Fylleinsikt.

Ååååhåhåååå, vad mycket skit han snackade!! Hahaha

Okej, NU garvar jag. Och jag kan fan inte sluta.

Vad DUM jag ÄÄÄÄR!!! hahahahhahaha

The man who can't be moved...

Jag såg honom idag i skolan. Jag fattar fortfarande inte att jag missat honom så här länge... Och jag fattar inte heller varför han fortfarande inte flyttat ut ur min skalle. Och varför jag plötsligt inte kan stå upp... Vad är det som händer?

Jag har många teorier. Den mest trovärdiga är väl att jag blev så chockad av att plötsligt få den där säregna känslan igen, som jag trodde krupit in under en sten och dött för länge sen. Kalla den vad fan man vill, den är ändå inte vettig någonstans. Senast den var på besök var för mer än tre år sedan...
Så om den chocken bara får lägga sig så kommer allt ordna sig. Allt kommer återgå till innan lördagen. Allt kommer vara lugnt och stilla igen.
Jag har bara en så jävla stark känsla av att det saknas ett ordentligt slut. Att det egentligen skulle sluta annorlunda... Äh, fuck it. Jag kan inte förklara utan att det låter totalt rubbat...

Några har frågat mig varför jag tar så hårt på det här. Jag har ingen jävla aning, faktiskt. Det bara är så. Jag har gamla spöken i huvudet som hoppar omkring och ropar saker åt mig, saker om mig, om mitt utseende, om honom och hans leverne... De är inte ens tysta när jag sover. Jag får en lätt känsla av panik när jag tänker på att han ska flytta. Jag kände honom i fyra timmar en lördagnatt, men det var någonting som gick snett där. Det var ju inte så här det skulle vara efteråt.

Jag inser mycket väl hur sjuk i huvudet jag är. Ingenting är logiskt eller normalt någonstans. Jag kommer antagligen garva ihjäl mig åt det här om en månad. Men nu känns det som att jag har blivit lämnad av någon speciell igen. Efter fyra timmar en lördagnatt, omsluten av spritångor. Fyra timmar. Fyra. Timmar.

Jag ska sitta här och lyssna på The Script's "The man who can't be moved" tills jag inser humorn i det här och skrattar åt skiten. Det är för jävla ironiskt. Snart ska jag skratta... Snart.

En sak till.

Jag MÅSTE lära mig sluta ta vad one-night-stands säger på allvar!


Herregud...

Ett tecken! Visst..?

När jag och Johan gick till radion idag så mötte vi tre killar på en rätt smal stigfundering. Jag såg inte så noga först, eftersom jag gick och kollade i min kalender och babblade om när vi egentligen hade tenta. Precis när vi möter grabbarna kollar jag upp snabbt, för att inte traska in i någon. Då tittar jag rakt in i THOSE EYES. Jag hann inte reagera förrän de hade gått förbi, utan jag tittade ner i kalendern igen, innan jag hann fatta att det var ju han. HAN!

Jag vet i och för sig inte om han kände igen mig, eftersom jag hade en annan jacka på mig än i lördags, plus att jag hade mössan neddragen rätt långt.

Men jag menar, vad ÄR det här? Va?? Vad är oddsen för att jag, när jag går till radion klockan fan halv sju en onsdagkväll, möter HONOM, dessutom på den smalaste stigjäveln i Småland?? Och vilka är oddsen att jag, av alla dom tre, just tittar upp på HONOM, och HAN tittar på MIG och det blir världens moment?? Och VARFÖR fattade jag alldeles för sent?? MYCKET versaler här nu.

Jag kan tänka mig att jag låter psykotisk, som vanligt. Men tamejfaaan, jag tänker ta det som ett tecken. Elin tyckte också att det var ett tecken. Då ÄR det ett tecken! På vad och från vem vet jag inte riktigt. Men fanimig att det är ett tecken!

Johan kommer lätt slå ihjäl mig innan den här veckan är slut... Haha.

Stuck on rewind.

Jag verkar inte kunna sluta tänka på nappet i lördags. Jag har försökt, men det går trögt. Han var så söt. Han log hela tiden och varje gång jag frågade vad han log åt, sa han "Jag kan inte sluta, du är så fin."
Han ville ses igen. Jag MÅSTE få se honom igen! Men tänk om jag inte får se honom igen..? Eller ännu värre; tänk om jag FÅR se honom igen, med någon annan..?


