Flyttar.

Nu flyttar jag till min nya blogg.

Hejdå, Fisk-Ninja! Det har varit trevligt, men nu måste jag flytta mig. Nya tider betyder ny blogg. Och eftersom denna blogg är full med skit, så flyr jag från problemen istället för att städa. Jag är ju trots allt Fisk.

Länktrassel.

Jag har, efter att C uppmärksammade mig, ändrat felen i mina länkar. Så nu borde det funka, även från detta stället.

Saknar...

När man vant sig vid att H&M, MakeUp Store, Kicks, Gina Tricot och Deichmann ligger precis runt hörnet, blir det ganska tungt att vänja sig av med det.

På Åland kan man inte handla kläder. Det är dyrt eller fult. Så har det alltid varit, och så kommer det antagligen även förbli. På Åland kan man mycket sällan handla skor. Samma sak där, dyrt eller fult, oftast båda.
På Åland hittar man inte billigt smink som inte ger allvarliga herpesvaricer. Dessutom öppnar alla affärer efter att jag åkt på jobb och stänger innan jag hunnit från jobbet. Det blir inte mycket handlat, helt enkelt.

Saken är att jag känner att jag verkligen, verkligen måste ha ett nytt nagellack i något slags ljus korall. Jag känner att jag behöver det för att överleva just nu.
Jag behöver också en ny Pilgrim-ring, eftersom jag tappade min (FAVVOO!!!) i vattnet vid ett nattbadningsögonblick i helgen. Sorg...

Men den gubben gick inte. Jag får sitta här, utan vare sig ring eller nagellack...

Jag var dum med esten i helgen också. Jag bidde arg på honom igen... Stackarn, vad han måste stå ut med...

BroHomance.

Jag gillar fenomenet BroHomance väldigt skarpt.

BroHomance är ett begrepp som myntades i helgen. Det har säkert existerat hur länge som helst innan, men i så fall kom vi på det igen.
Fenomenet BroHomance innebär alltså att en tjej och en kille är väldigt nära bekanta, utan att man behöver vara nervös för känslor, utseende och whatnot, eftersom it ain't gonna happen i alla fall.

Och det är så skönt! Jag älskar att umgås med grabbar emellanåt. Man får vara precis hur man vill, för man är ändå aldrig värst. Man kan göra knäppa saker, helt på infall, och utan att behöva skämmas. Man kan skrika obsceniteter hur man vill, ingen bryr sig i alla fall. Man får dra hur grova skämt man tycker, och man behöver inte skämmas över att man flatgarvar åt obekvämligheterna i 20 minuter i sträck. Man slappnar av på ett helt annat sätt.

Jag älskar att umgås med mina tjejer också, absolut! I love them all! Men ibland är det så skönt att inte behöva bry sig desto mer om vad man säger och hur man beter sig. Grabbar tar inte åt sig, som tjejer tenderar göra. Och bland grabbar behöver jag för en gångs skull inte skämmas för att jag inte är så väldigt tjejig...

DET är btw en sak som har börjat störa mig något enormt! Varför kan inte jag bara sluta svära, sluta skrika, sluta skratta åt fula saker och sluta vara så fruktansvärt okvinnlig? Visserligen har jag ju roligt, men ändå... Mina vänner är så där fint flickiga, utan att det blir töntigt. Why can't I?

Mer dassbilder åt folket!

Carolina Gynning är rätt cool. Jag gillar henne. Hon är sjukt snygg och verkar som en skön brud.

Idag öppnar hon sin nya webbplats och bilden som möter en när man öppnar är GULD!


Inte ofta man ser en snygg brud sitta och skita på det där viset.


Mer dassbilder åt folket!

CEEEELEBRATION TIMES!!!

H&M har gått ut med höstkollektionens gästdesigner:

JIMMY CHOO!


Jag har smällt av flera gånger sedan jag fick ögonen på denna nyhet.

Jimmy Choo = fabulishious shoes!

14 november släpps kollektionen. Kan knappt bärga mig!!

OMG!

Jag hittade nyss värsta guldklimpen!


May I present:

Olinda "Paradise Hotel" Borggrens blogg!



Jag har så mycket att lära av henne! Är det någon som vet hur man blir en Foxxy Lady så är det ju hon.


Hur underbart kommer inte mitt liv bli från och med nu?? Jag jublar!

Tillägg.

Jag glömde; jag måste skriva kortare inlägg också...

Steg I: Analysera tjejiga bloggar.

Efter en noggrann analys av diverse tjejiga bloggar, har jag kommit fram till följande:

1. Jag behöver bilder, främst bilder på mig själv, förslagsvis i "Dagens outfit" eller på någon fancy restaurang (tusan att jag glömde kameran igår när jag var på hot date på Wirrans, haha) eller varför inte bara random, lite obekvämt poserade självporträtt utan egentlig mening?
Synd bara att jag blir så FRUKTANSVÄRT dålig på foton. Men det kanske tar sig...

2. Jag behöver göra vissa ord och meningar i fetstil. Det är tydligen coolt.
Orka sitta och mark-bold:a då...

3. Jag behöver arbeta smajlisar. :)
Njaaaa.... Det är med svår motvillighet. Men vill man vara fin får man vara pin. sam. (Note to self: Ordvitsar är aldrig en bra idé, särskilt inte klockan 14:24 en onsdagseftermiddag...)

4. Jag behöver bli medveten om mina läsare (vilket jag alltid tyckt att har varit lite för kaxigt innan, men I guess not...), och därför forma om mina inlägg så att de liknar brev. Alltså, börja med något sött, som "Hej, sötizar!" eller "Hallåj, alla glada!".
Uuff... Jag mår lite illa...

5. Jag måste sär skriva och stava fel imellanåt. Jag måste oxå skriva tal språk, däfför att då fram står jag som dum, men kanske endå lite sjarmig .
Denna punkt kommer jag stryka... Tvärt!

6. Jag måste lägga upp bilder och all info som världshistorien har att erbjuda så fort jag köpt något nytt plagg.
Ska jag definitivt anamma, jag handlar ju jätteofta när jag är på Åland! Nej, just ja. Åland, var det ju...

7. Jag måste ha omröstningar om vilket outfit jag ska ha på mig i helgen. Bilder, naturligtvis.
Skulle vara rätt roligt. Om någon skulle bry sig.

8. Jag måste ha tusen och åter tusen perfekta "bästisbilder" (alltså de där bilderna man tar på sig själv och en kompis, förslagsvis på fyllan).
No can do.

