabbarna så går jag hem med det SÄMSTA one-night-stand:et EVER! Hur kass kan man bli...? Som Elin sa: "Du kunde ju skriva en bok om honom: 'Så här knullar du INTE!' "

Gah, när jag en gång kan VÄLJA lite, så väljer jag helt fel!

Och dessutom slog det mig att kanske alla ligg hädanefter kommer vara tagna ur arslet bara för att radioragget kom i vägen?
Då är det väl bara att luta sig tillbaka och vänta på Ville. Han kan bota allt. Hoppas bara att han inte är dålig i sängen...

Jag har blivit vuxen...!

Jag åt den där romchokladen i Aladdin-asken nyss...


... AND LIKED IT!

Vad är det som händer med mig??


Dags att skaffa ICA-kort...

Men det är ett tag fram till körsbärslikörbajsklicken mitt i asken. Varför finns det två av dem och bara en av pärlnougaten?? Vem FAN äter körsbärslikörbajsklickar?? Ta bort dem helt och hållet, för fan.
Hade de på Marabou fettföretag bara gett fan i att ens tillverka skiten så hade de säkert sparat miljoner, som de kunde donera till HIV-forskningen.
Men nej. De sitter där, på pärlnougatflankerna och hånskrattar.

Nu åker de i soporna, de jävlarna. Utan dem kanske vi hade haft en värld utan HIV. Men det vill de inte, Marabou-motherfuckersen! Nej. Vi lagar oätbara körsbärslikörbajsklickar istället. Bättre så.


(AAAPPPappapp. Nu skriver vi inte några debattinlägg om irrelevans. Icke! Step away from the keyboard!!)

Jag tänkte lite på det här med raggare...

På Åland finns en enda riktig raggare. Han som kör runt Posten - Torggatan - Ålandsvägen - Posten och cirkeln är sluten. Runt, runt, runt. Runt, runt. Alltid med nya 14-åringar i baksätet. Han kör sakta, tar sig tid att titta på alla runt omkring på gatorna, som kanske handlar eller fikar. Tittar ordentligt. Låter dem se honom. Hans fina bil, hans passagerare. Hög musik med bra bas dunkar när han kör förbi. Ibland tar han i med hårdhandskarna och "böörnar" lite på gatan, så att människor verkligen ser att han är där.
Killen bör vara där runt 30 så småningom.

Här i Kalmar finns det lite fler medlemmar av detta folkslag. Det är rätt lika Ålandsraggaren; de kör runt, runt, som raggare gör och har nyblivna tonåringar i bilarna. Men musiken skiljer sig fucking avsevärt! Bara senaste veckan har jag hört Nanne Grönwall, Vikingarna och typ Sanna Nielsen skråla ur högtalarna i dessa bilar!

WHAT?? Vad fan är upp med det?? Dessutom sitter barnen i bilen och skriker. Ylar. Gapar. Utan mål och mening. It's just fun. Är de så uttråkade att det inte ens är roligt att supa längre? Jag är så chockad... Jag har inga ord. Nanne Freakkin Grönwall...? Kids? Vad har hänt med er...?

Oaggaoe. Hahah. Å de.

Sviterna efter power-trekvart. KÄNSLIGA LÄSARE; YE BE WARNED!

Igår kväll skulle vi köra "power-hour". Vi gick in med engagemang och spänning, en sup i minuten i en timme - lätt! Efter 39:onde supen började det bli lite tungt. Efter 45:e slutade vi, så det blev en "power-trekvart" istället.
Skit samma.

Vi skulle på Sulo. Vi gick till Verandan. Helt mörkt. Jahapp. Till studentpuben. Vi sätter oss ner. Jag sitter i knappt fem minuter. Jag känner att hjärncellerna har världens jävla rejv i mitt huvud. De åker karusell och äter sockervadd med LSD i. De målar hela insidan på skallen med vattenfärger i alla nyanser. De är ena jävla svin, helt enkelt. "Nej, nu är festen slut, hörni!" skriker jag (naturligtvis i mitt eget huvud, inte högt) och stormar iväg till toaletten. Där jag sedan sitter i en väldigt patetisk ställning på golvet och försöker med alla medel skingra festen i huvudet. Eftersom mina kräkreflexer är fucked up efter några års utövande av en lite märklig hobby, fick jag ju snällt sitta där. I en timme. Minst.

Jag släpade mig hem vid tolvtiden. Lade mig i samma patetiska ställning vid toaletten. Sminket rann, jag begrät det faktum att min vackra frisyr inte skulle få beskådas av något annat än toaringen.

Plötsligt börjar blodet rinna ur näsan på mig. Jag kräks blod och det bränner och svider utav helvite i matstrupen. "Satan, nu dör jag", tänkte jag. "Nu dör jag, efter en kvälls Lapin Kulta-orgier. What a rockstar!" But no.

Still kicking.

Bästa lillajulklappen nånsin!

Den här fick jag i brevlådan igår.

Inget gör en faster så varm i novemberslasket! :D

It can only be Finland.

Läs och njut!

Lugg.

Jag gillar den här lite "dead-fish-eyes"-looken jag får i mitt runda pumpanaama. It's nice.

The more I have to change, the more I stay the same.

Det är underligt hur jag funkar egentligen.

När jag tänker att NU ska jag sluta röka eller NU ska jag verkligen satsa allt på skolan eller NU ska jag inte äta så mycket skit och NU ska jag träna massor, så kan man ge sig fan på att så blir det ju inte.
Det blir plötsligt mycket godare och mer befogat att röka och det finns plötsligt så mycket annat roligt man kan göra med sina lediga kvällar än plugga och plötsligt sitter man och ölar på puben med en tallrik dallrig biff framför sig, så långt bort från gymmet man kan komma. Jävligt märkligt.

Det är deprimerande.

Jag måste ha värme snart... Systemet krackelerar.

De yngsta i Latvala-klanen tar gruppbild.

Vi ska ärva tronen.

Kanske.

Muminjournalisterna attackerar!

Jag lovar, sekunden det händer något värt att skriva om i mitt eget liv så ska jag sluta länka till artiklar.
Men tills dess kan vi alla njuta av finlandssvenska åtalsgrunder, till exempel. Jag hittade den här artikeln på Hufvudstadsbladets hemsida nyss. Det är alldeles fascinerande att följa journalistens teknik i artikeln!

I korthet handlar artikeln om en bild på Jere Karalahti där han ser en aning överförfriskad ut och har en vit fläck i höger näsborre. NAJS! Diverse rättsmänniskor spekulerar i om det kan vara kokain och det pågår tydligen någon slags domstolsförhandling angående narkotikabrott. MEN, så finns det, mitt ibland alla som pekar med långa klanderfingret, en underbar liten människa som påpekar att "det vita ämnet kunde vara snor".

Jag vet inte varför jag tycker att det är så roligt, men jag har skrattat säkert en timme åt det där. Det är här min fascination för finlandssvenska journalister kommer in; det skrivs mycket gulligare i finlandssvenska medier än i rikssvenska! Jag har faktiskt tänkt på det många gånger. Reportrarna från Muminland skriver mer som "folk pratar", alltså inte talspråk, men någonting ditåt och artiklarnas huvudpersoner får rara epitet och beskrivningar. Rubrikerna är också ofta rätt skojiga, emellanåt nästan lite naiva, eller vad man ska säga. Det är alldeles underbart!
Eller vad sägs om snaskiga headlines som "Julgubben mår prima!", "Sexkund anade oråd" eller möjligen "Namninsamling mot vitsippor"? Det är som att det skulle ligga lite sarkasm och ironi och pysa där under bokstäverna. Lite humor är det allt!

Det är ju alldeles fantastiskt! Vilken skillnad mot till exempel Aftonbladets stora, pulserande förstasidesrubriker som sväljer en hel bara man tittar på dem. Vill man ha semester från det ett tag är det bara att vända sig mot Saunaland! Gotta love it.

Jag då??

Men LIGG med MIG då, ditt fanskap! What do I have to do??

Sånt här gör mig så lycklig!

När ungdomar vågar stå på sig och säga ifrån! Speciellt när det gäller auktoriteter som gjort fel. Jag blir så glad! Jag vill bara hoppa runt av glädje och blåsa såpbubblor!

Från Hufvudstadsbladet 11 nov. 2008:

En bunt 18-åringar hade samlats hemma hos en kompis för att fira hennes födelsedag. Vid dygnsbyte började grannarna tycka att gänget var lite högljudda och kallade dit polisen. Barnen gled ut på gården, där polisen, enligt utsago, blev provocerade av att barnen talade svenska, med varandra och med polisen. En av dessa barn lyckades ha turen att vara ålänning och alltså vara född utan några som helst finskakunskaper, så han hade ju inte direkt något annat val än att försöka svara på svenska. Fyllecellen!

Som tur är har de tagit tag i saken och ringt runt och kontaktat den största tidningen Svenskfinland.

(läs hela artikeln här.)

De vet precis att deras ord antagligen är värt skit, men kan man fittas, så ska man fittas. När det dessutom gäller (om jag utgår från att barnens berättelse är sann) en sådan sak som att prata svenska i Finland.
Rasism??