Nejnejnejneeejj, det här är inte bra. Måste skaffa mig något annat att tänka på. For my own good.


Men fan, han var så underbar...


Säkert en player. Helt säkert en player. Man KAN inte vara så perfekt och INTE vara en player. Dags att återgå till Ville, tror jag. Säkrast så.

Raggar-recap.

Okej, så vi var på Kåren. Vi körde våra raggningsrepliker, plus några till, varav de bästa var:

• "Alltså, inte för att skryta, men det är faktiskt jag som är Batman." (Johan)
• "Det var jag som sket på dansgolvet." (Johan)
• "Vill du ha barn med mig?" (Nina)

We were on a ROLL!

Och det bästa var att den sista i ovanstående lista, faktiskt fungerade.
Eller ja, han ville ju naturligtvis inte ha barn. Men han ville "prata enskilt" och "ta en promenad" och "lyssna på musik" och "prata" och "lära känna varandra". Och eftersom jag är så jävla snäll och, framför allt, för att han var så jävla söt, så fick han det. Definitivt.


I love this city!!

Raggartrix.

Om det var någon som råkade lyssna på "Snacka med Kindmark" i går, så vet ni kanske att jag och Johan ska ut och idka fältstudier på Coooorehouuuse på lördag. Vi har, för att utmaningen ska bli lite spännande (och för att ingen av oss ska få det för lätt), bestämt oss för att dela ut några obligatoriska raggningsrepliker till varandra. Vi MÅSTE alltså använda dessa, på riktiga människor, på lördag, på Kåren, i Kalmar, där vi båda hade planerat bo i åtminstone tre år.

Här är Johans bidrag till mig:

1. DU! Ska vi knulla?
2. Hej! Jag tror din penis skulle passa perfekt i mig, eller?
3. Hej! Vad sägs om att få en finne på penis?

Ska bli intressant att se reaktionerna, speciellt vid det tredje tillfället...

Mitt bidrag består ännu bara av två repliker, men jag ska fundera på saken.

1. Jaså, här står du utan kläder? Oj, förlåt, min klocka går 2h för tidigt...
2. Ligga?

Mina repliker är alltså lite mer subtila än Johans, men säg den ko som jäser! Jag har satt igång tankeverksamheten på sånt högvarv att det luktar lite bullar... Jag har ju ett och ett halvt dygn på mig.
Johan, you'll never get laid in this town again!


Frågan är väl kanske om jag kommer få ligga i denna stan igen, "finne"-repliken kan ju misstolkas rätt grovt.

A Clockwork backwards.

Nu har jag sett filmen A Clockwork Orange för andra gången och jag kommer fanimig inte ifrån känslan jag har att jag känner igen huvudpersonens rollkaraktär. Att jag känner den människan. Att jag en gång känt Alexander de Large personligen. Och visst är det ju så. Visst fan är det så.
Jag älskade honom till och med.

En snäll, trevlig, artig, snygg människa. Alldeles ljuvlig, med läppar som sommarens första mjukglass. Med ögon som fick mig att glömma bort hur man simmar. Eller andas. Med en famn tryggare, större och varmare än någonting annat. Med ett leende som fick knäna att vika sig under mig.
Men också med de elakaste, vassaste orden i den mänskliga vokabulären. Med de kallaste blickarna. Med ryggen mot allt. Med locket på.

Det är ju han. Det är Alexander de Large. I egen hög person.



P.S. Någon kommer antagligen hoxa vem det här handlar om. Kritiker göre sig icke besvär. Jag orkar inte med det. Jag vet allt som ni någonsin skulle kunna komma på att säga, eftersom jag redan har sagt allt. Leave it.

Varför klingar det illa...?

Följande kan man läsa på baksidan av Jenna Jamesons bok "Att älska som en porrstjärna" (jag vet, jag har också läst den...) :

"En förtvivlad, vidrig, ärlig och vansinnigt vacker berättelse om hur Jenna Jameson blev största namnet i porrindustrins historia."