9. Jag måste ha snedlugg.
Tråååkigt....

10. Jag måste skaffa en jätteliten hund att ha i en väska.
Jag har en jätteliten brorson som jag kan kånka runt med i väskan?



Nu när jag vet vad jag ska sträva efter, kommer den här processen gå som smort! I'm still in the running of becoming a girlygirl!

Hah!

Mitt mål har, under en längre tid, varit att väga lika mycket som jag gjorde för fyra år sedan. Jag vet inte riktigt varför det är just den vikten jag vill åt, men jag mådde allmänt prima då, och jag inbillar mig att det, i alla fall delvis, berodde på vikten.

Nu kollade jag mina journaler (i brist på patienter att vara trevlig mot). Det visar sig att jag just nu väger 4kg mindre än jag gjorde för fyra år sedan.

Hah! Målet nått och förbigått utan att jag märkt någon större skillnad.

Out of service.

Jag känner mig som en riktig trasdocka idag. Herregüd, vad trött jag är...

Det är inte väldigt mycket att göra idag, verkar det som, heller.


Det kunde vara fredag, kl. 12:30... Då skulle det inte vara så länge kvar till lördag.

Sucked.

Jag övervärldigades plötsligt av en svår lust att gå på en Closer-spelning.


Bara titta lite. Digga lite.

Intelligenta konversationer förs precis här.

Nedan följer ett smakprov på en konversation på min arbetsplats. Språket som används är åländska. Översättning inom parentes.

Jag: -Hej, hur kan jag hjälpa dig?

Patient: - Ja ha fått en sån där fässting, så ja väll ha sån där bårräälijamädäsin. (= Jag har fått en sådan där fästing, så jag skulle vilja ha borreliamedicin.)

J: - Vi måste nog titta på bettet först innan vi kan ge antibiotika.

P: - Männ ja säär jö att ja har ett schchiiitstortt märkä här på låårä, så ja säär jö att ja haar bårräälia! Ja väät väll schjälv hör dä ska sää ööt! (= Men jag ser ju att jag har ett skitstort märke här på låret, så jag ser ju att jag har borrelia! Jag vet själv hur det ska se ut!)

J: - Hur länge har du haft märket?

P: - Ja, ja to bårt dänn där fässtingjääväln igåår, å nu kliiar dä som töösan. (= Jag tog bort den där fästingjäveln igår, och nu kliar det som tusan.)

J: - Det kallas bettreaktion, borrelia ger inga utslag förrän efter ungefär en vecka. Så smörja kortisonsalva på om det kliar och kom tillbaka om en vecka, tio dagar ifall det är kvar ännu.

P: - Åmm ja döör i bårräälija nöö domm närmastä dagarna, så ä dä ditt fääl sänn. Väll dö haa mätt lääv på dätt samvääte? (= Om jag dör i borrelia nu de närmaste dagarna, så är det ditt fel sen. Vill du ha mitt liv på ditt samvete?)

J: - *försöker hålla mig saklig och seriös, inte skratta, INTE SKRATTA!!* Jag kan lova dig att du inte dör av borrelios inom de närmaste veckorna. Det är ju inte heller bra att pumpa in antibiotika i onödan. Men som sagt, kom tillbaka om det blir en ring runt bettet om en vecka eller om du får plötslig ledvärk.

P: - Åkkäjj, männ... Männ åmm ja fåår nå fääl, så dåå... Dååå... (= Okej, men... Men om jag får något fel, så då... Då...)

J: - Då kommer du tillbaka, så får läkaren kika på erytemet.

P: - Årritäääm? Vaa ä dää nö då? (= Erytem? Vad är det nu då?)

J: - Märket kallas erytem.

P: - Jahaa, dä läät såmm väÄrsta lävshootandä! (= Jaha, det lät som värsta livshotande!)

J: - *ler vänligt, försöker att inte se ut som en översittare* Nej då, det är ingen fara. Kortisonsalva på och avvakta en vecka.

P: -Åkkäjj. Nåh, vi jöör så dåh. Häj! (= Okej, då gör vi så. Hej då!)

Ork inga...

I morse vaknade jag på fel sida. Vilket resulterar i att jag HATAR människor!


Alla dansar på mina nerver idag. Det är opera på TV:n ute i väntrummet --> jag hör inte för mitt liv vad patienterna säger.

Människor ringer om svininfluensan stup i ett. Människor är fästingbitna. Människor har eksem på konstiga ställen. Folk slänger fram sina fiskekrokpunkterade händer och whatnot. Folk blir sura när det inte är telefontid när de vill.

Ålänningar är ett säreget folkslag.


Ikväll ska jag i alla fall på dejt. Visserligen med H, men it's still a date! Dinner and a movie. Vi ska titta på The Hang-over på bio. Classy ska det vara.

Det kommer bli ett mycket välkommet avslut på en nervnötande dag... Snälla klocka, bli fyra... Eller ännu bättre, bli lördag!

Nonsens.

Jag måste skriva ett inlägg nu, så jag i alla fall ser ut som att jag jobbar...

Jag beställde tre par solglasögon förra veckan, de borde komma snart. Såvida jag inte är lurad, det skulle inte förvåna mig.

Men jag skulle vilja ha dem till helgen.


I helgen är det Milky-fest. Jag är svårt otaggad just nu... Fast det är ju bara måndag, jag hinner väl skärpa mig lite.

Om bara esten kunde go my way en gång...

Underlig helg.

Det har varit en väldigt underlig helg. Många otippade människor har sagt många otippade saker till mig.
Bara vänliga saker, men det var ändå väldigt märkligt.

Sysslolös på jobbet, part XII: Kovändning.

Nej, förbannat!

Jag ska visst bli en girlygirl! Det kanske är jätteroligt! Vad vet jag? Jag har aldrig testat.

To- do- list inför min konvertering:

1. Sluta svära. I kategorin "svordomar" räknas även ordet "f*ttan" in.
2. Föna håret alla morgnar. I alla fall borsta det.
3. Införskaffa läppstift, minst tre olika färger.
4. Lära mig skratta på ett vettigt och lite mer lågmält sätt.
5. Inte hata människor.
6. Förlänga stubinen.
7. Kyla ner temperamentet en aning.
8. Puta med brösten.
9. Inte prata hela tiden.
10. Inte fuldansa.

Men jag kommer INTE börja svänga mig med varken *tihi* eller "kramiz". Dra åt fi...lmjölk.

Bra! Bring the fluff-fluff, Nina's becoming a lady!