Och förvånande ofta är det lite sneda blickar som kastas när ålänningar är med i bilden. Jag vet inte riktigt vem det är som ska klandras för att vi inte kan finska - TROTS att vi alla pluggat det i minst sex år, vissa nio år till och med. Jag har pluggat finska i nio år, nu har jag ju naturligtvis glömt en hel massa, men jag minns också att jag var så jävla frustrerad när jag väl pluggade, för att jag fick lära mig hur man böjer adjektiv i 49 olika former, men jag kunde inte svara på vad klockan var eller ens en simpel fråga som "Hur mår du?". No freakkin idea.
Jag skulle jättegärna vilja kunna finska ordentligt, och jag är lite sur över att min käre far slutade prata finska med mig när jag var fem, typ. Men det hade varit trevligt att få lära sig RIKTIG finska i skolan, inte "book-finska", utan "street-finska". (Hahaha, det låter ju för jävla kul. "Street-finska". Gotta love it!)

Jag menar, jag pluggade finska i nio år och franska i sju år. Jag kan fortfarande mer franska än jag kan finska. Mer användbar franska, that is. Jag kunde i alla fall föra en helt vettig konversation på franska, medan med finskan kommer jag knappt framåt i Helsingfors. Var brister det?

Undrar om typ belgarna är lika rasistiska när det kommer till språk, de har ju typ fyra-fem officiella språk. Eller är det bara bastufinnarna som är alldeles för trångsynta när det kommer till tvåspråkighet?

Gud, vad jag älskar att brinna över sånt här!

LÄTT århundradets skönaste youtube-klipp!

De flesta har väl sett klippet "Evolution of Dance", visst? Och har vi inte alla tyckt att det är det shyyligaste klippet ever? Klart vi har.

Det skulle emellertid visa sig vara fel, ty här har vi utan tvekan decenniets skönaste klipp. Kolla då!

OH NO! It cannot be...!

Hur är det möjligt? Jag som verkligen trodde på det här, att det var någonting speciellt med det de två hade... Jag är förkrossad, minst sagt. Det finns ingen kärlek längre!

Fadde och hans glamourmodell/brevbärare har gjort slut! Efter bara en vecka! Läs den förkrossande nyheten här.

Men herregud...

Stoppa pressjävlarna, Fadde är i farten igen.

En helt vanlig söndag i Småland.

Hela Kalmar län befinner sig för tillfället på Stortorget i Kalmar, utom jag som sitter inne och är sjuk och myser i duntäcket. Folk skriker och gråter av pur lycka, glädjen har aldrig varit större i Småland. Slottet står redo, uppdukat för fest. 50 000 människor tågar i detta nu tillbaka in i Kalmar, efter att ha spenderat hela dagen i Halmstad. Till och med Nanne fäller förmodligen en tår ikväll.
Fö ikväll oegna dä göul öuväh Käälmäh, å de.

Häolit Käälmäh, boa speil, å de!

Lite stolt är jag allt, över min nya hemstad...

Agg.

Satt just och följde tv-programmet "Debatt" med spänning. Jag kan inte för mitt liv förstå hur fan folk har energi nog att bli irriterade över att muslimska kvinnor inte vill ta i hand "fastän de är i Sverige", eftersom "man får ta seden dit man kommer och vi måste ha samma sätt att visa respekt för varandra i sociala situationer". ORKA BRY SIG! Folk dör som flugor av svält och malaria och krig och annat skit, och folk i i-landsproblemens hemland, Sverige, sitter och gnäller över att vissa saker i andra religioner inte stämmer överens med den gamla svenska kulturen. Man är väl för fan inte respektlös om ens religion säger att en kvinna inte får ta i en okänd man, men ändå hälsar vänligt, fast inte genom att ta handen ifråga?
Kanske det är lite idiotiskt att irritera sig på idioter som irriterar sig på det... Men jag kan inte låta bli. När det finns så mycket annat att lägga energi på, varför då slösa den på något som ändå inte kommer ändras, och inte heller behöver ändras? Låt folk göra som de vill! Sverige är inte svenskt längre ändå och lika bra är det.

Dessutom hittade jag en sak när jag städade idag, som jag gärna skulle ha velat veta om att jag ägde för tre veckor sedan. SÄTÄN!! Återigen ett bevis på att jag personligen står för ironin i Guds liv.

Höhö.

Busschauffören som såg till att jag kom ner till Kalmar helskinnad i går kväll såg precis ut som Krister i Stefan&Krister.


Jag log lite lätt när jag såg honom.

Fylleinsikt.

Ååååhåhåååå, vad mycket skit han snackade!! Hahaha

Okej, NU garvar jag. Och jag kan fan inte sluta.

Vad DUM jag ÄÄÄÄR!!! hahahahhahaha

The man who can't be moved...

Jag såg honom idag i skolan. Jag fattar fortfarande inte att jag missat honom så här länge... Och jag fattar inte heller varför han fortfarande inte flyttat ut ur min skalle. Och varför jag plötsligt inte kan stå upp... Vad är det som händer?

Jag har många teorier. Den mest trovärdiga är väl att jag blev så chockad av att plötsligt få den där säregna känslan igen, som jag trodde krupit in under en sten och dött för länge sen. Kalla den vad fan man vill, den är ändå inte vettig någonstans. Senast den var på besök var för mer än tre år sedan...
Så om den chocken bara får lägga sig så kommer allt ordna sig. Allt kommer återgå till innan lördagen. Allt kommer vara lugnt och stilla igen.
Jag har bara en så jävla stark känsla av att det saknas ett ordentligt slut. Att det egentligen skulle sluta annorlunda... Äh, fuck it. Jag kan inte förklara utan att det låter totalt rubbat...

Några har frågat mig varför jag tar så hårt på det här. Jag har ingen jävla aning, faktiskt. Det bara är så. Jag har gamla spöken i huvudet som hoppar omkring och ropar saker åt mig, saker om mig, om mitt utseende, om honom och hans leverne... De är inte ens tysta när jag sover. Jag får en lätt känsla av panik när jag tänker på att han ska flytta. Jag kände honom i fyra timmar en lördagnatt, men det var någonting som gick snett där. Det var ju inte så här det skulle vara efteråt.

Jag inser mycket väl hur sjuk i huvudet jag är. Ingenting är logiskt eller normalt någonstans. Jag kommer antagligen garva ihjäl mig åt det här om en månad. Men nu känns det som att jag har blivit lämnad av någon speciell igen. Efter fyra timmar en lördagnatt, omsluten av spritångor. Fyra timmar. Fyra. Timmar.

Jag ska sitta här och lyssna på The Script's "The man who can't be moved" tills jag inser humorn i det här och skrattar åt skiten. Det är för jävla ironiskt. Snart ska jag skratta... Snart.

En sak till.

Jag MÅSTE lära mig sluta ta vad one-night-stands säger på allvar!


Herregud...

Ett tecken! Visst..?

När jag och Johan gick till radion idag så mötte vi tre killar på en rätt smal stigfundering. Jag såg inte så noga först, eftersom jag gick och kollade i min kalender och babblade om när vi egentligen hade tenta. Precis när vi möter grabbarna kollar jag upp snabbt, för att inte traska in i någon. Då tittar jag rakt in i THOSE EYES. Jag hann inte reagera förrän de hade gått förbi, utan jag tittade ner i kalendern igen, innan jag hann fatta att det var ju han. HAN!

Jag vet i och för sig inte om han kände igen mig, eftersom jag hade en annan jacka på mig än i lördags, plus att jag hade mössan neddragen rätt långt.

Men jag menar, vad ÄR det här? Va?? Vad är oddsen för att jag, när jag går till radion klockan fan halv sju en onsdagkväll, möter HONOM, dessutom på den smalaste stigjäveln i Småland?? Och vilka är oddsen att jag, av alla dom tre, just tittar upp på HONOM, och HAN tittar på MIG och det blir världens moment?? Och VARFÖR fattade jag alldeles för sent?? MYCKET versaler här nu.

Jag kan tänka mig att jag låter psykotisk, som vanligt. Men tamejfaaan, jag tänker ta det som ett tecken. Elin tyckte också att det var ett tecken. Då ÄR det ett tecken! På vad och från vem vet jag inte riktigt. Men fanimig att det är ett tecken!

Johan kommer lätt slå ihjäl mig innan den här veckan är slut... Haha.

Stuck on rewind.

Jag verkar inte kunna sluta tänka på nappet i lördags. Jag har försökt, men det går trögt. Han var så söt. Han log hela tiden och varje gång jag frågade vad han log åt, sa han "Jag kan inte sluta, du är så fin."
Han ville ses igen. Jag MÅSTE få se honom igen! Men tänk om jag inte får se honom igen..? Eller ännu värre; tänk om jag FÅR se honom igen, med någon annan..?


Nejnejnejneeejj, det här är inte bra. Måste skaffa mig något annat att tänka på. For my own good.


Men fan, han var så underbar...


Säkert en player. Helt säkert en player. Man KAN inte vara så perfekt och INTE vara en player. Dags att återgå till Ville, tror jag. Säkrast så.

Raggar-recap.

Okej, så vi var på Kåren. Vi körde våra raggningsrepliker, plus några till, varav de bästa var:

• "Alltså, inte för att skryta, men det är faktiskt jag som är Batman." (Johan)
• "Det var jag som sket på dansgolvet." (Johan)
• "Vill du ha barn med mig?" (Nina)

We were on a ROLL!

Och det bästa var att den sista i ovanstående lista, faktiskt fungerade.
Eller ja, han ville ju naturligtvis inte ha barn. Men han ville "prata enskilt" och "ta en promenad" och "lyssna på musik" och "prata" och "lära känna varandra". Och eftersom jag är så jävla snäll och, framför allt, för att han var så jävla söt, så fick han det. Definitivt.


I love this city!!

Raggartrix.

