Sysslolös på jobbet, part III: Kanske sluta svära?

Jag svär ganska mycket. I dagligt tal smyger det sig in ett litet "f*ttan", eller "k*k" eller varför inte det gamla, hederliga "s*tan", mellan nästan varje ord.

Jag funderade om jag skulle sluta med det. Det låter inte så fint. Och jag vet inte om det passar sig för en hårt studerande/hårt arbetande/seriös journalist-to-be att gapa som en 14-årig, testosteronstinn pojke. Jag är ju ändå både 22 år och tjej.


Det räcker väl med att jag gestikulerar som en väderkvarn när jag pratar med folk (även över telefon), flatgarvar så det hörs till ekvatorn och jämt och ständigt svänger mig med engelska fraser.


ATTENTION PEOPLE: Nina Latvala kommer härmed inte längre göra skäl för sitt smeknamn "Vitto"! Eller hon ska försöka att inte göra det i alla fall...

Sysslolös på jobbet, part II: Om man skulle ta och lära sig finska...

Jag försökte med det förra året, när jag inte hade några band att skriva.

Jag gjorde en analys av min personlighet för att komma underfund med vad det var med just det finska språket som fick mig att vilja hoppa i sjön när jag gick i skolan. All franska jag kom över sög jag i mig på fem röda, och jag började kunna prata engelska redan som sexåring. Så vad var problemet med finskan? Varför satte det sig inte? Varför var min hjärna så fruktansvärt avogt inställd till att minnas alla förbannade ändelser? Språk har ju alltid varit det jag haft lätt för och far min hade vänligheten att försöka prata lite finska med mig som liten. Jag antar att han la ner när han märkte att det inte gick hem.

Analysens resultat blev som följer: karlar.
Det är karlar som har sporrat mig att vilja lära mig språk. Detta låter sjukt, I know, men det är faktiskt sanningen.
Engelskan absorberade jag som en svamp, med den underliggande tanken att "jag pratar samma språk som Nick Carter i Backstreet Boys!". Sex år gammal, thank you! (Månne det är därför jag svänger mig med engelska fraser för jämnan...?)
Den franske smörsångaren Jonatan Cerrada hjälpte mig med franskan, och senare även med spanskan. Som tack för mitt slit fick jag en CD-skiva och ett litet meddelande om att jag var en sol. Trevlig kille, lite kort dock.
Men jag hade ingen finne som jag gärna ville förstå när jag gick i skolan. Så det liksom bara blev.

Idag däremot, är jag fett irriterad över att jag inte lärde mig ordentlig finska. Nu läser jag finska tidningar, försöker ord för ord bena ut vad det är som menas egentligen. Lyssnar på finska nyheterna, anammar råden min finskalärare i gymnasiet (världens mysfarbror, by the way!) förgäves försökte ge mig; att först lyssna på svenska nyheter och sedan på de finska, för att få ett hum om vad de pratar om.

Jag UNDRAR vilken karl det är som har satt igång det här... (Här skulle jag lägga en smajlis med tungan ute, alltså ett kolon och ett P, men jag hamnade i ett dilemma om det är nördigt eller nä att göra smajlisar på en blogg? Det känns som att jag skulle behöva stava som en analfabet för att det ska vara legitimt med smajlisar. Och det är tyvärr inte möjligt, eftersom felstavning/särskrivning/gemenskrivning ligger inom topp 5 på min Hatlista; jag är nästan aggressivt anal när det kommer till det skrivna svenska språket... Så ingen smajlis, men jag var i alla fall ironisk, ty jag vet vem som satt igång det. De som varit i närheten av mig de senaste 6 åren bör också ha lite koll...)





( Mr. Lordi, för de som inte visste.)

Sysslolös på jobbet, part I: "Existensiella funderingar angående att fånga dagen."

Jag har funderat på en sak ett tag.


Hur fan fångar man dagen?


Sedan jag första gången hörde uttrycket "Carpe Diem" (som för övrigt kommer från Horatius. Thank you, litteraturvetenskap!) har jag automatiskt tänkt något i stil med "Carpe Bullshit", eftersom jag aldrig har besuttit kunskapen om hur man bäst fångar en dag.

Fånga dagen: ta vara på dagens njutning, bry dig inte om morgondagens bekymmer.
How is that done??