Sysslolös på jobbet, part XI: ORKA vara girly!

Jag har slirat runt på internet i ett desperat försök att hitta en någorlunda rolig blogg att följa.

Knack-knack!
Vem där?

Marie Serneholts girlalicious blogg!

Hon kan ju vara den absolut snyggaste tjejen som någonsin satt sin Loboutin-prydda fot på denna jord. Skulle jag vakna imorgon och se ut som henne en enda dag, skulle jag aldrig klaga på något mer i hela mitt liv. And that says a lot!

Men trots att hon är helt flawless, så osar hennes blogg väldigt mycket rosor och fluff-fluff. Jag mår nästan lite illa.
Jag vill nästan hämta något väldigt vasst att kasta på alla som skriver *tihi*, "kramiz" och "superdupermegaunderbar". På tjejer som är så väldigt flickiga.

Det kan bero på att jag alltid varit ganska könsneutral själv. Jag föddes med hockeyfrilla och lekte, klänningsprydd, med bilar när jag var liten. Dock älskar jag högklackade skor av hela mitt hjärta och inget ger mig större tillfällig njutning än en shoppingrunda. Jag är lite av båda, trots att jag bara har en uppsättning genitalier.

Och allvarligt, så tycker jag som följer: Tjejiga tjejer kan vara bland det tråkigaste som finns. ORKA stå och puta med brösten och pluta med munnen och fnissa tillgjort och vara allmänt plastig. OOORKAAAA!
Killarna som faller för dessa tjejiga tjejer är också lite konstiga, enligt min åsikt. Vad pratar man om? Finns det något djup? Någon humor? Finns det något annat än skinn och ben bakom skalet av foundation, mascara och hårspray? Vad skrattar man åt?

Jag kanske bara är avundsjuk egentligen.

Fast nej. Jag skulle nog hoppa från en relativt hög höjd om jag någon dag råkade skriva *tihi* någonstans och vara någorlunda seriös med det.

För det är lite skillnad på att vara *tihi* GIRLY och att vara *fierce snap* GRRLY.

Så om jag fick vara Marie Serneholt för en dag, skulle jag göra några små modifieringar. För jag skulle hellre vara grrly än girly.

Problem.

Jag har planerat hela veckan att jag ska ha min nya, fina rosettklänning på mig ikväll.

Tråkigt att Gud pissar ner oss idag.


Vad det är skönt att inte ha större problem just idag. Fast det kommer ta evigheter att komma på vad jag ska ta på mig istället för klänningen...


Kanske det blir remsandalerna. Eller gummistövlar.

Anledningen till att jag vill bli journalist.

Jag har trott att jag vill bli journalist för att jag vill upplysa människor om mer eller mindre betydelsefulla saker.

Nyss insåg jag att det egentligen är för att jag ska få hitta på helt nya ord, som sedan vanliga dödliga kan använda i dagligt tal. Ord som folk inte ens visste att de saknade. Ord som "Bajsman", "Purjobonde", "Demondvärg" och "Dansbandshingst" (and we all know who that is! LaZZe ZtefanZZ for prezident!)

Ord som dessa. Gotta love it!

Civilkurage.

Ålandstidningen, 23 juli 2009:

"Strax efter det hörde [han] skottlossningen från Ålandsbanken
längre bort på gatan. Sedan uppstod tumultet, mopeden med de två männen kom
farande och hjälten Ulf Lindeberg satt stopp för flykten. Folk sprang omkring i
panik och några slängde sig över rånaren."

Civilkurage bor på Åland. Eller, civilkurage är på semester här, i alla fall. Människan i fråga ställde sig och råskällde på rånaren, som låg på marken med ett stycke polisman på sig.

Tänk om någon hade gjort så när den där vakten blev skjuten på något casino i Stockholm? Eller vid rånen som sker var och varannan dag där i krokarna?
Nej, just ja. Det skulle ju inte hända, därför att det är KORKAT. Men lite gulligt.

Det låter, helt på allvar, som en grundidé till en helt fantastisk actionfilm.


Fight Club: The Aland Islands Edition. Kanske till och med skulle passa som musikal. Lite West Side Story-aktigt, med kladdiga fight-scener innefattande till synes helt obehöriga människor som bara vill hjälpa till.

Saker mina arbetskamrater diskuterar över fikapausen.

1. En patients gigantiska pormaskar.

2. En annan patients böld mellan skinkorna.

3. Den första patientens nysnittade nippa.

4. Tarmsköljning - bra eller anus?

5. PR-undersökningar.


Fotnot: PR står för per rektum, vilket är latin för in bakvägen.


Sugen på något gott till kaffet?
Ursäkta, jag ska bara kräkas lite.

Honestly.

Jag var brutalt ärlig med esten igår. Jag känner mig mycket stolt och nöjd. Det gjorde ju visserligen ingen skillnad, det lät inte som att han är på väg ändå, men jag försökte i alla fall. Och om jag dör i svininfluensa imorgon (let's face it; jag sitter i perfekt bacillhöjd på ett ställe där folk är sjuka OCH jag är faktiskt lite torr i halsen...) så är det ju bättre att jag säger det nu, när jag fortfarande kan tänka själv.

Och varför ska jag skämmas för att jag råkar tycka rätt bra om honom? Det är väl i så fall hans fel, inte mitt.

Honestly.

Un-respected, drunk-tard!

Ur Ålandstidningen, 20 juli 2009:

"Polisen tog på lördagen en fyrhjulingsförare i Lemland efter att alkotestet
visat hela 3,19 promille."

3,19 promille är INTE illa. Han måste ha börjat supa i julas någon gång och liksom glömt att sluta.
Alternativt svept en hel flaska Koskenkorva Vargtass med vitsig lingonsmak och sköljt munnen med två dunkar hembränd Minttu efter det, och PRECIS då kom fabbo polisen. Attans!

Hur som helst är man inte i skick att åka något som har hjul. Det betyder att det blir en bannbulla till dig, ditt tankade vacuum!

Tråkigbert.

Tänk att klockan går framåt idag med. Det känns som att den har stått stilla hela dagen. Jag har druckit säkert 18 koppar skitstarkt kaffe, bara för att hålla igång tålamodet. Ätit gröt och två bananer. Hållit mig sysselsatt hela tiden för att undvika att titta på klockan stup i kvarten.

Jag är så lustigt trött. Det känns liksom som att jag ska sätta mig och stortjuta om jag plötsligt inte har något i händerna längre. Det gör mig dessutom lite hetsig, när jag märker att sysslorna börjar sina.