Om det var någon som råkade lyssna på "Snacka med Kindmark" i går, så vet ni kanske att jag och Johan ska ut och idka fältstudier på Coooorehouuuse på lördag. Vi har, för att utmaningen ska bli lite spännande (och för att ingen av oss ska få det för lätt), bestämt oss för att dela ut några obligatoriska raggningsrepliker till varandra. Vi MÅSTE alltså använda dessa, på riktiga människor, på lördag, på Kåren, i Kalmar, där vi båda hade planerat bo i åtminstone tre år.

Här är Johans bidrag till mig:

1. DU! Ska vi knulla?
2. Hej! Jag tror din penis skulle passa perfekt i mig, eller?
3. Hej! Vad sägs om att få en finne på penis?

Ska bli intressant att se reaktionerna, speciellt vid det tredje tillfället...

Mitt bidrag består ännu bara av två repliker, men jag ska fundera på saken.

1. Jaså, här står du utan kläder? Oj, förlåt, min klocka går 2h för tidigt...
2. Ligga?

Mina repliker är alltså lite mer subtila än Johans, men säg den ko som jäser! Jag har satt igång tankeverksamheten på sånt högvarv att det luktar lite bullar... Jag har ju ett och ett halvt dygn på mig.
Johan, you'll never get laid in this town again!


Frågan är väl kanske om jag kommer få ligga i denna stan igen, "finne"-repliken kan ju misstolkas rätt grovt.

A Clockwork backwards.

Nu har jag sett filmen A Clockwork Orange för andra gången och jag kommer fanimig inte ifrån känslan jag har att jag känner igen huvudpersonens rollkaraktär. Att jag känner den människan. Att jag en gång känt Alexander de Large personligen. Och visst är det ju så. Visst fan är det så.
Jag älskade honom till och med.

En snäll, trevlig, artig, snygg människa. Alldeles ljuvlig, med läppar som sommarens första mjukglass. Med ögon som fick mig att glömma bort hur man simmar. Eller andas. Med en famn tryggare, större och varmare än någonting annat. Med ett leende som fick knäna att vika sig under mig.
Men också med de elakaste, vassaste orden i den mänskliga vokabulären. Med de kallaste blickarna. Med ryggen mot allt. Med locket på.

Det är ju han. Det är Alexander de Large. I egen hög person.



P.S. Någon kommer antagligen hoxa vem det här handlar om. Kritiker göre sig icke besvär. Jag orkar inte med det. Jag vet allt som ni någonsin skulle kunna komma på att säga, eftersom jag redan har sagt allt. Leave it.

Varför klingar det illa...?

Följande kan man läsa på baksidan av Jenna Jamesons bok "Att älska som en porrstjärna" (jag vet, jag har också läst den...) :

"En förtvivlad, vidrig, ärlig och vansinnigt vacker berättelse om hur Jenna Jameson blev största namnet i porrindustrins historia."

En vansinnigt vacker berättelse...? Det låter skitnödigt och osant. Klingar underligt på något vis.
Jag fattar att det med den frasen menas hennes väg från mobbad och utnyttjad till världsberömd, men "hämnden" att bli porrstjärna känns lite... vriden. Fanns det inget annat hos Arbetsförmedlingen? Hon har ju tydligen, enligt boken, brains.

Det perfekta exemplet på när det bara säger "klick".

Det går en serie på TV om bönder som söker partner. I trailern för nästa program illustreras det perfekta exemplet på när två människor möts för första gången och man bara vet, man bara känner på sig att det här kommer leda till något stort och magiskt.
Dialogen mellan bonden och en av hans beundrarinnor lyder på ett ungefär som följer:

Hon: "Ja, jag gillar mest utländska filmer, japanska filmer och så..."
Han: "Jag gillar Stefan och Krister och Falkenbergsrevyn. Det tycker jag är kul."
Hon: "Ja... Jaha..."

Där känner man verkligen hur det hänger kärlek och förståelse i luften. Det är något helt fantastiskt att se människor komma överens på ett så vackert sätt.

Jag vill, med om vad??

Jag vill skriva, men jag vete fan om vad. Det är som att vara bajsnödig, men ha hård mage.

Jag får inte ut ett skit.



HA! Så jävla fyndigt.

Radio-blooper, take 1.

Jävlar a-FUCKING-namma vilket jävla kaos det var på radion när vi kom dit ikväll!

Jag och Johan kom dit i god tid, före 19. Vi tar det lugnt, röker, snackar lite. När vi sedan kommer upp till redigeringen, kan vi inte logga in på redigeringsprogrammet. Lätt panik. Vi lyckades hitta en dator som var inloggad till slut och lade upp allt. Pust. Åh nej, varken jinglar eller reklam fungerar! Ringer ordföranden för styrelsen. Han svarar inte. 15 minuter kvar till sändning. Aiit, vi går in till studion och frågar dem som har sändningstid, tänker vi. Tar i dörren till studion - LÅST. Paniken stiger. Vi sätter oss, tillsammans med vår gäst och försöker lugna nerverna lite. Ringer ordföranden igen, inget svar. Okeeeejjjj... 5 minuter till sänding.
Tjejerna som sänt kommer ut, "Hej! Ska ni inte sända nu?" JAA, det ska vi, men dörrjäveln var ju för fan låst! Okej, släpper det, rusar in i studion. Tekniken är oslug. Inställningar är fuckade. Ringer ordföranden igen. Fortfarande inget svar. Men för faaaan...!! Gästen sätter sig i den andra studion. Vilken mick är det?? Hon hörs inte! Helvete....! Nyheterna tonar ut, 30 sekunder till sändning. Jääävlaaar...!!! Reklamen går, gästmicken funkar fortfarande inte. Reklamen tar slut, låt på. Fanfanfaaaan, hur gör vi nu?? Låten tar slut, vi börjar. Johan springer ut i hallen för att lyssna om gästen hörs, jag fortsätter ordbajsa för att det inte ska bli tyst. Johan kommer tillbaks, mimar "Hon hörs fan inte...!". Lägger på en låt. Man HÖR gästen sitta och nynna till låten I RADION! Till sist får vi mickhelvetet att funka. Tack gode Gud! Vi kör vårt program, allt är helt okej. Jag påar fel låt. Allt bra.
Vi tackar för oss 20:59:40. Lägger på sista låten, börjar packa ihop. Johan säger något om att låten knappt hinner börja innan nyheterna drar igång. 20:59:58. Ingen nyhetsjingel. Vad fan är det nu då...?! 21:00:03. Inga nyheter, bara Kents "Max 500" som trallar på. Nästa gäng kommer in. Var fan är nyheterna?? 21:02, fortfarande inga nyheter. Snabbinstruering för nästa gäng om allt som strular. Låten tar slut. Helt tyst i etern i säkert 30 sekunder. Paaaniiik...! Lämnar gänget att försöka köra igång sitt program.
Siktar på att gå ut genom samma dörr som alltid. Vi öppnar och är på väg ut, när LARMET går. Vad i helvete...??!!! Stänger, snabbt som fan. Går därifrån med hjärtat i halsgropen och försöker övertala varandra att det inte var vårt fel... Hahah. "Hero" is our middle-name.

En sådan jävla kväll. Nåja, i morgon kan vi skratta åt det. Hoppas jag.

Alla mina män.

Jag kan inte låta bli att med jämna mellanrum återkomma till det där fenomenet som upptog så stor del av min barndom - da boybands.
Och varje gång jag återkommer till det så kommer jag fram till samma sak i slutänden - jag är fortfarande en riktig jävla sucker för de där grabbarna. Någonstans, i någon dammig hjärtkammare hoppar de allihop omkring, med svikt i knäna, i sina helvita (somewhat gayiga) kläder, pekar på mig och säger "You, girl!" med sina semimålbrottsröster och fortfarande blir jag lite sådär pirrig och glad av det.

Ta den här till exempel. Igen.


Nick Carter. Som jag slet för att "bli hans drömtjej", han typ 15 och jag runt... 8.
Jag tvingade mig själv att gilla grönt för att han gjorde det (jag hatade grönt...). Jag skrev ett brev till honom, innehållande en liten dikt. Hela rasket på min hemmasnickrade, dock väldigt begåvade, engelska. Jag hittade nyligen ett brev till honom som aldrig kom iväg. Lika bra det. Där stod (tror jag, jag är inte så bra på just den versionen av "engelska" längre...) följande, i någorlunda autentiska ordalag:
"Aj lav ju, änd aj vud lajk to bi jår görlfränd. Vill ju kåm tu maj börtdejkalas nästa frajdej? Maj fränds vill bi så jellus! Plis kåm, it is ål aj vant får maj börtdej. Aj fyll 8 järs."
Tur för mig att han inte kom, det hade inte vart lagligt och dessutom blev han ju en småkorpulent knarkis senare. Observera att jag är helsäker på ATT han kommit om jag bara skickat brevet. Naturligtvis. Jag hade ju hockeyfrilla back then, hur kan man motstå något sådant??


Taylor Hanson. SOM jag har suktat efter den killen, innan det ens var säkert att han verkligen var en kille... Återigen, han typ 14 och jag iiish... 10.
Men han är faktiskt jäkligt stilig idag, som jag nog nämnt förut. Synd bara att den jäveln har 3 UNGAR och EN FRU och är typ 7 år gammal. Nja, kanske 25. Men de började nog när han var 7.
Men fy, vad vidrigt...
Nåja. Planschen jag hade på denne lille man på min dörr pussade jag på varje morgon och varje kväll. Jag hade till och med en plansch i taket så jag kunde sukta om nätterna.


