Oh, what a day!

Vilken jävla dag det har varit...

Vaknade imorse med lätt antydan till baksmälla. Hade lätt ångest för att jag drygat mig som tusan mot han där snälla. Skrev ett ångestladdat förlåt-sms. Strunt samma, steg upp. Inget ville sig. Inte håret, inte sminket, inte kläderna, ingenting. Fine, gick till skolan för att ha föreläsning om politik 9-12. Klar med det, satte mig på kontoret och letade annonsörer. I fyra timmar. Inget napp någonstans. Inga pengar varken på radio-eller tidningskontot. Genererade lätt ångest. Hade inte kollat på telefonen sedan jag skickade sms:et heller, ytterligare lite ångest där. Nåja, kollade telefonen i alla fall. Fått ett drygt sms tillbaka och ett avslut. Lätt ångestattack igen, hände det just igen? Ja, det gjorde det. Fan också. Och inga cigaretter kvar. Fan!!
Satte mig att knåpa nyheter, hittade världens grej. Kul!

Klockan blev sex och Mellberg kikade in, han hade med sig ett paket cigg till mig. Life saver! Vi satte oss för att ladda över musik för kvällens radioprogram. Digas har kraschat. Totalt! Oh, jolly Moses... Klockan sju satte vi oss i alla fall i studion, totalt utan något som helst underlag, inga jinglar, ingen musik, ingenting. Men vi sände i alla fall. Kände mig lite gladare. Pausade en timme och sände en timme igen.

I pausen satt jag och Mellberg och diskuterade mitt nya haveri. Han tyckte att jag lyckats hitta bajskornen i guldhögen av killar. Might be, tänkte jag, men kan det faktiskt vara så att alla jag träffat har fel i huvudet? Den snälle hade ju inga fel, han var inte elak med mig, han var bara ärlig. De innan var ju ändå lite taskiga med mig.
Den röda tråden har i alla fall varit att de inte vill binda sig. Och det har ju jag inte heller velat, i alla fall inte i de två senaste fallen. Men det jag vill är ju bara att slippa konkurrera med andra tjejer om uppmärksamheten hos de grabbarna. Jag vill inte dela, även om vi inte är ihop. Jag tycker inte vi behöver vara ihop för det heller, men jag är inte säker på ifall det funkar så i den riktiga världen? Jag var bombsäker på det tidigare, men det har visat sig att jag haft fel. Jag vill inte dela bara. Är det så underligt?
Sen kom jag fram till att, trots att jag försöker undvika det till varje pris, så framstår jag kanske som needy. Och det kanske känns läskigt för männen i fråga. Fastän det bara är den här extrema oviljan att dela som spökar. Jag delade ju den första. Ibland utan att jag visste om det. Sen var jag tydligen tvungen att dela den andra också, jag fick inte vara med och bestämma där heller. Och jag ville fan inte dela den tredje, men jag ville ju inte heller att vi skulle rymma och gifta oss om en vecka heller.

JAG VILL BARA INTE DELA, SKA DET VARA SÅ SVÅRT...??

Nuff said, let's koma.

Och igen...

Same old, same old.

Fan, vad trött jag blir. Vad gör jag för fel? Eller har jag bara en sjuk jävla otur? Kanske jag borde börja spela istället, enligt det gamla ordspråket så ska jag ha tur där i alla fall.


Det är väl bara så att Gud vill att jag ska vänta på Ville Valo. Jag får väl göra det då... Om det nu ska vara så svårt för andra.

Ville, det hänger på dig nu!

KUUUUUUUUK!!!!!!

Jag blir så jävla trött på folk och deras planeringsförmåga som verkar vara dragen ur analen emellanåt.

Jag bokade flyg hem till påsken i januari. Min plan var att åka med flyget kl. 09:35.
Nu fick jag ett mail av vår lärare att vi har "examination som inte går att göra i efterhand" ända till lunch den torsdagen. FUCK ME!!!

1. Hur FAN kan man vara så jävla dum att man knåpar ihop ett examinationsmoment som inte går att göra i efterhand?
2. Hur FAN kan man vara så jävla dum att man lägger det momentet den dagen man vet att folk tänkte börja ta sig hemåt för påsk?

Jag kan inte få pengarna tillbaka för flygbiljetten, alltså måste jag flyga. Den andra, och sista, avgången för torsdagen är 18:45. Den sista båten går 20:00. Jag. Hinner. Inte.
Då måste jag övernatta i Stockholm och det är ju alldeles förbannat träligt. Dessutom kostar det 250kr att boka om biljetten.

Jag hade sett fram emot tre hela dagar hemma. Men nej. Nu blir det två och inte ens en halv. Nog är det väl för jävla fitthysteriskt dumt... KUK. KUK. KUK. KUK.

Fan, vad sjukt arg jag är nu.

Kalmar - Örebro - Kalmar

På kartan ser Kalmar inte ut att ligga så långt från världen ändå, men tamejabraham när man ska försöka ta sig ut till de icke-skorrande delarna av Sverige, då inser man hur långt bort man är!