Nu ska jag boka 23 telefontider, 16 recept och 4 blodtrycksmätningar. Sedan borde klockan ha hunnit bli 15. Då ska jag räkna kassan. Så kanske den blir 15:20. Sen är det bara 40 minuter kvar att slå ihjäl. Kanske jag kan klara.

Kanske jag ska städa hurtsen en gång till. Det börjar ju bli en hel vecka sedan nu...

Only in U.S.Å.

Det börjar bli ett rövarparadis här. Ett rån och ett rånförsök, bara senaste 5 åren. Vart är vi på väg?

Det låter som värsta Amerikat.

Tur att allt ska göras lite mindre coolt här. Som exempel hade rånarna glömt sin AK4:a hemma, och tog istället en startpistol. Equals knallpickadoll. En vattenpistol hade nog gjort större skada.
Istället för en mastig motorcykel, tog man en röd moppe. Som en civilhjälte knäppte med en reklamskylt.
Och istället för att fundera en vända innan, beslöt man sig för att "råna" en "värdetransport" mitt på ljusa dagen, på den 15 meter långa "huvudgatan", mitt bland en "massa" folk.

S-M-R-T!

Men det är tur att det inte hände något allvarligare. Det blir alltid ett så stort hål i befolkningen när någon skadas eller dör.

Vilken pinsam grej att berätta i finkan, förresten. När pojkarna sitter i rökrutan och ska berätta för sina internkamrater vad de hamnat dit för. "Vi tog en moppe, åkte till Åland, skulle sno travkassan, mitt i dagen, men tyvärr var där fullt med folk och vi hann typ 10 cm. Men VILKET äventyr! Fett cool."

Only in da junajted stejts åv Åland.

IIIK!!!

Eftersom N är i Malmö och reder upp sin framtid, får jag sända själv idag.

Jag är lätt nervös. Jag vet inte vad jag ska prata om.


Nåja, ska man in i elden kan man lika gärna hoppa med huvudet före.

Svårt sugen.

Blev plötsligt SJUKT sugen på att åka till Stockholm och festa med M i helgen...


Kanske jag skulle...


Jag har ju råd... Typ.


Jag är gammelny i håret och har lite nya kläder att använda...


Och EMD, Lena & Orup samt Caroline af Ugglas KAN jag ju missa utan att något värre lär ske...


Krogen här är inte ett alternativ i vilket fall som helst.


Tål att funderas på.

P.S.

Till dig som tyckte att du skulle få mig sparkad för att du ringde till fel avdelning femhundra gånger och fattade det inte själv, och inte heller förstod när jag leende och sakligt förklarade för dig att du är helt jävla galen: Fuck you! Med ett leende, naturligtvis.

Öppet brev till otacksamma patienter (och andra):

Den första du ser när du knallar in på läkarmottagningen är mig, alltid leende, pigg och glad, bakom en glaslucka. Du kan kasta recept, läkemedelsburkar och fula ord efter mig. Jag fångar allt och gör mitt bästa för att få allt att fungera till din belåtelse. Alltid med ett leende på läpparna. Alltid redo att råna dig på avgiften för läkarbesöket.

Den första du får prata med när du ringer hit är mig. Det spelar ingen roll vad du säger till mig, jag är ändå alltid redo att leverera ett sakligt svar med glad ton. Du kan skrika på mig, kalla mig oduglig och inkompetent, hata mig, vara övertygad om att jag egentligen vill döda dig (det är ju egentligen därför jag inte låter dig träffa en läkare NU PÅ DIREKTEN, det är absolut inte för att det inte finns några tider, vilket jag ju så ofta påstår.) Du kan skämta med mig, jag ler. Du kan skrika på mig. Jag ler. Du kan hota att skicka Dagens Ris till tidningarna. Jag ler fortfarande och säger "Läkarna gör så gott de kan."

Du kan anklaga mig för att inte arbeta, för att jag sitter framför datorn hela dagarna. Sanningen är att jag är tvungen. Det är lag på att sådana som jag ska notera varje litet födelsemärke på sådana som du. Jag är tvungen.


Du kan skrika och svära åt mig för att du har suttit i väntrummet i 15 minuter och läkaren FORTFARANDE inte har kommit. Jag ler och ber dig ha tålamod. Du kan skrika att du fan inte har mer tålamod, och tycka att inte fan är det underligt att den åländska sjukvården inte fungerar när det sitter en hoper lata sköterskor framför datorerna och inte gör annat än att dricka kaffe och surfa och prata i telefon!! Jag ler bara, ber dig ha tålamod, respektera vårt arbete, läkaren har bara blivit lite försenad, som vilken annan människa i vilket annat yrke som helst. Du kan gormande kräva pengarna tillbaka, för här tänker du satan inte sitta längre när läkarjävlarna inte gör något ändå, du har väl ändå annat att göra! Jag ler och hänvisar dig vidare med dina klagomål. Du kan skrika att vad fan gör nu det för skillnad om du klagar, det kommer ju ändå inte hända något! Jag ler och säger att jag tyvärr inte är insatt i hur besvärshanteringen går till, men att du är välkommen att framföra dina synpunkter. Du kan vråla och gasta om att jag borde väl ändå kunna göra något åt saken, jag jobbar ju ändå här, eller kanske är jag för lat och inkompetent för att lyfta arslet från stolen?? Jag ler, som vanligt, och säger att jag önskar att jag hade makten att bestämma över allt och alla, men jag är tyvärr bara en sommarvikarierande sekreterare i en reception.

Du kan ta tag i mig och ruska om mig och skrika på mig hur mycket du vill. Jag kommer ändå bara le.

Du kan komma inrusande fem minuter innan stängning och kräva att få en läkartid, en TBE-spruta eller en blodtrycksmätning. Du kan klaga högljutt, kasta skit på mig för att jag inte kan göra något av det du begär av mig.

Du kan ringa och kräva att få tala med läkaren nu på direkten. Eller med någon av sköterskorna. Jag ler och ber att få ta ett meddelande så att vederbörande kan ringa upp när tillfälle ges. Du kan sedan ringa tillbaka igen och igen tills jag kan ditt telefonnummer utantill. Du kan beskylla mig för att inte människan i fråga ringt, vara övertygad om att det är jag som inte gett personen du sökte ditt meddelande. Vara arg på mig för att just du får vänta.