Lance Freakkin' Bass. NSyncs egen homofil. Honom dreglade jag i hemlighet efter när alla andra tjejer svettades av tanken på Iustin.
Min första bög-crush! How about that, Lance Ass??









Fast i och för sig... Jag är inte mycket bättre idag heller. 21 år och fortfarande i någon luddig drömvärld, fast nu med The Scandinavian Ozzy. Men hellre där än i det verkliga kärlekslivet! Där är det kaos för fucking jämnan. Jag kan inte säga det bättre än Katy Perry:

"You're hot, then you're cold
You're yes, then you're no
You're in, then you're out
You're up, then you're down
You're wrong when it's right,
It's black and it's white,
We fight, we brake up,
We kiss, we make up. "

Det värsta är att jag, med låten, mest menar mig själv... Suck.

Dags att dra tillbaka till Ville. Han väntar på mig på skinnfällen framför brasan.... ;)

En utekväll med inslag av lätt kleptomani.

Hittade en tändare i väskan efter fredagkvällen. Helt otippat. Har jag tagit den?


Känner du igen den? Ring inte. Den funkar asbra, and I'm going to keep it. SUCKER!!

Va satan...??

Var fan är klackarna?? Hur går det ens att GÅ i de där?? VAH??

Jag blir så förbannad av sånt här. När jag inte förstår. Och nu förstår jag fan ingenting. Är det snyggt ens? Eller?


UFO-bootsen sitter ju naturligtvis på Victoria Beckham. *skräääällll*
Alltså var de antagligen inget hon köpt för fesse på Emmaus. Och ändå har de inga klackar. Hur fan...?? She's been sqrewed.

Så fel det kan bli.

Moahahaha. Moahahhahahahha. MOAAAHHHHAHAHAHAHAH.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3436428.ab

Nina har gjort det igen!

Japp, jag har besudlat ännu en nära vän.


Stoppa mig, någon! Innan det är för sent! Fast det är lite det nu... Det här var inte alls meningen. Inte alls. Inte alls. Inte någonsin.

Men från den ljusa sidan; jag bidrar, återigen, med årets Snackis. Om jag berättar det, vill säga. Men jag överväger seriöst att inte göra det. Det känns inte riktigt värt det, ens om jag blir århundradets Gossip Maker.




Ville, nu får du allt komma och rädda mig. Så här kan jag definitivt inte hålla på...

Svenska mediers rapporteringsplan.

Jag måste säga att jag blir lite irriterad på svensk press. Ganska gruvligt irriterad, faktiskt.
Kropparna i Kauhojoki har knappt ens svalnat och svenska tidningarna är redan all over it och höttar med långa skylla-fingret; det är polisens, skolans, mediernas, föräldrarnas och de finska medborgarnas fel. Bland annat.
Min kommentar? FUCK OFF!

Man kan aldrig ställa någon annan till svars för det han gjorde. Det finns ingen annan att skylla på, tyvärr.
När tänkte svenska medier förstå det?

Att anklaga alla andra, är likställt med att ta ansvaret från Saari. Det faller på sin egen rimlighet. Obviously.

Det värsta är ju att de följer samma plan för varje katastrof; tsunamin, till exempel. Allas fel. Definitivt. Arbogamorden. Dens och dens fel. Polisens fel. Grannarnas fel. Pappans fel.

Och hur tänker man när man ställer sig frågan "Tänk om det kommer till Sverige?". News-fucking-flash: Det är ingen epidemi det handlar om! Det finns gott om psykfall i alla länder. Så svårt är det dessutom inte heller att få tag i ett vapen. Tyvärr.

Men jag hoppas verkligen att det är slut nu. Det är så fruktansvärt onödigt.

Som omväxling.

När jag nu har gnällt på allt i flera veckor, så kan jag ju som omväxling komma med något positivt:

den här utbildningen är jätterolig!

"Så här långt!", skriker min cyniska ådra att jag bör tillägga. Så jag tillägger väl det då, så här långt. Så här långt har det faktiskt känts som att det är nog här jag hör hemma. Så mina flamsdagar är kanske över nu.

HALLE -FUCKING -LUJAH!!

Peace out, A-town *tudu tuduh, tudu tuduh...*

Fotnot: Nej, jag vet inte vad de sjunger egentligen, men jag tänker i alla fall på Ushers "Yeah"...

Hälvitä...

... vad det går näsdukar åt när man är förkyld.

Jag är nu inne på min tredje dag som fem-före-komapigg tack vare den satans förkylningen som smittar som en löpeld. Det behövs högst antagligen endast ett ögonkast från en drabbad till en frisk för att bobborna ska regruppera sig snabbare än en oljad fjärt och attackera den stackars, ovetande friska personen ("Baaaanzaaaiii, motherfucker!!" inbillar jag mig att bacillarmén skriker, medan de med höjda nys-spjut och stort, elakt jubel rusar in och demolerar immunförsvaret...) som sekunderna efter, trillar ihop i en livlös, dödsryckande, flämtande hög, med diverse kläggiga kroppsvätskor rinnande här och där.

Ja, jag är lite trött. Och ja, jag har nog feber. Don't judge.

Jag fick i alla fall en bok av apotekartanten idag när jag bunkrade upp för bobbkrig. "Eftersom du köper fyra förkylningsmedikament får du en bok på köpet, det var väl bra?" Jag försökte fokusera min tårsuddiga blick åt hennes håll, le artigt och säga något snällt. Det blev "Ja men, vilken tur att jag lyckades bli förkyld nu då, när ni har det här generösa erbjudandet!" Tanten skrattade, packade mina saker i en plastpåse. På gatan utanför öppnade jag påsen och skulle kolla vad det var för intressant lektyr jag fått som tack.
"13 dygn i rymden efter 14 år på jorden" by mr Rymdsvensk Fågelsång. Jag kände mig plötsligt frisk.
Menar de alltså på fullaste allvar att jag, när jag ligger hemma och stånkar och svettas och pendlar mellan liv och död, ska ta upp Christer FUCKING Fugelslangs dagbok från rymden för att idka lite gammal, hederlig litterär eskapism? Det är tamejfan att sparka på någon som ligger...


Bilder har efterfrågats. Här är en.




Jag och mina två bästa vänner just nu; filten och nässprayen... Och JA, jag är ytterst medveten om min egen skönhet.

Copy that, Roger. Over and out.

Spikat!

Från och med nästa veckas onsdag och ojämna onsdagar framöver kommer jag och kompis Johan få sitta och snacka skit - på sändningstid!

Vi har dock ingen jävla aning om vad vi ska snacka om. Eller vad vi ska ha för programkonstellation. Men vad fan, vi har ett eget radioprogram! Som dessutom går ut på FM-bandet här i Kalmar. OCH på internet!

Närmare detaljer får vi försöka klura ut i veckan. Vi har till måndag på oss att komma på en vettig programidé och sedan till onsdag för att lära oss allt tekniskt.

Men det är bara att köra på, antar jag. Kul ska det bli i alla fall!

Och Maria, bara så du vet; när du kommer hem från ditt jävla jänkkar-land så är det DU som är gäst i programmet!

Down with fall...

Det är lite tråkigt det här med höstdepression.
Jag har aldrig ansett mig lida av det, jag har bara varit rätt medveten om att jag ingår i den 5% av världens vuxna befolkning som har det.
Men den här hösten är det tydligen lite annorlunda.

Jag har inte orkat festa, ungås med folk, vissa dagar har det tagit emot att ens stiga ur sängen. Så långt har det inte gått förut.

Jag börjar storgrina av allt.
Till exempel igår. Jag köpte bröd och mjölk av Maxi-Kerstin. Jag vet att hon är en grinfitta och jag brukar inte ta åt mig av sådana människor. Men igår sa hon att det kostade 31,50. Jag gav henne två tjugolappar och sa att jag nog hade 1 krona och 50 öre att lägga i hennes lilla myntlåda. "För sent!" fräste hon och mynten skramlade ut. Jag tackade, log, tog mitt bröd och min mjölk och gick. Utanför på parkeringen började jag storlipa. Helt dimmig av tårar orienterade jag mig hemåt där jag trillade ihop i en hög på sängen och var förtvivlad över att jag gjort Maxi-Kerstins liv mycket jävligare än vad det var innan jag kom dit.

Sedan sa min rumskompis att killen jag gick hem med förra helgen, antagligen gått hem med någon annan nu igår. Jag blev skitnere! Han var inte snygg eller het någonstans och vi har knappt setts sedan dess, men ändå blev jag ledsen... Han sa så snälla saker, och så menade han det inte ändå. Varför slösa energi på att kläcka komplimanger när vi redan legat om han ändå inte menade det?
Dessutom har jag missat två säkert helt otroligt roliga nolleveckor för att jag bara inte orkat. Visserligen har jag fått en massa trevliga vänner och bekanta ändå, men ingen som jag verkligen, VERKLIGEN klickat med, så som det gjorde i Örebro. Så som det verkar ha gjort för andra. Bara för att jag inte orkat umgås och vara social. Folk måste ju tycka jag är det största miffot i världen, men jag orkar inte egentligen bry mig om det heller.

Och det värsta av allt är att jag inte ens har någon lust att träna.

Jag vill egentligen bara sitta hemma, framför TVn med chips, dipp och en massa godis och frossa i en massa Johnny Depp-filmer.

Sunshine calling!

