Chill-lördagen som blev en sinnessjukfylla-lördag.

Vi skulle ta en öl, kanske masa oss ner till stan för att sätta oss på någon liten pub och filosofera om livet. Det blev öl. Och vodka. Och cider. Och shots. Och säkert en slurk etanol också. För jävlar anamma. Jag, som alltid är ganska orolig över hur jag ser ut osv. gick ut i följande; svart linne, jeans, sneakers, helt vanlig dagsmake-up samt ollad frisyr. Här fick jag dock ytterligare bevis för att Gud jävlas med mig; jag hade säkert fem killar efter mig KONSTANT hela kvällen! Varför är det ingen som bryr sig när man lagt ner lite tid och energi på att se fräsch ut? När man går ut och ser ut som om man precis kommit hem från sju år i skogen, jamen då duger det ju ypperligt!
Dessutom finns det dokumenterat på film när jag, smidig som en valross på enhjuling, gör någon slags kung fu-spark och trillar ihop i en hög på gatan. Vackert! Sedan stämmer hela ligan av Örebros (fyra) spontanalkisar upp i den gamla popdängan "MMMbop" som någon kanske minns från back in -97. Detta utanför krogen vi tänkte gå in på. Vi kom ju i och för sig in, efter en och annan vit lögn från någon av de tidigare nämnda trubadurerna.

Jag har också konstaterat att jag fortfarande är lite kär i Taylor Hanson, på tal om "MMMbop". När man tittar tillbaka på hur pojkstackaren såg ut vid tiden det begav sig, så är det i det närmaste frapperande att han inte växte upp till ett ståtligt homo. Så är dock inte fallet. Efter lite research kan jag härmed fastslå att han utvecklats till en mycket fager ung man. Dock gift och trebarnsfar redan vid (hur många år äldre var han nu...?) typ 25. Så jag riktar mig nu i följande uttalande direkt till Taylor Hanson: I've been waiting for you since I was 9 years old, did you really have to go and get married at the age of 12?? Disappointed is the correct word.
Nåja, när jag nu fått det sagt kan jag återgå till mitt liv. Det får ju inte rulla på utan mig.

Im memoriam, mina ögonbryn.

En gång hade jag ögonbryn. Lite buskiga, men jag hade aldrig tänkt något speciellt om dem, de satt där de satt och de fyllde antagligen sin funktion, för jag kunde inte minnas att jag någonsin fått skräp i ögonen som ramlat ner från pannan. Så igår, ungefär runt klockan 10 på förmiddagen, fick jag i nerverna. Jag ansåg mig grotesk, men jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Så jag plockade fram pincetten och började arbeta. Efter en timme var jag fortfarande inte nöjd, så jag ändrade attityden mot mina ögonbryn och kallade dem "konstverk" istället. Efter ytterligare omkring 2,5h fann jag mig själv sittandes i soffan, totalt hårdfokuserad på att formen på mina ögonbryn (som ser ut som om de skulle komma från två helt olika människor) skulle vara symmetrisk. När jag äntligen fann styrkan och modet att släppa pincetten och se på vad jag åstadkommit var det redan för sent. Lite svettig och med okontrollerbara skälvningar som rusade runt i hela kroppen höjde jag spegeln.... Jag hade förvandlat mitt konstverk till en Picasso. Mina ögonbryn hade transformerats från en välmående fauna, till två utdöda kalhyggen. Eftersom den gode Pablo häcklades för sin konst under i princip hela sin levnadstid, så började sakta en tanke om död gro i mig. Picasso blev världskänd för sina verk först efter sin död... Sedan slog det mig att med min hårväxt (riktar härmed ett tack till killen på påskaftonen som så subtilt påpekade detta) som är fertilare än en laestadian på Ibiza, så lär mina ögonbryn vara tillbaka i ursprunglig form inom ett par minuter.
Resultatet ser vi nedan.





Fotnot: Jag har aldrig haft så här klena ögonbryn förut. Den ursprungliga formen och storleken kan vi se på bilden längst upp. Märkbar skillnad, med andra ord...

Rise of the Silver Surfer?