Allt det här kan du göra. Men kom ihåg att jag sliter hårt för att du ska bli nöjd. Fastän jag vet att du aldrig blir nöjd. Det är alltid något som tynger dig, som orsakar missnöje i din värld. Har man ärende till en läkarmottagning så är det ju uppenbarligen något som inte riktigt står rätt till. Och jag vet att det är mitt ansikte du förknippar med "den där jävla läkarmottagningen". Det är alltid mitt fel, någonstans. Även om det är uppenbart att jag knappast hade något att göra med att du glömde kolla dina recept och nu sitter utan mediciner. Det är ändå mitt fel.

Jag ler, är käck, trevlig, artig och glad. Tar nya friska tag inför varje minut. Men inombords önskar jag bara att jag kunde få spränga dig i luften.

Förbannen eder, mögliga ögon!!

Återigen är mitt vänstra öga rödsprängt och svullet, tårarna rinner non fucking stop.

Som tur är råkar jag vara anställd på en läkarmottagning, så det finns möjlighet att få recept utprånglat.

Och det är också ganska trevligt att det tar 30 sek att gå till apoteket.

Fattigt ordförråd.

"Att dra efter andan" behöver ett bättre ord. Av engelskans "gasp" hör man ju precis vad det är som försiggår. Men att "dra efter andan" låter mest ganska lamt. Det måste ju verkligen LÅTA som att man suger i sig 400 kubikcentimeter luft på 2.5 millisekunder. Men att "dra efter andan" låter mer... långsamt och lugnt.
"Gasp" däremot, är det kräcka i.

"Sucka baklänges" kanske?



"Statement" behöver också ett vettigt, slagkraftigt svenskt ord. "Ståndpunkt" är svårt mesigt.


27 minuter kvar tills jag slutar.



LET'S GET RETARDEEED, YEAAH!!

SURPRIIIIISE!

Håll i hakan och tygla dina ögonbryn; DUNCAN I BLUE ÄR SEMI-GAY !!!



*Plats för avsaknaden av ett fetstort, unisont drag efter andan*



1. Finns "Blue" ens längre?
2. Vad hade de för låtar, förutom "All Rise" 2001?
3. Vem visste att Duncan James hette just Duncan James?
4. Vem bryr sig?



Britterna verkar dock chockade. Denne Duncan James (jag tror vi kan kalla honom DJ nu, vi vet ju ändå att han är bisexuell, så att vi är ju lite homies nu...) har förärats en 700 miljarder tecken lång sinnesförslöande artikel på sajten News of the World. Kanske det är så att Blue fortfarande är lite hippa i brittland. DJ kanske fortfarande är protagonisten i brittinnornas våta drömmar.

Hade DJ kommit från typ Saltvik, så hade man säkerligen kallat honom för Dunken. Eller Jampa, kanske. Han hade haft en ful Toyota Corolla från -84, som hållts ihop av svartmålat silvertejp. Lördagskvällarna hade han spenderat med att sälja hembränt till småflickor från bakluckan på sin fula bil. "Jampas Djävulsnektar" eller kanske "Dunkens Hääbrää".

Men det är bara om han hade varit från Saltvik. Nu hade han ju inte den turen.

Sorg.

Mor min tvingade mig slänga ett par skor igår. Jag bönade och bad att jag skulle få behålla dem, lovade att jag skulle limma hålet i tyget och laga de söndriga sulorna. Men kvinnan var obeveklig! Bort skulle de!

Jag lommade ut till soptunnan, kände mig lätt nedstämd. Lade skorna fint på högen av soppåsar, betraktade dem ett ögonblick. Tog tillfället i akt att minnas dem.

De kom in i mitt liv för 99kr och några månader sedan. Grå textilskor med vita snören. Som jag älskade det faktum att det inte syntes när de blev skitiga, de såg rena ut hela tiden. Jag har knallat till skolan i ösregn i dem, promenerat hem från Ryssland med dem, dansat och skuttat och haft ölhävartävling i dem. Minnen. Och minnesluckor.

Det kändes tomt när jag stängt soptunnans lock om mina skor.

Tur att jag köpte fyra nya par i Sverige i lördags.

Naiv?

Jag kan inte låta bli att dra på smilbanden och klä mig i mina "men-snälla-vän"-glasögon när jag läser den här artikeln från Aftonbladet.

Jag menar, whaaaat?? HUR naiv får man vara? Det måste ju finnas lagar och regler för hur dum i huvudet man får vara innan man kan klassas som kriminell.

Om det nu INTE finns lagar och regler för det, så bestiger jag, helt på egen hand, tronen och spikar:

DET ÄR HÄRMED OLAGLIGT ATT VARA SÅ DÄR DUM!


Bannbulla till dig, stoopid.

När saker man planerat faktiskt händer.

Så imorgon börjar vi, jag och N. Klockan 16:15 kör vi igång på Steel FM. Vårt första program.

Var dit på möte idag och vi skulle lära oss tekniken. Det slutade med att vi fick "provsända", on fucking air. Helt oförberedda. Ensamma i en studio. Tekniken fuckade sig naturligtvis (vad annars?). Vi hade inte den blekaste om vad vi skulle säga.

Och imorgon ska vi alltså börja sända på riktigt.

Det känns lite stört, för jag och N har pratat om det här ganska länge. Och nu händer det. Fantastiskt! Genererar lätt ångest, men det ska bli skitkul!!



Lär inte bli mycket sovet i natt, kan jag ju säga...

Sysslolös på jobbet, part X: "Konspirationsteorier."

Jag har missat nästan allt gällande herra Jacksonin kuollut (egensnickrad finska är den bästa finskan), eftersom jag suttit inlåst på jobbet utan kontakt med omvärlden. Men igår kväll såg jag något klipp från den här minnesceremonin och jäävlar vilket spektakel!

Jag har väl inte riktigt fattat att han är död, eller så bryr jag mig inte så mycket, det är svårt att avgöra.
Men det var en superfin ceremoni, lotz a starz wif shadez och många glittriga handskar. Jättefint.

Men en sak slog mig; varför inga tårar?
Det bjöds på hulkningar, hysteri och skrik, men inga tårar. Inte ens från hans lilla dotter. Trots att hon, med darr på rösten, berättade för världen att hon hade världens bästa pappa, och trots att hon stortjöt innan hon sagt sista stavelsen, kom inte en tår.

Brooke Shields såg ut att börja lipa hela tiden, men inte heller där kunde någon ögonvätska urskiljas.

Jermaine Jackson skakade av gråt, men inte en tår.


Det är lite konstigt, måste jag säga.