Jag ska illustrera långtbortenskapen med ett tämligen aktuellt exempel:
Jag har tänkt åka till Örebro inkommande helg. Jag hade tänkt åka på fredag eftermiddag och återkomma någon gång på måndagen. Alternativen är antingen buss till Stockholm och sedan tåg därifrån till Örebro, eller tåg från Kalmar till Örebro, med 167 000 byten. Eller två. Men det är samma sak.
Skulle jag åka till Stockholm först så skulle det ta drygt åtta timmar. En väg. Skulle jag åka tåg direkt skulle det ta fem timmar. Med två byten.

Och grejen med mig och tåg/buss/bil är att så fort fordonet i fråga börjar röra på sig, så somnar jag som en bankad katt. Alltså är det rätt riskabelt med byten. Men jag kanske kan hålla mig vaken i fem timmar. Om jag tittar på film? Eller på LA Ink, då somnar jag definitivt inte!

Dessutom är det billigaste sättet att komma fram och tillbaka, och det tidsdrygaste. Så kanske jag kan hålla min fordonsnarkolepsi i skick på skoj. Se om jag hamnar rätt. Kan bli ett litet äventyr. Jag är ju inte så van med det här med tåg heller, eftersom jag åkte tåg första gången när jag var 19. Då skulle jag från Florens till Milano, själv. Och det gick ju bra, tydligen. Jag verkar inte vara kvarglömd där ännu.

Tåg bli're! Och jaeevlar vad kul det ska bli att åka till Örebro igen!!

Hur gör man...?

Igår umgicks jag med den, på allvar, snällaste medlemmen av det manliga könet som jag någonsin träffat. Det var superroligt, supermysigt, allt var jävligt angenämt helt enkelt. Men någonstans inom mig gnager nu en slags tragisk panikkänsla. Ska han också svänga på en femöring och bli dum i huvudet? Ska han också hitta en liten blondin med, mer eller mindre, perfekt kropp och perfekt, symmetriskt utseende och ingen, alternativt alldeles för mycket, personlighet att ta istället...? Hur gör man för att inte bli bortvald?

Ponera att vi ses igen. Hur ska jag då bete mig för att motverka det som verkar ha varit totalt oundvikligt de senaste gångerna? Hur ska jag vara för att hålla intresset uppe ett tag till? Och ändå inte vara för på? Eller för av? Hur fan gör man? Eller är jag bara inte född att klaras av i mer än en månad?

Okej, nu är det ju faktiskt inte sagt att vi kommer ses något mer, hur mycket jag än vill. Så det kanske är onödigt att stressa upp sig just nu... Men jag kan inte sluta analysera sönder allt jag sa och gjorde igår, hur jag uppträdde, vad jag hade på mig, hur jag såg ut, allt för att försöka hitta det där eventuella felet. När ingen av de andra vill säga vad det där jävla felet var heller... Det är liksom alltid "det är inte dig det är fel på, det är mig", men när man har hört det där ett antal gånger så börjar man ana någon slags ironi där bakom. Men som sagt, kanske lätt onödigt att stressa upp sig för något som man inte vet kommer fortsätta...

Och jag är egentligen jätteglad, men jag vet inte om jag vågar vara så glad som jag känner att jag är. Lustig känsla...

Tänka sig...

Det tog inte så länge att bli glad igen, trots allt! Med lite hjälp av någon konståkare så är det inte så tungt längre. Det är ganska lätt faktiskt! Trots att jag har ett reportage och tre intervjuer att skriva, en tenta på fredag, nyhetssändningar, reportage och radioprogram att spela in, annonser och sponsorer att ringa in och ett fetstort modereportage att försöka styra upp. Trots att jag knappt haft tid att andas senaste veckan, än mindre dra mig till gymmet eller laga vettig mat. Det gör liksom ingenting idag. Det fixar sig nog ändå.

Just idag är jag några centimeter över den kalla marken...

Haha, skulle jag inte bo i en skokartong så hade jag hjulat.

Om man ler tillräckligt länge blir man glad till slut.

Jag vet inte riktigt hur jag ska handskas med mitt liv för tillfället. Det har liksom brustit någonstans. Återigen lyckades jag med konststycket att fastna för någon som till slut ändå gjorde illa mig. Fast jag var så naiv och dum och trodde att jag skulle kunna se det innan det hände och avvärja det, att jag blivit så härdad av tidigare händelser. Men det resulterade i en kniv i ryggen och en rejäl käftsmäll. Av inte bara en, utan två personer som jag tyckte bra om. För att de "inte visste". Men det sorgliga är att de visste om allt, båda två. Det är jävligt tungt. Men, som min roomie sa, det var bra att det slutade nu och inte senare, när han nu var ett sånt waste of skin. Att jag fick reda på det relativt tidigt. Synd att det inte var tidigare och på ett annat sätt bara. Men man kan väl inte få allt...

Ska bli intressant att gå till skolan hädanefter dock. Det är väl upp med hakan och fram med tänderna som gäller. Hur jävla skitigt det än känns innanför. Om man ler tillräckligt länge så blir man glad till slut, sägs det.