Alltid när jag kommer tillbaka till Örebro så börjar tankarna trassla ihop sig i huvudet på mig. Jag verkar ha så mycket tid över till att fundera här, fastän jag har mer för mig om dagarna och kvällarna här än vad jag har hemma.
Nu började jag återigen fundera på L. Jag har i mitt undermedvetna gjort det till något slags life-mission att få honom att fatta. Träffade (trots alla underbara vänners förmaningar) honom under påsken för ett ordentligt snack. Och vi pratade faktiskt! Inget skrik, inget bråk, inga fula ord, inga slag, inget smäll i dörrar, vi var som vuxna människor som diskuterade igenom vilket problem som helst. Helt otroligt! Vi har nog inte pratat så där sedan vi just träffats, tror jag. Vilket börjar bli snart tre år sedan nu. Och för första gången sedan dess *peppar peppar* så kändes det som att jag faktiskt nådde honom, att han förstod vad jag menade. Jag förstod också en del saker som jag inte insett tidigare; jag kommer älska honom väldigt, väldigt länge ännu, det tvivlar jag inte på och jag hoppas att jag kommer kunna acceptera det snart, och det är ju självklart eftersom han var the shit för mig, första förhållandet och det där. Men lika självklart är det ju att han inte kommer älska mig hela sitt liv, eftersom jag bara var en flickvän i raden för honom. Som han sa, han har varit med om att förhållanden går på skit tidigare, men jag är ny på den fronten. Han vet hur det känns, hur man går vidare och släpper det, men jag har ingen aning, fastän jag försöker hitta Sättet. Att han blivit kall på grund av sitt jobb gick han faktiskt med på också, samt att det måste vara svårt för någon som älskar honom att kunna förstå och leva med honom. Det att han stänger ute allt svårt och jobbigt verkar gå automatiskt om man inte tar upp det på rätt sätt. Därför finns det en sida av honom som gör saker utan att tänka på konsekvenserna, eftersom han vet hur han ska handskas med dem - iskallt. Nu förstår jag även varför han alltid har sagt åt mig att sluta älta, för det är så han funkar; händer det något jobbigt så lägger han stenhårda sidan till tills det "försvinner". Det är ju även därför han nästan aldrig tröstat mig när jag gråtit för oss, för "det blir inte bättre av att gråta". Men jag vet att många av mina vänner frågat sig och kanske varandra varför jag inte kan släppa honom, och nu har jag faktiskt en förklaring till det, som mitt undermedvetna har insinuerat hela tiden, men som jag inte fattat; jag vill åt den där lilla, ledsna pojken som finns under det hårda skalet, jag vet att han finns för jag har sett honom en gång. Jag vill släppa ut honom och trösta honom så att han kan bli lycklig. För även om han säger att han är lycklig så ser jag i hans ögon att så inte är fallet. Han kanske inte ens är medveten om det själv. Dessutom är jag så egoistisk att jag vill lämna något slags spår i honom, att jag inte bara blir en flickvän i raden... Kanske det är slöseri med tid, kanske allt är slöseri med tid, men jag skulle vara bra nöjd om han tänkte på mig någongång, inte bara som den som nitade honom så han fick en blåtira... ;)
Jag hoppas i alla fall att, nu när jag insett det här, kommer kunna hitta Sättet. För jag är inte kär i honom längre, det var jag nog inte i slutet av oss heller, jag skäms inte heller längre för att jag blev bedragen och jag funderar inte heller mer på hur jag skulle kunna ändra på mig för att han ska älska mig. Jag är bara så jävla frustrerad över att jag inte kunnat nå fram till honom, och det är något som jag tydligen har väldiga problem med att släppa. Men han blir 30 i sommar, det är nog för sent att ändra på honom... Jag kom in när det redan hade barkat. Nåja, jag håller tummarna för the Rise of the Silver Surfer... :P
Vi skrattade till och med tillsammans och DET var år och dar sen!

Se där, ytterligare ett inlägg om sådan jag inte fick skriva om... :) Imorgon är det tenta i antikens och medeltidens litteratur. Jag kan allt när jag läser det, men så fort jag slår igen boken försvinner allt. Ska bli minst sagt intressant att se hur det blir imorgon. Kanske man skulle kolla i vilken sal man ska vara i också, vore ju en fördel att veta det... Nåja, efter tentan ska jag till gymmet - peppad som saatan!! :D

Word of the day: insikt.