Såhär kan det låta när 2-åriga brorsonen slår en pling till faster långt borta i Kalmar:

"NIIIIINAAAAAA!!!!!!! Nina tuttar?"
"Hej gulle! Nej, jag tuttar inte, jag är vaken."
"NIIIIIIIIIINAAAAAAAAAAAAAAA!!!! Inne tefonen?" *knackar i telefonen*
"Nej, vännen, jag är inte i telefonen, jag är i Sverige, jag bara pratar i telefonen."
"Hjule sönde, bä bä vita lamm."
"Säger du det?"
"Hjule sönde, mugge slut. Famo köja jasebil."
"Har du kört raserbil med famo idag?"
"Ja, famo köja jasebil. Brrrrum brruuuuuum, lutta ijja!"
"Luktade det illa när famo körde raserbil?"
"Lutta ijja! Brruuuummm bruuuummm! Nina hemma?"
"Jag kommer hem snart, jag lovar!"
"NIIIINAAAAAA, LOOOVAAA!"
"Ja, vännen, jag lovar att jag kommer hem snart!"
"Hjule sönde. Pele tjasi. Pusshejj!"


Första riktiga telefonsamtalet från lilleman! Det ger solsken i hjärtat som inget annat kan.

Nötig önskelista...

FY FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAANNNNNNNNN...

...vad jag vill tillbaka till Ruisrock, 5 juli 2008 kl. 00:00, framför Niittylava!! Herrejävlar. Jag skulle kunna ge min själ till första bästa alkis på stan för att få åka tillbaka i tiden...! Jag kan inte sluta kolla på klippet av "Join Me", jag tappar fortfarande andan när jag ser det! Det var så sjukt bra...!
När jag var liten trodde jag att mina önskningar skulle gå i uppfyllelse om jag skrev dem hundra gånger efter varandra. Jag trodde att då skulle den som styr över önskningar fatta hur mycket jag verkligen ville att just min önskan skulle bli verklighet. Det funkade inte så många gånger då, men jag kanske stavade fel eller något. Nu känner jag mig däremot jävligt haj på att stava (as a journalist-to-be) så det kanske funkar nu..?
It's worth a try...

Sjuk i huvudet?

Är det något fel på mig?
Jag ORKAR inte festa! Det måste vara det värsta jag har hört i mitt liv och skulle det inte vara jag som sa det om mig själv så skulle jag tamejfan inte tro på det. Men så är det. Jag ORKAR inte. Jag har redan fått en stor bunt jättehärliga kompisar, så det är inte någon polarbrist det beror på. Jag orkar bara inte fixa mig, klä på mig, knäcka sprit och gå ut. Det är helt sjukt!

Nåja, kanske det är bättre imorgon.

Rapport 1 från medeltidsstaden.

Jag har i alla fall överlevt så här långt. Nu ska jag bara skaffa mig eget internet (bör komma nästa vecka) så jag slipper snylta på mina snälla roomies. Som inte är UFOn.
Jag vet inte hur jag ska göra med TV-situationen riktigt, dock. Jag har en TV, men bara tre kanaler: SVT1, SVT2 och TV4. Lite skralt. Men då kanske man pluggar mer istället.

Nu är det iväg på garden-party!

Flip-flop.

Tänk om jag glömmer något viktigt?
Tänk om de jag ska bo med är UFOn?
Tänk om jag inte ens hittar dit jag ska bo?
Tänk om jag inte hittar några vänner?
Tänk om jag blir kär igen?
Tänk om jag inte blir det?
Tänk om jag är fetast i hela stan?
Tänk om jag är fulast i hela stan?
Tänk om alla hatar mig?
Tänk om utbildningen suger?
Tänk om jag inte klarar av det?
Tänk om mitt rum är skitäckligt?


Är det någon som jag manipulera sig själv till att flippa ur totalt så är det nog undertecknad. Det borde finnas ett stipendium för det. Det skulle jag få, lätt. För tänk om alla pengar tar slut? Och tänk om jag inte får något jobb?


Tur att det finns musik som kan lugna själen lite. Med andra ord, tur att HIM finns.


P.S. Jag kom inte på någon intressantare rubrik... Jag ber om ursäkt. Den är lite av ett lågvattenmärke i min karriär. Ungefär som Britneys "Radar". GÜD, vad jag hatar den låten...

Var är Jag?

<--- Jag, is that you?


Nu börjar det snart dra ihop sig till flytt. Igen.
Hoppas det funkar den här gången. Det är så sjukt stressande både för hjärnan och själen att börja om. Även om det ska bli skitroligt och jag ser fram emot det, så är jag rädd. Shitless. Jag har ingen att hålla i handen det här året. Jag kommer vara relativt långt hemifrån, helt ensam.


Ensamhetskänslan har redan börjat flåsa mig i nacken. Alla känns så långt borta, fastän de är alldeles bredvid mig.

Kanske ett bra tillfälle att sträcka fram handen och presentera mig för mig själv. Det var ju ett par år sedan vi sågs sist. Kanske har Jag varit på semester, gift mig eller blivit religiös igen. Vi lär ha en del att skvallra om. Kanske alla mina alteregon som jag haft genom åren, bitchen Lily, emot Jussi, filosofen Ville, partypinglan Paris och mainstream Howie, sluter upp. Vi vill alla se vem den där "Jag" är, egentligen. Myten. Legenden.

Vi föreställer oss Jag som han lord Voldemort i Harry Potter. Han blev slagen och låg och myste i mörkret medan han samlade kraft och antog en hel massa olika skepnader. Antagligen hade han också glömt hur han var på riktigt.

Vi har hört sagor om Jaget som festade, strulade runt och sket i allt. Levde livet. Brydde sig inte särskilt om trivialiteter som känslor och annat trams. Som skaffade sig både minnen och minnesluckor. Som bara hade roligt och mådde som en prinsessa! Som kom överens med sig själv, nästan äckligt bra.

Vi har alla hört de historierna och speciellt hur de slutade. Emo-Jussi slutar aldrig älta skiten. Lily är mer eller mindre förbannad på allt hela tiden. Howie är likgiltig som vanligt. Ville har insett att det händer alla och vi kommer över det. Paris vill bara ut och visa upp sig så att hon kan hala in nya kap. Vi drar alla åt olika håll. Hoppas Jag snart kommer tillbaka från semestern och bringar lite ordning i salen. Det behövs.


Men det ska även bli superkul att få åka iväg igen. Kanske Jag har suttit i Kalmar och väntat på mig sedan kriget tog slut. Bör i alla fall åka ner och kolla.

En lite pinsam sak...

När man ser någon man inte riktigt minns om man känner eller inte, och så tittar man dit och precis när man tittar bort så tittar personen på en och man ser att den är på väg att hälsa, så vill man inte vara oartig och så tittar man tillbaka, precis när personen tittar bort och så tittar den tillbaka och då blir det typ ett litet, tunt "Hej" - det är lite pinsamt.

Skulle bara säga det.


Imorgon blir det en heldag i fosterlandets huvudstad. Wooh!!



Förresten, "Behind the Milk" finnes bakom följande länk:

http://www.youtube.com/watch?v=cEdycet7yMo

Ytterligare en helt okontrollerad ordbajs-session.

Bör jag döpa om min blogg till Brunettberta? Eller kanske Skallepär...? Lite-råttfärgat-med-intention-till-cendréfärgat-yvonne? Porkanatukkajukkapekka? Syntet-grönhårig-gisela? Svartskallebarbro?

Äääh, fuck it...

Apropå kändisbloggar, förresten.

Jag har aldrig kommit mig för att läsa Blondinbellas blogg. Jag har liksom inte varit intresserad. Men nu efter mitt fynd i Faddes blogg gled jag obemärkt in i en kändisbloggarjakt, vilket osökt förde mig in på Blondinbellas domäner. Jag ansåg mig redo att sugas med i den här Blondinbella-hysterin, som visserligen avtagit något, men ändå fortfarande existerar. Jag satte mig tillrätta, skrev in adressen. Tog ett djupt andetag innan jag tryckte "Enter". Okej, jag broderar lite, men sak samma. Jag kom i alla fall in på hennes sida, med en genuin nyfikenhet. Jag ville veta vad hon skrev om som var så intressant att XX-tusen pers varje dag smiter in för att ögna igenom hennes liv.
Jag kikade runt lite. Kollade rubrikerna. Efter ett tag insåg jag att hon mest skriver om...

...ingenting!

Jag orkade visserligen inte läsa så mycket, eftersom de 10 första inläggen handlade om att hon gillar ägg, hur hur "galet" det är i Norrland (med en bild på någon som klättrar i något slags träd. Är det galet? Hade han suttit på ryggen på en fet björn, med K-pistar och bazookas över axlarna och hållit i en skylt med texten "Norrland will be no more!" hade det varit lite konstigt, men det är inte galet att klättra i träd i Norrland. Eller jag har ju aldrig varit i Norrland, men jag skulle inte tänka mig att det är galnare att klättra i träd där än vad det är att klättra i träd någon annanstans) och om hennes stundande TV-program och nyinköpta datorer. Ingenting ultraüberintressant alltså. Lite besviken. Så som diskussionerna gått om den här tjejen, har jag fått uppfattningen att om man läser hennes blogg får man tjuvkika på Himmelriket genom ett nyckelhål.

Men det stod ju inget intressant... Hon har ju uppenbarligen lyckats nå ut till folk på något underligt sätt, men hon förmedlar ju egentligen ingenting av direkt värde. Jag skulle tänka mig att det kan vara kul för hennes närmaste vänner att läsa om vad hon köpt för datorväska (fast den var faktiskt rätt cool, I'll give her that) eller vad hon och hennes pojkvän åt till lunch.