En vansinnigt vacker berättelse...? Det låter skitnödigt och osant. Klingar underligt på något vis.
Jag fattar att det med den frasen menas hennes väg från mobbad och utnyttjad till världsberömd, men "hämnden" att bli porrstjärna känns lite... vriden. Fanns det inget annat hos Arbetsförmedlingen? Hon har ju tydligen, enligt boken, brains.

Det perfekta exemplet på när det bara säger "klick".

Det går en serie på TV om bönder som söker partner. I trailern för nästa program illustreras det perfekta exemplet på när två människor möts för första gången och man bara vet, man bara känner på sig att det här kommer leda till något stort och magiskt.
Dialogen mellan bonden och en av hans beundrarinnor lyder på ett ungefär som följer:

Hon: "Ja, jag gillar mest utländska filmer, japanska filmer och så..."
Han: "Jag gillar Stefan och Krister och Falkenbergsrevyn. Det tycker jag är kul."
Hon: "Ja... Jaha..."

Där känner man verkligen hur det hänger kärlek och förståelse i luften. Det är något helt fantastiskt att se människor komma överens på ett så vackert sätt.

Jag vill, med om vad??

Jag vill skriva, men jag vete fan om vad. Det är som att vara bajsnödig, men ha hård mage.

Jag får inte ut ett skit.



HA! Så jävla fyndigt.

Radio-blooper, take 1.

Jävlar a-FUCKING-namma vilket jävla kaos det var på radion när vi kom dit ikväll!

Jag och Johan kom dit i god tid, före 19. Vi tar det lugnt, röker, snackar lite. När vi sedan kommer upp till redigeringen, kan vi inte logga in på redigeringsprogrammet. Lätt panik. Vi lyckades hitta en dator som var inloggad till slut och lade upp allt. Pust. Åh nej, varken jinglar eller reklam fungerar! Ringer ordföranden för styrelsen. Han svarar inte. 15 minuter kvar till sändning. Aiit, vi går in till studion och frågar dem som har sändningstid, tänker vi. Tar i dörren till studion - LÅST. Paniken stiger. Vi sätter oss, tillsammans med vår gäst och försöker lugna nerverna lite. Ringer ordföranden igen, inget svar. Okeeeejjjj... 5 minuter till sänding.
Tjejerna som sänt kommer ut, "Hej! Ska ni inte sända nu?" JAA, det ska vi, men dörrjäveln var ju för fan låst! Okej, släpper det, rusar in i studion. Tekniken är oslug. Inställningar är fuckade. Ringer ordföranden igen. Fortfarande inget svar. Men för faaaan...!! Gästen sätter sig i den andra studion. Vilken mick är det?? Hon hörs inte! Helvete....! Nyheterna tonar ut, 30 sekunder till sändning. Jääävlaaar...!!! Reklamen går, gästmicken funkar fortfarande inte. Reklamen tar slut, låt på. Fanfanfaaaan, hur gör vi nu?? Låten tar slut, vi börjar. Johan springer ut i hallen för att lyssna om gästen hörs, jag fortsätter ordbajsa för att det inte ska bli tyst. Johan kommer tillbaks, mimar "Hon hörs fan inte...!". Lägger på en låt. Man HÖR gästen sitta och nynna till låten I RADION! Till sist får vi mickhelvetet att funka. Tack gode Gud! Vi kör vårt program, allt är helt okej. Jag påar fel låt. Allt bra.
Vi tackar för oss 20:59:40. Lägger på sista låten, börjar packa ihop. Johan säger något om att låten knappt hinner börja innan nyheterna drar igång. 20:59:58. Ingen nyhetsjingel. Vad fan är det nu då...?! 21:00:03. Inga nyheter, bara Kents "Max 500" som trallar på. Nästa gäng kommer in. Var fan är nyheterna?? 21:02, fortfarande inga nyheter. Snabbinstruering för nästa gäng om allt som strular. Låten tar slut. Helt tyst i etern i säkert 30 sekunder. Paaaniiik...! Lämnar gänget att försöka köra igång sitt program.
Siktar på att gå ut genom samma dörr som alltid. Vi öppnar och är på väg ut, när LARMET går. Vad i helvete...??!!! Stänger, snabbt som fan. Går därifrån med hjärtat i halsgropen och försöker övertala varandra att det inte var vårt fel... Hahah. "Hero" is our middle-name.