Det här måste ju vara den sorgligaste insikten jag någonsin fått; jag har fan inget att skriva om, om jag inte får skriva om mitt kraschade kärleksliv och annat lågtflygande. Visserligen skrev jag inte så ofta tidigare heller, men jag kände mig liksom tillfredsställd efter att jag hade skrivit tidigare. Nu känner jag att det finns så mycket jag skulle kunna skriva flera tusen sidor om, men jag måste å andra sidan försöka med det här nu. Något måste ju fungera.
Jag kan dock droppa några ord om P; han måste vara den finaste människan som någonsin funnits på denna jord, men han är så himla konstig. Sprang på honom nu ikväll och han började genast som han gjorde i vintras, innan flickvännen kom hem. Jag menar, det kan väl inte vara så svårt att se på mig att jag är sjukt intresserad av honom, alla andra ser ju det! Är han blind då eller bara lika kall som de flesta killar verkar vara? Kanske han ser och förstår precis (jag har ju fan nästan sagt det rakt ut...!) men fortfarande gillar att retas med mig bara för att se mig lysa upp och sedan trilla ner igen...

Nåja, nu börjar House, nog gnällt för idag. Imorgon tillbaka till Örebro, torsdag tenta och sedan kanske man kan få en sekunds lugn och ro. Om det inte kommer någon fest emot, vill säga... ;)

Påsk-debriefing

Jahapp, så gick påsken som om den aldrig ens existerat.
Torsdagskvällen spenderades på favoritbaren med favoritvakten som det primära ögongodiset. ;) Men jag blev så trött på mig själv, att jag ALDRIG kan låta vara; när jag inte har pratat i princip alls med honom sen flickvännen kom hem (cold shoulder, thank you!) och så kan jag liksom inte bara hälsa lite och gå förbi som om jag inte bryr mig, nej jag ska börja prata med människan fastän jag är helt och hållet medveten om att jag kommer drunkna i floden av gamla känslor och annat trams som kommer skölja över mig. Så jag pratade, höll andan och väntade. Jag blev naturligtvis genomblöt, men åtminstone utan kallsup denna gång. Man får väl vara nöjd med det. :)
På fredagen och lördagen bar det av in i krogvimlet (låter som om jag pratar om Sturecompagniet eller något...), där jag stötte på en massa människor jag inte sett på långa tider, samt en och annan människa som jag, i mitt i grund och botten kolsvarta inre, önskat att hade dött sedan sist. Men nej. Alive and kickin'!
Haha, på lördagen var jag så sjukt slut att jag började grina, helt på fullaste allvar!, åt en konstig snubbes skämt om att jag hade gåshud! Sen såg jag G och alla minnen från förra sommaren svalde mig hel igen - vi grinar, IGEN! Jag ska för säkerhets skull klargöra en detalj; jag gråter ALDRIG bland folk, och speciellt inte på krogen för det känns lite löjligt... Men det bara slog bakut när jag såg henne. När ska det ta slut? frågar jag mig själv. Aldrig, svarar jag då. Men skärp dig, säger jag argt till mig själv, irriterad över bitterf*ttan som krupit fram ur sin puppa och blivit en fullt utvecklad svart fjäril. Hitta någon bättre då, snäser jag surt tillbaka. Det ska jag nog fan det, svarar jag då, innan jag sätter mig ner för att lyssna till Dancefloor Anthem och fyllas av nytt hopp, mer gnistrande än någonsin!

Cigarettföretagen bör fundera på att tillverka halva cigaretter, eller längre och smalare med mindre skit i. Det är sällan man, som fest-stress-nervositet-och-tråkrökare, vill ha hela cigaretten, speciellt om man röker själv. Varför då inte korta ner dem? Som fattig student så vill man ju dessutom inte slänga en hel halv cigarett, det är ju dyrt för fan! Och att fimpa och tända igen känns inte som en bra idé heller av någon outgrundlig anledning. En annan idé vore ju att sluta röka helt också...

Ja, mycket kan man hamna att fundera på när man är mitt i en "taskiga-ex-och-döden-tankar"-blockad. Men bättre fly än illa lukta!

Ny blogg, nya möjligheter!

Jag har nu övergett min gamla blogg (http://www.misspyret.blogs.se/, om någon är nyfiken). Jag har sparat alla gamla inlägg där eftersom poängen med att byta blogg är att jag ska lämna det gamla bakom mig och blicka framåt. Det slog mig hårt och plötsligt att jag precis snöat in mig i gammal sunkig nedstämdhet, det enda jag tänker på är taskiga ex och döden, typ. Eftersom jag är Fisk så rymmer jag därför från det som är jobbigt - alltså byter jag blogg, design och förhoppningsvis även ämnen.
Så nu har jag skapat ett helt nytt forum för mina tankar, mitt gnäll och annat mer eller mindre intressant!
This calls for a toast, so pour the champagne!