Men vad hittar de där tusental människor utöver hennes vänskapskrets där som får dem att återkomma dag efter dag?

Men det låter ju rätt coolt att vara 17-18 (hur gammal är hon?) och driva två företag samtidigt som hon går i skolan. Det ena företaget är tydligen Blondinbella AB. Jag försöker leta upp vad det här företaget gör, men jag hittar ingenting. Är det hennes blogg som är företaget? Eller vad? Jag fattar inte. Men så är jag ingen företagsledare heller.

Eller kanske det är så att alla XX-tusen som är där och snokar varje dag, är där för att se what all the fuss is about?

Fadde osar IQ...!

Efter ett tips från en annan blogg hittade jag till den där Linda Rosing-vakten Fadde Darwischtjsiis blogg, (på http://www.sourze.se/default.asp?ItemID=10647125). Han är så smart. En riktig man, helt klart. Speciellt inlägget nedan. Läs och njut.

Stockholm, 8 juni 2008, 21:56:
"Tjejfotboll...njaaa"

Söndagen för oss helgarbetare är som en fredag för vanliga arbetare. Vad
kan man göra på en söndag? Vad finns det för utbud en sån här kväll. Att försöka
gå och lägga sig tidigt är bara att glömma. Det får bli en kväll med
arbetskamraterna på Söder. Men först ska jag se färdigt matchen mellan Tyskland
och Polen. Kroppen känns inte som den brukar göra efter en hårt arbetande helg.
Det var ganska lugnt, inte så många gäster som besökte oss. De flesta var väl i
Kungsträdgården där Restaurangernas Dag höll till, eller var ute på sjön, med
tanke på vädret. Jag hann även se en dammatch i fotboll idag. Det var mellan
Tyresö och Piteeå i div 1 norra. Tyvärr så förlorade Tyresö med 0-1. Ingen rolig
match. Min mormor (om hon levde) hade säkert passat i lagen. Tjejfotboll...
njaaa. De passar bättre i köket än på en fotbollsplan. För i köket vet de
vad/hur dom ska passa. Nu ska jag se färdigt matchen. Hej så länge.

Jag är en ytlig jävel.

Hur mycket kan det kosta att göra ett 1mm snitt över höger öga och sedan sy ihop det igen? Det är allt som skulle behövas för att fixa till mitt lazy eye. Jag VET att det är en familjetradition som gått i arv i generationer, men kolla här...

Vad hände med symmetrin? It was fed to the alligators in a holy ceremony starring grandpa with his kantele, some Hindu god and a piece of Mariekex. And some fire. Never forget the fire in holy ceremonies. Never.

En annan familjetradition som bör skrotas är den s.k. "Latvala-kranen". Tillåt mig demonstrera.

There you go. Den funkar visserligen som den ska, men jag anser mig inte ha karaktär nog för denna "karaktäristiska" form och storlek. Den passar bra på djupsinniga, konstnärliga personligheter, som Adrien Brody, dock...

Okej, Brody tar Latvala-kranen till en heeelt ny nivå, det ska tilläggas...

Men i runda slängar, vad snackar vi? 10 000 eurosar?

Så mycket pengar kommer jag aldrig ens se i hela mitt liv, än mindre kunna spendera på deformering av en helt välfungerande näsa och 1mm hud som slappar lite överom ena ögat.

Men får jag någonsin så mycket pengar, och har möjlighet att bränna dem på vad som helst, så... Kanske. Fast först ska jag operera ögonen. Jag ska ha syn som Superman.

Förresten, att döma av min bloggbild, så aspirerar min haka uppenbarligen för att ta över världen så småningom. Den har säkert brevväxlat med Jay Lenos haka i flera år, smitt elaka ränker för att hämnas danskans kräkljud för "haka", [hhhwooööööööööeeeeeeehh]. Skulle mitt namn låta som någon som spyr skulle jag nog också bli lite stött, förstås.

(Helt okontrollerad ordbajs-session, and it stays...)

Welcome to Hålywood.

Satt hos en kompis idag och drack kaffe och pratade om ditt och datt, när vi kom in på rykten.
Det är så konstigt egentligen, vad folk har lite liv på den här ön. Jag inkluderad. Jag älskar att sitta med mina vänner och skvallra om vad folk gjorde i helgen, hur fulla de var och vem de gick hem med. Men även fast vi snackar om alla människor, så är det egentligen ingen av oss som verkligen vet någonting. Vi antar bara, lägger ihop två och två, vidarebefodrar hörsägen och gottar oss.
Man har mindre privatliv här än i Hollywood. Egentligen.
Och det är mycket underligt hur mycket folk tror att de vet och hur lite de faktiskt vet. Undrar hur mycket rykten det florerar om mig? Jag är ju i och för sig ganska tråkig, jag kör karatefyllor någon gång per år och då brukar jag ibland känna mig manad att berätta mina mörkaste hemligheter, men annars bidrar jag nog inte med så mycket till skvallerkvarnen.
Men å andra sidan, dagens kaffekompis hade heller inte gjort speciellt mycket, och ändå snackades det om honom. Så man vet ju aldrig.

De sjukaste ryktena som jag hört om mig själv är att jag gjorde två aborter (när jag fortfarande var oskuld...), att mitt ex slog mig och att dagens kaffekompis gjorde slut med sin tjej för att jag "snärjt" honom. Alla dessa faller på sin egen rimlighet, men så långt tänker man inte alla gånger.

Kanske man bör ta en extra funderare när man sätter igång att skvallra om folk. Jag också... Men samtidigt så är det lite det som får Åland att leva. Tyvärr.

Shame on me, shame on us all. Let's get a life to talk about...

Fucking Barbie world.

Fy fan vad jag hatar den här låtsasvärlden som i vissa mått pågår runt mig. Vissa mått betyder naturligtvis grabblivet.
Att det kan vara så svårt för folk att vara ärliga bara för att de har en skinnflöjt i byxorna! Jag förstår inte. Ingen-jävla-stans.
Är ärlighet bara en udda egenskap som endast jag och mina vänner besitter? Är vi muterade från födseln?
Eller är det mig det är fel på, som, trots min cyniska och misstänksamma inställning till folk i allmänhet, tar det som sägs till mig som sanning?
Människor är tamejsatan en förtappad sort. Synd att jag insåg det först nu.


När blev jag en trasdocka? Jag missade det.

Skrattattack.

http://www.youtube.com/watch?v=L8E7YCBgi5E

Ta på dig blöjan. Hämta näsdukar. Klicka på länken. Dö. Av skratt.

Vackra sommarfötter? Myt.

Fenomenet existerar inte. Bilden ovan (som jag naturligtvis snott) visar ett par indianfötter som legat inlindade i mjuk mammuthud i 11 år, ICKE ett par civiliserade fötter från detta tidevarv. "Sommarfötter" av denna tid är ICKE vackra. De är sönderskavda, med blåsor överallt, möjligen även prydda med lite mer eller mindre avskavt nagellack i valfri färg, p.g.a. flitigt användande av mycket fagra, men ack så obekväma, fotbeklädnader av varierande höjd.

Jag upprepar.

Nej, föresten, det gör jag inte alls. Jag behöver inte. Det här är egentligen allmän vetskap. I alla fall borde det vara det.

När är fötter egentligen vackra? Det måste vara den äckligaste kroppsdelen på människan. (Ja, jag har fotfobi.... Yuuuckkkk!!)

Människor är överlag ganska äckliga, förstås.

Men det finns självklart mycket snyggt också. Som Johnny. Och Ville. Och några till. Men jag skulle nog inte ta i deras fötter heller...

Dags att sova, månne? Jag undrar det, jag. Vi gör så.

Så här bor jag, 3v senare.

Så här kan det se ut på min ö när det har regnat och varit skitväder i flera dagar. Till och med solstolen har vissnat...

Efterlysning.

Var fan är Du? Just Du, ja. Var är Du? Du borde vara här...










Slipp då, ditt as...


P.S. Nej, jag är inte schizofren. Jag har PMS. Fast det är väl nästan samma sak, i och för sig...

Summer-mode: OFF!

Fucking PISSväder. Så jävla deprimerande...

Heur -FUCKING- eka!

Jag hittade precis ett av mitt livs hittills underbaraste minnen, dokumenterat som mobilkamerafilm på YouTube.
Det är nästan så att jag blir lite blödig igen när jag ser det...

http://www.youtube.com/watch?v=az1Bp9MjPRI

Det roliga är dessutom att vi stod på typ samma ställe som fotografen ifråga, fast en aning mer åt vänster.

TA MIG TILLBAKA DIT NUUUUUU!!!!!

Seriöst.

Google gives me cred.

Om man Googlar "ville valo ruisrock 2008" på bildsöken, så kommer det på sidan 6 upp min oerhört vackra bloggbild samt länken "fiskninja.blogspot.com".

Well, I'll be damned!

Dagens kräkattack.

Kolla killens hår!

http://www.aftonbladet.se/nojesliv/musik/article2990837.ab

Vad fan har hänt?
NU kan han i alla fall inte bli fulare. Nu är det helt enkelt en fysisk omöjlighet. Som att grisar inte kan titta upp i himlen. Det är till det stadiet vi har kommit nu.
Det är något som skriker Andy Dick över den där frillan...

LC Collection, my exhausted ass.

BOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOORIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIING!!!!