Visserligen ligger min själ eventuellt lite i övre kanten på orolighetsbarometen, men vad tänker man när man håller på och fångar en dag? Är man nöjd? Vet man om det, ens? Och kanske viktigast; hur the fizzle gör man, rent praktiskt?

Hur kan man låta bli att oroa sig över morgondagen? Eller låta bli att längta till framtiden? Skulle man ens komma framåt då? För det är ju på grund av missnöje och otålighet som människan sporras att utvecklas och sträva uppåt.

Känslor är tankar och illusioner, det vet jag. Men gäller det bara att fake it 'til you make it? Jag brukar, när jag får klaustrofobianfall, ibland påminna mig själv om att det t.ex. är väldigt fint här på ön ändå, men det funkar liksom inte. Jag SER vatten, jag SER skog, jag SER klippor, jag SER allting, men det är som att jag inte skulle fatta att det verkligen ÄR FINT. Det är som om någon bara berättar för mig att "det finns en by i södra Sudan där det finns en brun gris". Aiit, tänker jag då, tar in informationen, men bryr mig inte, fastän jag gärna vill.

Hur sorterar man bort det dåliga? Hur sparar man det som är bra? Eller kan alla andra det, men inte jag? Jag har ständigt en del av mig som vill vara någon annanstans än där jag råkar vara för tillfället, och ständigt en känsla av att någon eller någonting saknas, vem jag än är med. Hur blir man av med rastlösheten? Kommer det komma en dag, då jag är precis där jag vill vara, exakt med de människor jag vill vara med, i exakt rätt tid?

Midsommar och sisådär.

Midsommar var totalt över förväntan. Visst var jag säker på att det skulle bli sjukt trevligt, men så jävla kul vi hade! Jag har inte skrattat ordentligt på flera månader, men den kvällen flatgarvade jag hela tiden. Halva högtstadie-/lusseligan var på plats och det pratades en hel del minnen. Och det konstiga är, att vissa har jag inte pratat med på flera år, men ändå var det som att vi bara plockade upp tråden där vi tappade den. Inga sura miner, inget gnäll, bara en fantastiskt genomtrevlig tillställning! TACK, KÄRA KUSIN för festen! :D

Idag fick jag även en ny lägenhet i Kalmar säkrad. Den ligger mitt i centrum, 50kvm och kostar ca 1000 kr mer än det lilla rummet jag har, lite utanför centrum. Jag är så sjukt taggad, jag vill åka ner och flytta in, tvärt!

Annars har den här dagen varit alldeles underbar; allt flöt på i bra takt på jobbet, jag har ätit bra, inte spytt, åkte inlines till träningen, spelade fotboll i typ en timme, åkte tillbaka hem, tränade lite till och duschade. Mår bättre idag än jag gjort på väldigt länge! :D Men det går väl om det med, haha.

Har hittat en enorm pepp-låt också; Hoffmaestro & CHRAA - Seize the Day. Jag blir alldeles lycklig när jag hör den, en väldigt, VÄLDIGT välkommen känsla!

Nu är jag på något slags högvarv, bör lägga mig på spikmattan en stund. Jag sover faktiskt bättre när jag har legat på den en stund. Placebo?

Midsummer Nörders.

På fredag smäller det. Hårt. Jag är så peppad att jag skulle kunna kräkas lite grann. Men jag tror jag ska hoppa det i år. Det var lite jobbigt runt midnatt förra året. Och jag kan ju inte gärna hamna i det tillståndet tidigare än sist, och två dagar innan är lite att ta i.

Men allt är i alla fall fixat, alla är fantastiskt engagerade och det är jätteroligt!

På tal om ingenting alls; igår fick jag min första kallsup genom -hold on to your knee cap, sistah - ögat! Det var helt sjukt! Minuten efter att jag kletat på antibiotikan jag fått till ögonfuckeriet jag haft i veckan, så började det bränna i näsan och halsen. Så där som det gör när man är liten och badar i Ceders bassäng, då man ska dyka och glömmer att andas när man är över ytan, så man tar till det näst bästa och andas under ytan istället. Det var helt stört! Jag skrattade nästan, tills jag kom på att jag var ensam at the moment. Och även om ingen skulle ha fått reda på att jag skrattade när jag var ensam, så kändes det ändå dumt. Så jag lät bli. Men jag log i alla fall fascinerat, medan jag drömde mig tillbaks till Ceders glada dagar.