Tänk om.... TÄNK OM allt bara är en enda stor föreställning? Hur coolt skulle inte det vara? Och VEM annan skulle få för sig, och vara kapabel att genomföra det, än MJ?
Tänk om han bara blev svinigt trött av tanken på 50 nya konserter, när han i princip inte stått på scenen på 5-10 år? Tänk om han bara vaknade, hade träningsvärk av allt dansande, kände sig lite nedstämd eftersom han inte gjort några vrålhits på ett decennium, och tänkte: "Fuck no...". Tänk om han bara inte kände sig hip längre.

Tänk om han betalade ALLA för att hålla mun. Tänk om han planerar att bara gå under jorden och flytta till någon öde ö tillsammans med sina kids. Leka kurragömma och hoppa hage och äta oändliga mängder glass tills han blir 100. Skita blankt i vad folk tänker och tycker.

Coolt det skulle vara.

Eller så var det bara så att han var mänsklig, trots allt, och knaprade lite för många olika sorters piller i lite för stor utsträckning, så att hans högst mänskliga kropp packade ihop och tackade för sig.


Men you never know...

Spot on!

En kompis pojkvän gav en mycket träffande beskrivning av min personlighet i helgen.



"Eager beaver."


Jag gillar't.

Storebror Eckerö Linjen is in the fart again.

July 8th, 1 unread message:

"Subject: Nina, vi saknar di...


Hej Nina, vi saknar ditt svar!
Du har ännu inte svarat på vår enkät, som vi faktiskt skickade till dig redan för två veckor sedan. Taskigt att inte svara, tycker vi. Och nu när du bokat resa med oss på lördag igen, så måste ju det betyda att du gillar oss, i alla fall lite, och därför tycker vi också att du nog fan kan svara på några frågor. Det tar inte länge, ynka 48 minuter av ditt liv. Och vad skulle du annars göra de där 48 minuterna? Något vettigt? Ha! Don't think so, darling.

Se så, svara på vår enkät nu, så kan du vinna en stugweekend i Mariehamn för två personer. Eller en resa med Eckerö Linjen och buffébiljetter. Det vore väl trevligt att ha, tycker du inte? Så kan du sitta där med din buffébiljett och vara proppmätt och illamående av bara matoset. Fast du kunde ju alltid dricka vin. Det är ju gott, visst? Ligga under kranen hela resan, mummah! Och om du vinner så vinner du ju två biljetter, så då kan du ta med dig någon och supa satan på båten. Haha, jaaja, vi såg allt vad du tänkte där; det är någon som du är lätt bekant med som brukar ägna sig åt sådant, men du har aldrig själv fattat det roliga i det. Det kan vi ju ta och berätta för dig nu på momangen; det är för att du inte är full som det inte är roligt.

Vi väntar ivrigt på ditt svar.

Peace out, ses på lördag!
// Eckerö Linjen "

Sysslolös på jobbet, part IX: "Min brorson."

Min brorson kan vara den coolaste ungen i världen.

För någon dag sedan skulle jag tigga en kram innan han åkte hem, men han tyckte han skulle lite "hota" mig istället.

När Melvin, 3 år och 2 månader ska "hotas", säger han "Hördödudu, din kompis...!"



WORD.

Suck.

Hur länge ska det ta till lördag egentligen?

Går denna veckan framåt alls?

Och jag som saknade action...

Det var nyss en bil som körde i diket utanför mitt fönster. Tre ambulanser, ett stycke stegbil, två brandbefälsbilar och två polismajor. Och ett myller av gubbar.

Personen hade lite svårigheter att ta sig ut ur sin bil, så de klippte helt sonika av taket.

Hoppas att allt gick bra för den stackars saten.


Plötsligt mår jag lite illa. Det var lite för nära inpå...

Sysslolös på jobbet, part VIII: "Haha, Fadde..."

Faddes blogg är rolig. Att Fadde heter Fadde är roligt. Hela Fadde är rolig!

Men roligast är hans uttalanden. I love it!

Hör på denna (inlägget handlar om listan på Sveriges 99 sexigaste kvinnor, C. Gynning är tydligen med...):

"Jag har sett flerahundratusen kvinnor som är
mycket sexigare än den där Gynning t.e.x! Var hittar man sexigheten hos
henne? Möjligtvis när hon är tyst, ligger och sover i ett källarförråd utan
belysning."

Han är klockren ibland, den där F-Dawg.

Sysslolös på jobbet, part VII: "Att vara sysslolös på jobbet."

Jag jobbar som läkarsekreterare och receptionist på en liten hälsocentral på Åland. Jag gillar mitt jobb. Det känns faktiskt som att jag gör nytta och att hela arrangemanget skulle sinkas om jag inte var här. Och det är gott för mitt ego.

Men så kommer det dagar som denna, när läkarna inte haft några patienter att tala om, jag har sekreterardag och det inte finns några diktat att skriva ner. Dagar då jag sitter i flera timmar, kollar hemsidor och läser bloggar till oändlighet. Och bloggar själv. Jag tar en liten promenad upp och ner i korridoren, hämtar kaffe, fyller på vattenflaskan. "Råkar" stöta till en hög papper som jag "måste" sortera om igen. Reder upp i lådor och skåp, läser böcker om barnsjukdomar, diabetes och vardagspsykologi. Tittar ut genom fönstret och drömmer mig bort. Räknar hur många gånger ambulansen kör förbi på vägen utanför mitt fönster.

Men det finns dock en gräns för hur länge jag orkar med det. Sedan blir jag knäpp. På riktigt. En slags panikkänsla börjar växa inom mig, jag måste låsa dörren och kura ihop mig i min totalt oergonomiska kontorsstol för att inte rusa ut genom dörren, ut i det fria. Tankar börjar snurra om allt jag borde göra hemma; städa mitt rum, ringa om praktikplats, skaffa böcker, laga mat, träna, plocka ögonbrynen. Om allt jag vill göra: sola, shoppa, fika, äta glass i en park, dricka kopiösa mängder öl med goda vänner, åka inlines till världens ände, måla naglarna, pröva outfits till helgen.
Så måste jag hämta en bok eller en damtidning från väntrummet, eller vika papperssvalor eller torka golvet i kontoret för fjärde gången samma dag, för att inte go nuts.

Observera att på sjukhusets datorer finns inget Harpan eller ens Paint. Facebook, MySpace och YouTube är låsta. FlashPlayer saknas.

Oj, nu föll visst en hög papper igen. Så klantig jag är då...