Att vad var det som folk var så övertaggade om nu igen...?

http://laurenconrad.seenon.com/

Hon har visserligen fina kläder, men med tanke på hur dött mainstream det är så är det konstigt att det ens är lagligt att ta så mycket pengar för det. Det ser ju ut som det är taget från Gina Tricot eller H&M... Kanske det är barnarbetet som skiljer.

Why God, why??

Varför i HELVETE upptäcker man alltid att brödet är mögligt när man redan ätit en skiva? Aldrig när man lagar smörgåsen, inte heller innan man just huggit tänderna i den första. Nej. Alltid när man ätit en skiva och ska börja på den andra.
Och det sker alltid när man är som tröttast och när det är som längst till lunchen och den där enda dagen man satte sin tillit till de där smörgåsarna, tog inget annat med sig.

Märklig, dock icke mindre existerande praxis... Fuck it.

Även solen har sina fläckar, I suppose...

Jag kan börja med ett spika att Johnny Depp är min drömkarl. Vad som än händer, vem jag än hamnar med i livet så är ändå Johnny min våta dröm. Man kan lätt förledas att tro att det är Ville Valo som innehar förstaplatsen där, men så äro icke fallet. I wouldn't kick him out of bed, men stod det mellan Johnny och Valo, så skulle valet ändå vara enkelt. Stod det mellan who-ever och Johnny skulle det vara ett lätt val.

Men...

Han har faktiskt också gjort sina snedsteg i det där med stil.


http://www.veckorevyn.com/mode/kandisstil/2008/johnny-depp-hunk-eller-sun/index.xml


Inte för det gör något, det är fortfarande perfekt, men skalan pendlar mellan mer eller mindre perfekt.

Nedan har vi ett av otaliga exempel på ytterst perfekt. Tänk att komma hem till den där. Ja, jävlar... Han doftar säkert alldeles, särdeles fantastiskt. Typ Aqua Di Gio eller möjligen Intuition.

Så här bor jag

Så här kan det se ut på min ö sommarens vackraste dag.

Balladmissbrukaren Håkan.

<-- Balladmissbrukaren Håkan.


Jag klarar inte av fridsamma ballader längre. Jag upptäckte det igår under Håkan Hellströms spelning. Det var buskul när han körde de där kända, röjiga låtarna om Lena och Göteborg, men sedan trillade han in på svintråkiga ballader emellanåt. Jag kollade mig omkring under ett sådant nummer och märkte att varenda jävel stod som klistrad med någonting som blänkte i ögonvrån. Gamla som unga. Det var bara jag på hela området som gäspade, kände hur benen fick akut blodstopp och hotade att aldrig låta mig böja på dem igen. Oh no, restless legs! Fotleden som jag vred sönder för några månader sedan började plötsligt värka lite igen. Jag blev kissnödig. Och trött. Dessutom mådde jag lite illa av den där paninin jag åt tidigare under kvällen. Och kan hända var jag lite, lite full också.
Sådär gick det varje gång. Folk stod som förhäxade, totalt inne i den vackra låten som var så långsam och tråkig att jag dog. Någon jublade, det var som att se Jesus själv stå där på scenen och yla i randig gubbkeps och vita jeans! Men jag såg bara Håkan. Ingen Jesus. Och påpekade jag det, fick jag blickar som, med rätt styrka på kontaktlinser, antagligen skulle ha dödat mig.
Kärlekslåtar, fine, men det måste ju hända något. Om det inte finns några riviga gitarrer eller åtminstone en liten fjärtig trumvirvel så ska i alla fall antingen Ville sjunga den eller att någon streakar.
Nåja, det var mycket underhållande mellan varven också!


Rockoff 24 juli 2008.

Nu ska jag jobba fem dagar, 1h och 8min till, sen är det stranden för undertecknad, i en hel månad! Badabing-badaboom! Jag tänker inte ens gå därifrån, ska bo där som trailer-trash McConahowohooy. Längtar redan! Ska slänga ut mina mammae pendulae och min venter pendulum the freakkin second I get there! De behöver färg. De börjar själva undra om de fortfarande lever, när de är så bleka. Ändring, I tell ya!

Kom igen nu klockdjävul. Gå! Jag vill börja festa! Fast först sova lite. 54min kvar. Tur att jag har en krysstidning.

Att lösa korsord som lätt paranoid.

Finsk ögrupp, 5 bokstäver: ÅLAND
"Aha, nu kommer det en såndär spådom igen... Få se nu då."

Från Paris, 6 bokstäver: FRANSK
"Det var ju faktiskt fransk fiskgratäng till lunch idag...!"

Är den som gråter, 6 bokstäver: LEDSEN
"Nej, kommer jag bli ledsen...?"

Spå, 3 bokstäver: SIA
"Men då ÄR det ju en spådom...! Det måste ju vara det! Varför skulle annars just DET ordet komma upp...?"

Sveriges äldsta tonåring, 6+5 bokstäver: MAGNUS UGGLA
"Jaha, han var ju här igår... Och jag mår illa av honom... Hände det något igår som jag också skulle må illa av om jag visste...?"

Förstå, 5 bokstäver: FATTA
"Det är väldigt tydligt att det är någonting jag borde inse här...!"

Bilfri led, 6 bokstäver: GÅGATA
"Nej, nu jävlar... Någonting som jag kommer må illa och bli ledsen av hände på gågatan igår under Magnus Uggla och jag borde fatta det...!"

Spöke, 4 bokstäver: ANDE
"Det har alltså någonting att göra med något som spökar hos mig..."

Håglöshet, 5 bokstäver: APATI
"Okej... Så något jag kommer bli apatisk av... Hmmm...."

Brittslut, 3 bokstäver: END
"Ojdå, så det som hände igår sätter punkt för allt och jag flyttar till England...?"

Superman, 10 bokstäver: STÅLMANNEN
"Ehh.... Att vadå?"

E.D.Möjligt...

.... att hata dessa tre karlslokar mer än jag gör??

Jag tror fan inte det.

De är säkert jättesnälla och trevliga, men HERREGUD vad deras musik suger gigantisk åsneröv. Och tell me again, vem av dem var det som var snygg...? Deras ljudtekniker? För jag ser ingen på bilden ovan.

Men eftersom jag är lite masochistisk i läggningen så ska jag snällt sätta mig där, på Torget, med en kall en och några vänner och så ska jag tvinga mig själv att lyssna ikväll. Se hur länge jag uthärdar. Endast i syfte att bättre uppskatta annan musik efteråt. Musik jag annars väldigt lätt tar för given.

Jag hoppas dock Danny berättar "the hole story" ikväll. HAHA! (Ja, gott folk. Det är ett internskämt... Facebook, är allt jag har att säga. Kan förgylla liv, stilla nyfikenhet, få hat att bubbla, folk att snacka, tid att dö. Hur såg livet innan Facebook ut? Jag har förträngt den kalla, trista tiden...)

Uggla igår var dock mer än jag pallar. Hade jag trotsat mina instinkter och gått dit i alla fall hade jag antagligen börjat tugga fradga och lagom till den där fucking studentflaklåten förvandlats till något slags she-Hulk. Fast blå.

P.S. Bilden är som vanligt snodd. Sorry. D.S.

P.S.2 Lägg märke till den fyndigaste rubriken på den här sidan Nilen! D.S.

P.S.3 Helvete. Jag kom just på att de heter EMD, inte EDM. Fan också... Glöm P.S.2. D.S.

HAHAHAHHAHAHAHAAAAAAHAHAHAHAH......

HAAAAAAAAAAAAAAAAAHHAHHHHHHHAHAHAHAHAHHHHHHHHHHHHHHHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAH.....
*kiiiiiiiiiiiiik* HAAAAAAAAAAAAAHHHHAHAHHAHAHAHAHAHAH....!!!

http://www.hbl.fi/text/inrikes/2008/7/16/w15564.php

Jaa, oh golly...

N.Ö.R.D.

Nu kommer a certain somebody INTE att bli glad. Såvida det inte är hon som är hon.

http://www.dlisted.com/node/27283#comments

Smal = snygg?

N kom på mig för något tag sedan med att jag likställer orden "snygg" och "smal". Hittade denna bild idag.

"Snygg" och "smal" är härmed två olika adjektiv i min värld.

That freaking plan of God.

<-- Troll i trollskog.

Jag får panik när jag tänker på att han är på väg att lämna mig helt ensam. Sakta men säkert... Vad ska jag göra då? Vem är jag då? Man kan väl inte bara släppa handen mitt i en mörk jävla trollskog full av allt det elakaste som någonsin fått plats under sängen, och säga "Nu får du hitta hem själv, jag går åt det här hållet. Kanske ses på utsidan!" Höja handen, vinka. Ta en annan hand.
Plötsligt står man där helt allena. Och vad gör? Börjar gå? Åt vilket håll?
Man förstår att det är vargen man gått hand i hand med så här långt, men ändå. En varg är bättre än ensam mitt i djungeln. I alla fall tills man lärt sig hitta lite. Kanske någon ser en tjusning i att vindla runt på egen hand, försöka trampa upp en egen liten stig. Men jag har så dåligt lokalsinne... Det ekar så illa i den här delen av skogen också. Går inte att sjunga.

P.S. Bilden stulen. Men passande.

Och sådär lätt spred sig....

..... återigen ett fnitter i min maggrop.

Oj Ville, är han inte för lustig? :D

http://www2.kerrang.com/2008/07/ville_valo_will_not_let_you_ha.html

Förresten, om jag ska fortsätta posta länkar här så bör jag nog komma på ett sätt att kunna "täcka" länken med text. Det där ser för illa ut.