Träffade en kompis jag inte sett på väldigt länge idag. Det var en väldigt trevlig överraskning! Jag blir fortfarande så jäkla glad i hjärtat när jag ser honom, han gör mig lite lycklig. Jag har varit "små"kär i honom ända sedan jag såg honom första gången, för nästan tre år sedan... :)


Time for bed. Obviously.

Ny lejjaot.

Min blogg gjorde mig deprimerad. Allt var så svart och ledsamt.

Så nu kör jag lite nju stajl.

Fakir-Nina.

Min mamma är fan av meditationsgrejer och saker man ska bli avslappnad av. Därför tyckte hon att det var helt logiskt att åka och köpa en spikmatta för 70 evvro igår.

Igår kväll skulle jag testa det nya uppköpet. I den lilla fakiryogapamfletten, stod det att jag skulle lägga mig med bar hud på mattan och ligga där och njuuuta i 10 minuter, så skulle jag allt se hur energifylld och lycklig jag skulle känna mig. "Ooh, sounds interesting!" tänkte jag (jag tänker på engelska ibland, för det är coolt) och kastade av mig paltorna. Mamma hade ju dessutom sagt att nog var det rätt behagligt att ligga på mattan, så jag slängde mig på den. Det tog någon sekund innan smärtan hade nått huvudet, men satansatan vad ont det gjorde! Jag mindes min mors ord, samtidigt som jag också kom ihåg att hon inte tycker det gör ont att epillera benen. Hon är alltså en stålkvinna och inget att lita på när det kommer till sådana här situationer.
Trots den löjligt överväldigande smärta jag kände när min rygg förvandlades till ett durkslag (KAN vara det skojigast ordet i det svenska språket, btw!), låg jag envist kvar. Jag rabblade gamla klyshor för att hålla modet uppe: "Det som inte dödar, det härdar!, "Värre har jag varit med om!", "Allt som gör ont är bra för själen!".

Efter 10 minuter hade smärtan avtagit en aning. Eller så hade nålarna grävt sig så djupt in i skinnet att min rygg fått för sig att de liksom bodde där. Men fakiryogapamfletten hade rätt! Jag kände mig energifylld och lycklig. För att jag äntligen skulle få stiga upp från mattjäveln.
Jag började sakta rulla upp till sittande position, scenen i "Passion of the Christ", då man ser hur piskornas krokar fastnar och sliter sönder Jesus ryggskinn, spelades upp i min hjärna.

Men jag undrar fan om jag inte är lite lugnare idag...? Jag är i alla fall lite håligare.


P.S. Det slog mig att jag, lite subtilt, nyss jämförde mig själv med Jesus.
Det var inget mer, jag bara kom på det... D.S.

Ögat...

... mår bättre!

Skulle bara säga det.


Det var en ögonfrans, men den är borta nu. Så nu fungerar mitt öga precis som förut, det vill säga inte alls, men det skaver i alla fall inte längre.

Och så här i finanskrisen får man allt vara glad för det lilla.

En sorglig nyhet.

Jag kommer inte att få lyssna på varken doktor Holland eller doktor Chile i sommar.

No more roliga felhörningar, alla läkarna denna sommar pratar ypperlig svenska. Damnit!

Som jag kommer sakna dem, med sina "knull i knäveck", "kukhuvudsfenomen" och "knagglig prostata".


BOHOOOORIIIING.


Annars är det inte särskilt mycket som har ändrats här (Really?? Dude, det är Åland...), förutom att S inte sitter i receptionen och så har det kommit en nyer sköterska, som jag jobbade med för typ 6 år sedan. Hon kände inte ens igen mig. I was so young. Dessutom är alla läkarna chicks, vilket känns som en liten vinst på denna konservativa ö. Alla sjuksköterskor är i och för sig också kvinnfolk. Det är bara damer här! Det tänkte jag inte ens på... Shyyla.

Klockan är nu 13:13 (får man önska sig något då...?) och jag har gjort undan förmiddagens jobb, ätit lunch och druckit kaffe. Nu väntar jag på en ny omgång kassetter.