Tänka innan man öppnar munnen.

Det har aldrig varit min grej. Och det står jag för. Folk har lärt sig handskas med det på ett synnerligen bra sätt. Jag kommer väldigt ofta undan med skit jag kläcker, för att jag i 90% av mina konversationer är rätt igenom ironisk. Och det fattar de flesta, utom min mamma. Men hon är tvungen att gilla mig ändå.

Idag har jag dock varit särdeles fantastisk i att knäcka PRECIS HELT FEL GREJER I FEL TIDPUNKT. Jag har inte ens själv fattat varför i hela fridens namn min hjärna ens kom på att formulera meningarna. Och sållet mellan hjärnan och munnen lyste med sin frånvaro, starkare än vanligt.

1. En rullstolsbunden kvinna kommer till receptionen och frågar om tidbokning till laboratoriet. Jag säger "Nej, det är nog bara att GÅ dit."

2. Den rullstolsbundna kvinnans dotter frågade mig hur länge tandläkarbedövning håller i sig. Jag svarar "Man brukar väl vara LAM i några timmar."

3. Någon frågade på fotbollsmatchen var en bekant som brukar spela i motståndarlaget var. Jag svarar "Jag har inte sett henne alls. Hon kanske är hemma och BANTAR".( So not cool. Hur kom min hjärna på att jag skulle säga det? Är jag i någon slags position att säga något sådant? NEEJ!! Är någon i position att säga något sådant? NEEEEJ!!! Jävla fittunge att vara dum i huvudet ändå...)

4. Vi diskuterar min diffusa hårfärg på balkongen medan vi röker. Jag berättar hur en vän sade att min hårfärg nu liknar hårfärgen som en tjej i gymnasiet hade. Jag berättar med inlevelse och ylar ett demonstrativt "NOOOOO!", varpå N böjer sig mot mig och säger "Hon bor här nedanför och de har balkongdörren öppen..."


Jag borde få ett pris.


Det kanske inte är en så dum idé att sänka volymen lite och eventuellt fundera EN vända i alla fall, innan brödhålet öppnar sig och börjar föra oljud.

Sysslolös på jobbet, part VI: Tur att Eckerö Linjen vet var de har en...

"Hej! Du har nyss kommit hem från din resa med oss på Eckerö Linjen. Vi hoppas att allt har varit till belåtenhet och att vi snart ska få hälsa dig välkommen på nytt!"

Detta fick jag på mailen nyss.

Och jag måste säga att det är TUR att Storebror Eckerö Linjen håller koll på vad jag gör och inte gör, för jag hade ingen aning om att jag varit till Grisslehamn "nyss".

Undrar när jag kom hem? Hade jag trevligt? Vad gjorde jag där? Stannade jag länge? Köpte jag något? Träffade jag någon?

Yahoo Mail Inbox, June 1st 2009: 1 unread mail

"Hej!
Det var Eckerö Linjen här igen. Vi ville bara meddela dig att du hade det jätteroligt på din resa med oss, och eftersom du fick lön igår och din garderob är proppad med skit, så hade du tänkt åka och shoppa till Täby lördagen den 11 juli, antagligen. Du är inte helt säker än, det kan hända att det blir helgen efter istället. Men någon gång ska du shoppa i alla fall, någon gång snart. Det tycker du ska bli trevligt, för inget gör dig så lycklig som nya kläder. Det skulle vara nya skor då, men det ordnar du nog i Täby det med.
Sedan ville vi också påminna dig om att du har glömt att ringa din mormor, det är fotbollsmatch ikväll och toapappret är slut.

Trevlig dag!
Hälsningar Eckerö Linjen"

Sysslolös på jobbet, part V: "Reflektioner om mitt hår..."

Jag är en av de få lyckliga som föddes med hockeyfrilla. Det är faktiskt helt sant, det finns en bild på mig och bror min hemma hos vår moder. Där är jag några ögonblick gammal och har hockeyfrillan. Jag insåg det praktiska i den redan då. "Business in the front, party in the back", som någon klok fan sa någongång.

Jag var blond också. Linblond. I för starkt ljus såg man inte ens att jag hade något hår överhuvudtaget.

Vid något tillfälle år 2004, fick jag ryck och gick från långt, blont hår till kort, svart på två röda.

Så blev jag blond igen.

Så blev jag ännu svartare.

Så blev jag närmast gråhårig.

Så skulle jag bli ljus igen.

Så blev jag rödbrunhårig. Röd, brun och hårig. Nu när solen dessutom lyst på så ser det ut som jag köpt min kära kalufs på en rysk marknad och betalade för det med sandkakor. Men det gör mig faktiskt inget. 'Cus I look freakkin' fierce! Om man håller huvudet högt så kommer man undan med allt.




Btw, monegask är ett skojigt ord! Jag vill också vara en monegask...


(Suck. Ge mig diktat!! I'm obviously going insane here!!)

Sysslolös på jobbet, part IV: "Det låter bekant..."

Herpes varicella= "Tillhör samma grupp av neurotropa herpesvirus som herpes simplexvirus typ (HSV) 1 och 2, och kan liksom dessa etablera en persisterande infektion i sensoriska ganglier. Till skillnad från HSV ger VZV nästan alltid syptom under primärinfektionen, då i form av vattkoppor. Latensfas kan etableras i de flesta sensoriska ganglier." (ur boken "Medicinsk terminologi" av Bengt I Lindskog.)

Intressant... Jag tycker det låter mer som ett namn på en färja.

Viking Varicella.


Hahahah!



(Note: Nej, jag har inte herpes. Jag har inte ens ett myggbett, för tillfället.)

Sysslolös på jobbet, part III: Kanske sluta svära?

Jag svär ganska mycket. I dagligt tal smyger det sig in ett litet "f*ttan", eller "k*k" eller varför inte det gamla, hederliga "s*tan", mellan nästan varje ord.

Jag funderade om jag skulle sluta med det. Det låter inte så fint. Och jag vet inte om det passar sig för en hårt studerande/hårt arbetande/seriös journalist-to-be att gapa som en 14-årig, testosteronstinn pojke. Jag är ju ändå både 22 år och tjej.


Det räcker väl med att jag gestikulerar som en väderkvarn när jag pratar med folk (även över telefon), flatgarvar så det hörs till ekvatorn och jämt och ständigt svänger mig med engelska fraser.


ATTENTION PEOPLE: Nina Latvala kommer härmed inte längre göra skäl för sitt smeknamn "Vitto"! Eller hon ska försöka att inte göra det i alla fall...