Vad fittig man kan bli....!!

Det var en insändare i en av lokaltidningarna imorse, som handlade om Ålands nöjesguide. Personen som skrivit insändaren "attackerade" innehållet och påstod att den innehåller svordomar och fyllesnack. Vilket den i och för sig gör, det säger jag ingenting om. Man måste ju förstå att den tidningen är gjord av unga, för unga, alltså är även jargongen ungdomlig. Och på Åland sups det. Vare sig man vill inse det eller ej så är det vad folk sysslar med här. Punkt.
Efter detta drog personen i fråga dock lite grovt slutsatsen att detta är orsaken till ungas ökade depression och bruk av antidepressiva.
Jag blev lite ställd av det här påståendet, faktiskt. Jag brukar inte slösa energi på vad random folk tycker och tänker om saker, om jag inte tjänar på det själv så skiter jag ganska hårt i det. Men eftersom jag själv gick på antidepressiva en gång och även har nära vänner som går/har gått på det, så känns det som någonting jag skulle kunna ta personligt. Och att dra någonslags parallell mellan att festa någon helg (nöjestidningen förespråkar, vad jag förstår, inte att man ska skaffa sig några oävna alkoholvanor...) och att som ung må så åt helvetes helvete att man behöver mediciner för att ens kunna stå upprätt, känns duktigt snedvridet. Depressioner kan komma av många saker, men knappast av att man svär eller festar en helg i månaden. Jag svär konstant och jag sväljer nog en par kalla någongång, men det var inte därför som jag behövde farmaca. Jag tror till och med att det var efter att jag slutat med det som jag började svära som jag gör nu (försöker dock sluta, men det känns så bra ibland...! Att svära, menar jag.) Om jag inte minns fel så påpekade personen i fråga att det minsann aldrig användes såna där svärord i dennes barndom. Att denne visste att det förekom, men att det tillhörde vissa människor som saknade respekt och uppfostran (eller liknande). Jag har ett litet förslag på svar här; eftersom jag fick intrycket av att denna människa kanske börjar bli lite till åren kommen, så kanske denne var i sin omtalade barndom för, ja, vad ska vi dra till med? 45-50 år sedan. För jag räknar med att personen är åtminstone 60. Jag kanske är helt ute och cyklar med det jag nu kommer hävda, eftersom jag själv är född i slutet av det bruna 80-talet, men jag vill i alla fall slå ett slag för budskapet "tiderna förändras". Det smärtar antagligen inte unga vuxnas oförstörda trumhinnor att höra könsord, svärord och annat fult längre. Härmed menar jag dock inte att det skulle vara någonting bra, tvärtom kan det anses ha gått käpprätt åt Firehall med ungdomen, eftersom vi slänger ur oss fulheter och ingen reagerar. Men inte desto mindre är det fakta. Vi gör så, vi medlemmar av den förlorade, ironiska generationen. Det är så jargongen är. Huruvida man sedan gillar det eller ej, är en annan sak, som inte hör hit. För det är så här det låter. De som sedan kastar ur sig fulheter i tid och otid med annat folk än sitt eget däremot, kan eventuellt behöva bastas upp. Men det hör inte heller hit, egentligen. För nöjesguiden i fråga vänder sig som sagt till unga, efter vad jag har förstått. Och det är nog heller inte meningen att vara en virktidning. En nöjestidning för ungdomar på Åland. Därav språket. Ungdomar som vänder sig till ungdomar. Ungdomar som gör en tidning för ungdomar som kanske tar antidepressiva preparat, men högst sannolikt har det absolut inte ens det minsta att göra med tidningens språk och något skämtsamma bild av unga på Åland. Varför skulle vi unga läsa tidningen i fråga, kanske garva lite om vartannat, om det inte är för att vi känner igen oss? Vi vet att bilden som framställs är smått karikerad, men det kommer ju även någonstans ifrån. Det kallas humor, tror jag.

Jag kan bli för jävla vansinnig på sådant här gnäll. Speciellt om det är stofiler som har fastnat i något slags eget tidsvacuum och inte riktigt hänger med i det facto att sekunder blir till minuter blir till timmar som blir till dygn, veckor, månader, år, decennier. Om någon undrar vilken insändare jag menar så finns den i den ena av två lokaltidningar. I slutet där, precis innan TV-tablåerna.

Sammanfattning av min humor.

http://www.aftonbladet.se/nojesliv/article505318.ab?service=galleryFlash

Att inte vara fotogenisk. Någonstans, överhuvudtaget.

Igår slogs det fast, en gång för alla: jag blir ytterligen skitful på bild.

Varje gång någon drar upp en kamera och det ska börja fotas så sitter jag där och "ser naturlig ut"; svettig och blank, yxmördargrin där man kan se kindernas insida bredvid tandraden, äppelkinder the size of a Aretha Franklin's butt och ALLTID på väg att blunda. Det är något djävulskap med mina ögon. För det första är jag så nära blind man kan vara utan att vara det, för det andra är det något trasigt inne i ögat (som antagligen beror på punkt 1) som gör att ögonen är väldigt ljuskänsliga. Detta gör dels att jag ständigt måste ha solglasögon på mig när jag befinner mig utomhus och det är ljust, annars börjar de svida och rinna och det är inte särskilt ävet när man har vattenlöslig mascara och kontaktlinser. Men det betyder även att jag är ( i alla fall i nyktert tillstånd, annars har jag nog inga problem, tror jag...) extremt känslig för kamerablixtar. Jag är beredd på att det ska tas en bild och man sitter färdigt i sin pose, håret raskt tillfixat, make-upen snabbkollad, tänderna hastigt polerade, väntar på att kameramannen ska ordna fotot, man skuffar sig ännu närmare sin bildpartner, ler, försöker se naturlig och avlappnad ut.... Wait for it.... Wait foor iit.... Bäst jag blinkar nu så att jag inte blinkar sen... Wait fooor iiiiit..... BLIXT!! Blink. Fan!
"Men sitt och prata som vanligt och när jag säger till så tittar ni hit!" försökte E, som innehade rollen kameraman igår. Jag och J vände oss mot varandra, pratade lite smått, garvade ganska stort, E ropade "TITTA HIT!", vi tittade dit och BLIXT!! Blink. Men för helvete!
Efter typ 5-6 foton, alla som beskrivna ovan, blev det ett självändamål att ta en bra bild. J och jag satt och försökte och försökte och försökte, men det var ett ofruktsamt uppdrag. Inte nog med att mitt vackra ansikte förvreds å det mest horribla, mitt vänstra bröst kände sig i smyg lite schizofren och beslöt sig ömsom för att titta ut och vinka, och ömsom krypa in i skyddet av min armhåla. Helst dock båda två samtidigt. Det såg väldigt lustigt ut, må jag säga. Jag har härmed tagit ordet"taxöra" till en helt ny dimension.
Bör jag förresten ta det som någonslags vink från ovan när jag endast lyckas se normal ut på bild om jag grimaserar? När jag gör grimaser så kan man i alla fall tänka sig att jag ser någorlunda vettig ut bakom de vindande ögonen eller plutmunnen eller den utsträckta tungan (mycket vanliga poser för mig. Funkar i alla lägen. Jag kallar dem Ozzy, Gene och Andy McCoy).

Vi lyckades inte få någon bra bild på oss obviously, eftersom jag var med som motiv, men det var en bild speciellt som slog alla rekord. Den är jag nästan lite stolt över. Jag hoppas kunna lägga upp den här inom en snar framtid, så att den stackare som någongång förirrar sig hit aldrig någonsin igen ska kunna sluta sina ögon utan att se denna bild projiceras på näthinnan.
Jag ska köpa en egen kamera nu så att jag kan ta bilder av mina snygga vänner istället. Om jag inte blir bra på foton efter 21 år som mer eller mindre frivillig linslus så är det nog case lost, beyond repair. Dessutom om jag har en egen kamera, så kan jag sitta hela dagarna och ta hur många bilder jag vill på mig själv, för ju fler jag tar, desto större är chansen att NÅGON av dem blir bra!

En suverän plan, från mig till mig. Swell!

Jag bara måste... :)

<--- Ollon.

Okej, jag är medveten om att det här kanske inte är det minsta kul för någon annan än mig själv, men jag tycker det är asroligt att ordet GLANS på latin betyder ollon.

Undrar om Johan Glans vet om det... :D

Att sluta bry sig.

Hur gör folk det?

Förhållanden och 'kärlek' har ju funnits i alla tider. Någon måste ju ha sammanställt en plan för hur man effektivast går vidare efter 'kärleken' har tagit slut? Visserligen, man kan skriva, rita, springa, träna, festa, supa, shoppa, fika, jobba ihjäl sig, men slutar man faktiskt bry sig sen? Jag har skrivit, ritat, tränat, supit, shoppat, festat, fikat, ätit ihjäl mig och kanske inte tänkt på det på en stund, men sekunden jag upptäcker att jag inte har tänkt på det så tänker jag på det igen och då är jag genast tillbaka där och bryr mig. Eller är det bara så att jag förväxlat 'kärlek' med beroende? Känner inte för att vara själv. Är inte bra på att vara själv om det är ofrivilligt. Frivilligt är jag hur bra som helst på det; jag skriver och städar och tecknar och fixar och donar och mår som en prinsessa. Är det ofrivilligt får jag panik. För om det egentligen är ett beroende jag är i så behöver jag ju åka på rehab! Men slutar jag tänka på det sen då? Eller behöver jag bara en annan drog för att avstyra tankarna?

I need a fix.