Mitt öga är fucked up. Eller båda, egentligen. Men idag är det särskilt det ena. Det är rött, svullet och rinner och svider satan. Inte nog med att jag inte har en tillstymmelse till mascara kvar på fransarna, jag är även tvungen att ha glasögon på mig idag, eftersom linser inte kändes som en bra idé med tanke på symptomen. Dessutom skulle jag glida in via macken i morse och köpa nikotintuggummin, hade lite bråttom, det tog lite tid i kassan, jag fick mina varor och åkte hastigt. När röksuget började göra sig påmint efter lunchen, tänkte jag att det var dags att knäcka ett bubbelgum. Jag tar upp paketet ur väskan, ser den röda färgen, tänker: "Mmm, frukt!" för att, ett ögonblick senare, till min ENORMA besvikelse, upptäcka att jag har fått plåster istället för tuggummi.

So here I am, i vit pyjamas, utan smink, med rödsvullna ögon och glasögon, inget att göra och utan nikotin.

Någon som känner för att bråka lite med mig...?

Ytterligare ett beroende to the list.

Jag gjorde misstaget att inte byta kanal när "The City" kom på TV. And now I'm hooked.

Det var samma sak med "The O.C.". Ett ynka avsnitt och jag var totalfast. "The Hills", same story. Tur för mig att jag aldrig såg "Laguna Beach".

Det är ju lite dumt att kolla på de här serierna egentligen, särskilt en söndag, eftersom det inte direkt boostar ett lätt broken självförtroende att kolla på skitsnygga tjejer i skitsnygga kläder och med supercoola jobb. MEN de har i alla fall fula pojkvänner. That's a comfort.


Jag var i alla fall ute igår. Jag var rätt nervös innan, men det gick bra ändå. Träffade en hel massa gamla vänner och bekanta, dansade och hade det riktigt trevligt.
Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag är rädd. Jag tycker bara att det är jävligt obehagligt att han knatar upp till min bror på krogen och ska "kallprata lite", och att han tar kontakt med en av mina bästa kompisar för att "reda ut saker". Han har bara träffat min bror några få gånger, främst när jag släpat med honom på familjemiddagar. Bror min har aldrig riktigt gillat honom heller, så man kan knappast kalla dem vänner, eller ens bekanta... Kompisen i fråga har aldrig haft något till övers för honom, och vad än det var han ville "reda ut", så säger det ju sig själv att det handlade om mig... Så det känns lite scary. Vad vill han? Som att han smyger runt i periferin av mitt liv. Men han kanske bara ville vara vänlig. Han är ju så vänlig och snäll och social jämt, så det passar ju sig ypperligt. Eller något...


Anywho, imorgon är det jobb. Ska bli kul, faktiskt! Lite spänd över lingvistiken bara, har inte direkt svängt mig med medicinska termer det här året, så jag undrar hur mycket jag minns. Får väl rota upp mina gamla minneslappar från förra sommaren, så får det väl ordna sig. Det gör ju alltid det, ordnar sig.

Update.

Börjar komma in i ålandslunken igen nu. Fikar mest hela dagarna och pratar om allt och ingenting med alla chicks. På måndag är det dags för jobb och imorgon ska jag försöka gå ut en sväng på krogen. Får se hur det ter sig.

Jag har dock fortfarande inte packat upp mina kläder, vilket resulterat i att jag knappt kommer in i mitt rum. Men det ska jag väl kunna ta tag i småningom.

Var till radiostationen med N idag i alla fall. I juli börjar vi sända. Jag är sjukt taggad för det!!

Nu ska jag åka till min kära kusse, äta middag och slappa. Det var längesen vi hängde senast. I've missed her.

Lägesrapport dag 1.

Har varit en supertrevlig dag med alla mina underbara vänner, som jag älskar så mycket att det gör ont.

Men så fort jag satte foten på första trappsteget upp till baren, höll jag på att krevera. Jag pallar inte. Är det här allt som finns? Finns det verkligen inte något annat?


Observera att jag varit här i drygt 27 timmar.

Punkt.

Jag tänkte egentligen bara sätta punkt för en grej, en gång för alla;



Den senaste månaden har jag mått piss över det här som inte ens rör mig. Jag har varit totalt ärlig sedan dag 1. Jag hade kommit rätt långt i processen att komma över förolämpningarna, sveken, otroheten, allt det som jag fick tampas med förut. Nu känns det som om jag har fått ta några steg tillbaka. För något som jag, OFRIVILLIGT, blev indragen i. Gamla, halvläkta sår slets upp i en väldig fart, den gamla, överspelade hobbyn blev plötsligt aktuell igen och tankarna om värdelöshet gjorde sig påminda.