En sådan jävla kväll. Nåja, i morgon kan vi skratta åt det. Hoppas jag.

Alla mina män.

Jag kan inte låta bli att med jämna mellanrum återkomma till det där fenomenet som upptog så stor del av min barndom - da boybands.
Och varje gång jag återkommer till det så kommer jag fram till samma sak i slutänden - jag är fortfarande en riktig jävla sucker för de där grabbarna. Någonstans, i någon dammig hjärtkammare hoppar de allihop omkring, med svikt i knäna, i sina helvita (somewhat gayiga) kläder, pekar på mig och säger "You, girl!" med sina semimålbrottsröster och fortfarande blir jag lite sådär pirrig och glad av det.

Ta den här till exempel. Igen.


Nick Carter. Som jag slet för att "bli hans drömtjej", han typ 15 och jag runt... 8.
Jag tvingade mig själv att gilla grönt för att han gjorde det (jag hatade grönt...). Jag skrev ett brev till honom, innehållande en liten dikt. Hela rasket på min hemmasnickrade, dock väldigt begåvade, engelska. Jag hittade nyligen ett brev till honom som aldrig kom iväg. Lika bra det. Där stod (tror jag, jag är inte så bra på just den versionen av "engelska" längre...) följande, i någorlunda autentiska ordalag:
"Aj lav ju, änd aj vud lajk to bi jår görlfränd. Vill ju kåm tu maj börtdejkalas nästa frajdej? Maj fränds vill bi så jellus! Plis kåm, it is ål aj vant får maj börtdej. Aj fyll 8 järs."
Tur för mig att han inte kom, det hade inte vart lagligt och dessutom blev han ju en småkorpulent knarkis senare. Observera att jag är helsäker på ATT han kommit om jag bara skickat brevet. Naturligtvis. Jag hade ju hockeyfrilla back then, hur kan man motstå något sådant??


Taylor Hanson. SOM jag har suktat efter den killen, innan det ens var säkert att han verkligen var en kille... Återigen, han typ 14 och jag iiish... 10.
Men han är faktiskt jäkligt stilig idag, som jag nog nämnt förut. Synd bara att den jäveln har 3 UNGAR och EN FRU och är typ 7 år gammal. Nja, kanske 25. Men de började nog när han var 7.
Men fy, vad vidrigt...
Nåja. Planschen jag hade på denne lille man på min dörr pussade jag på varje morgon och varje kväll. Jag hade till och med en plansch i taket så jag kunde sukta om nätterna.


Lance Freakkin' Bass. NSyncs egen homofil. Honom dreglade jag i hemlighet efter när alla andra tjejer svettades av tanken på Iustin.
Min första bög-crush! How about that, Lance Ass??









Fast i och för sig... Jag är inte mycket bättre idag heller. 21 år och fortfarande i någon luddig drömvärld, fast nu med The Scandinavian Ozzy. Men hellre där än i det verkliga kärlekslivet! Där är det kaos för fucking jämnan. Jag kan inte säga det bättre än Katy Perry:

"You're hot, then you're cold
You're yes, then you're no
You're in, then you're out
You're up, then you're down
You're wrong when it's right,
It's black and it's white,
We fight, we brake up,
We kiss, we make up. "

Det värsta är att jag, med låten, mest menar mig själv... Suck.

Dags att dra tillbaka till Ville. Han väntar på mig på skinnfällen framför brasan.... ;)

En utekväll med inslag av lätt kleptomani.

Hittade en tändare i väskan efter fredagkvällen. Helt otippat. Har jag tagit den?


Känner du igen den? Ring inte. Den funkar asbra, and I'm going to keep it. SUCKER!!

Va satan...??

Var fan är klackarna?? Hur går det ens att GÅ i de där?? VAH??

Jag blir så förbannad av sånt här. När jag inte förstår. Och nu förstår jag fan ingenting. Är det snyggt ens? Eller?


UFO-bootsen sitter ju naturligtvis på Victoria Beckham. *skräääällll*
Alltså var de antagligen inget hon köpt för fesse på Emmaus. Och ändå har de inga klackar. Hur fan...?? She's been sqrewed.

Så fel det kan bli.

Moahahaha. Moahahhahahahha. MOAAAHHHHAHAHAHAHAH.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3436428.ab