Jag har snällt svarat på frågor, tagit skit från den ena och den andra, svalt och nickat rart. Jag har gråtit tills inga tårar funnits kvar, åter igen. Jag har blivit kallad både bitterfitta och förebild. En del har tyckt att jag lägger mig i sådant som inte angår mig, samtidigt som andra har ansett mig vara modig.



Och här kommer punkten i fråga: Jag kommer aldrig yttra en stavelse, om eller till, varken honom eller henne så länge jag lever. Hur mycket jag än ville skydda henne, så gick det trots allt inte hem, och, kalla mig gärna en jävla egoist, men jag tänker fan inte lida mer för någon som verkligen inte lyssnar. Jag har egna sår att läka, men jag kommer aldrig bli hel om jag ständigt måste vara involverad i skitsnack, lögner och svek utan like. Jag har, no offence, inga intentioner att finnas tillgänglig för någon av dem längre.



Jag försökte. Jag försökte, av hela mitt hjärta. Och jag kan lova, på allt som är heligt för mig, att jag aldrig har menat illa.


En sista grej bara, innan jag lämnar detta helvete för gott:
Hans "förklaring" kan vara det mest patetiska jag hört i hela mitt liv. Det är min genuina åsikt, om jag nu tillåts ha åsikter i frågan. N har ingen orsak att ljuga, hon har inget att vinna på det. Jag har inget att vinna på det. Och jag kan redan nu punktera alla konspirationsteorier som gror; jag fick reda på det absolut sist. Inte för att jag riktigt vet varför jag fick reda på det, eftersom det absolut inte har något med mig att göra, någonstans... Det heller, ska väl tilläggas.

Nu sätter jag den infamösa punkten.


Vad skönt det känns!

Om en timme är det dags att åka till G.hamn och se efter om det är någon liten est som har en smula tid över för mig, innan jag landstiger på ön där tiden står stilla.

Save the holy.

Hon skickade ett SMS idag och frågade om frierierna.

Jag har inget emot att berätta om det egentligen, det är bara det att jag inte har någon lust att han punkterar det också. Jag har ju verkligen fått lära mig hur skrupelfri han är när det kommer till att diktera ihop saker på egen hand, så jag vet inte... Även om JAG (och resten av Åland...) vet om hur det egentligen ligger till, så vill jag fan inte att han dementerar det lilla heliga jag har kvar. För det skulle han göra, inget snack om saken. Även om han låg på sin dödsbädd, skulle han antagligen förneka det... Det gjorde ont nog med "vi träffades bara lite". Jag behöver inte mer.

För även om jag aldrig vill se den förbannade jävla människospillran igen, så är frierierna något heligt för mig. Det är något slags tröst, att de åren inte var totalt slöseri med tid och energi, även om största delen var det. Det är svårt att förklara, men så är det...

Jag orkar, på fullaste allvar, inte ens tänka på den människan längre. Jag tänker hellre på någon annan.

Någon som är snäll, trygg och underbar....

Packar.

Imorgon klockan 13:10 bär det av till Stockholm, sedan buss till G.hamn. Blandade känslor är det minsta jag kan säga...

Och hur fan ska jag få med mig allt? Jag funderade på att ta bilen ner på tisdag och hämta allt, men vete fan om det blir för dyrt... 150 € minst, ner och tillbaka. Men det skulle vara skönt. Just nu har jag packat två rullväskor, varav den ena innehåller mestadels skor. Och jag vill inte lämna någon av mina älsklingar här nere, ensamma utan mamma, hela sommaren...


Det finns EN enda famn jag vill vara i just nu... En enda varm, trygg famn.



Nåja, jag är i alla fall lovad mammas hembakade kanelbullar och varm mjölk när jag kommer hem.

Fan, vad sjukt egentligen. Imorgon åker jag till Åland. Hur ska jag klara mig utan mina flickor och pojkar här nere? Hur ska jag klara mig utan staden? Utan den softa stämningen? Utan alla trevliga, glada människor? Utan mitt andra hem...?