Sysslolös på jobbet, part II: Om man skulle ta och lära sig finska...

Jag försökte med det förra året, när jag inte hade några band att skriva.

Jag gjorde en analys av min personlighet för att komma underfund med vad det var med just det finska språket som fick mig att vilja hoppa i sjön när jag gick i skolan. All franska jag kom över sög jag i mig på fem röda, och jag började kunna prata engelska redan som sexåring. Så vad var problemet med finskan? Varför satte det sig inte? Varför var min hjärna så fruktansvärt avogt inställd till att minnas alla förbannade ändelser? Språk har ju alltid varit det jag haft lätt för och far min hade vänligheten att försöka prata lite finska med mig som liten. Jag antar att han la ner när han märkte att det inte gick hem.

Analysens resultat blev som följer: karlar.
Det är karlar som har sporrat mig att vilja lära mig språk. Detta låter sjukt, I know, men det är faktiskt sanningen.
Engelskan absorberade jag som en svamp, med den underliggande tanken att "jag pratar samma språk som Nick Carter i Backstreet Boys!". Sex år gammal, thank you! (Månne det är därför jag svänger mig med engelska fraser för jämnan...?)
Den franske smörsångaren Jonatan Cerrada hjälpte mig med franskan, och senare även med spanskan. Som tack för mitt slit fick jag en CD-skiva och ett litet meddelande om att jag var en sol. Trevlig kille, lite kort dock.
Men jag hade ingen finne som jag gärna ville förstå när jag gick i skolan. Så det liksom bara blev.

Idag däremot, är jag fett irriterad över att jag inte lärde mig ordentlig finska. Nu läser jag finska tidningar, försöker ord för ord bena ut vad det är som menas egentligen. Lyssnar på finska nyheterna, anammar råden min finskalärare i gymnasiet (världens mysfarbror, by the way!) förgäves försökte ge mig; att först lyssna på svenska nyheter och sedan på de finska, för att få ett hum om vad de pratar om.

Jag UNDRAR vilken karl det är som har satt igång det här... (Här skulle jag lägga en smajlis med tungan ute, alltså ett kolon och ett P, men jag hamnade i ett dilemma om det är nördigt eller nä att göra smajlisar på en blogg? Det känns som att jag skulle behöva stava som en analfabet för att det ska vara legitimt med smajlisar. Och det är tyvärr inte möjligt, eftersom felstavning/särskrivning/gemenskrivning ligger inom topp 5 på min Hatlista; jag är nästan aggressivt anal när det kommer till det skrivna svenska språket... Så ingen smajlis, men jag var i alla fall ironisk, ty jag vet vem som satt igång det. De som varit i närheten av mig de senaste 6 åren bör också ha lite koll...)





( Mr. Lordi, för de som inte visste.)

Sysslolös på jobbet, part I: "Existensiella funderingar angående att fånga dagen."

Jag har funderat på en sak ett tag.


Hur fan fångar man dagen?


Sedan jag första gången hörde uttrycket "Carpe Diem" (som för övrigt kommer från Horatius. Thank you, litteraturvetenskap!) har jag automatiskt tänkt något i stil med "Carpe Bullshit", eftersom jag aldrig har besuttit kunskapen om hur man bäst fångar en dag.

Fånga dagen: ta vara på dagens njutning, bry dig inte om morgondagens bekymmer.
How is that done??

Visserligen ligger min själ eventuellt lite i övre kanten på orolighetsbarometen, men vad tänker man när man håller på och fångar en dag? Är man nöjd? Vet man om det, ens? Och kanske viktigast; hur the fizzle gör man, rent praktiskt?

Hur kan man låta bli att oroa sig över morgondagen? Eller låta bli att längta till framtiden? Skulle man ens komma framåt då? För det är ju på grund av missnöje och otålighet som människan sporras att utvecklas och sträva uppåt.

Känslor är tankar och illusioner, det vet jag. Men gäller det bara att fake it 'til you make it? Jag brukar, när jag får klaustrofobianfall, ibland påminna mig själv om att det t.ex. är väldigt fint här på ön ändå, men det funkar liksom inte. Jag SER vatten, jag SER skog, jag SER klippor, jag SER allting, men det är som att jag inte skulle fatta att det verkligen ÄR FINT. Det är som om någon bara berättar för mig att "det finns en by i södra Sudan där det finns en brun gris". Aiit, tänker jag då, tar in informationen, men bryr mig inte, fastän jag gärna vill.

Hur sorterar man bort det dåliga? Hur sparar man det som är bra? Eller kan alla andra det, men inte jag? Jag har ständigt en del av mig som vill vara någon annanstans än där jag råkar vara för tillfället, och ständigt en känsla av att någon eller någonting saknas, vem jag än är med. Hur blir man av med rastlösheten? Kommer det komma en dag, då jag är precis där jag vill vara, exakt med de människor jag vill vara med, i exakt rätt tid?

Midsommar och sisådär.

Midsommar var totalt över förväntan. Visst var jag säker på att det skulle bli sjukt trevligt, men så jävla kul vi hade! Jag har inte skrattat ordentligt på flera månader, men den kvällen flatgarvade jag hela tiden. Halva högtstadie-/lusseligan var på plats och det pratades en hel del minnen. Och det konstiga är, att vissa har jag inte pratat med på flera år, men ändå var det som att vi bara plockade upp tråden där vi tappade den. Inga sura miner, inget gnäll, bara en fantastiskt genomtrevlig tillställning! TACK, KÄRA KUSIN för festen! :D

Idag fick jag även en ny lägenhet i Kalmar säkrad. Den ligger mitt i centrum, 50kvm och kostar ca 1000 kr mer än det lilla rummet jag har, lite utanför centrum. Jag är så sjukt taggad, jag vill åka ner och flytta in, tvärt!

Annars har den här dagen varit alldeles underbar; allt flöt på i bra takt på jobbet, jag har ätit bra, inte spytt, åkte inlines till träningen, spelade fotboll i typ en timme, åkte tillbaka hem, tränade lite till och duschade. Mår bättre idag än jag gjort på väldigt länge! :D Men det går väl om det med, haha.

Har hittat en enorm pepp-låt också; Hoffmaestro & CHRAA - Seize the Day. Jag blir alldeles lycklig när jag hör den, en väldigt, VÄLDIGT välkommen känsla!

Nu är jag på något slags högvarv, bör lägga mig på spikmattan en stund. Jag sover faktiskt bättre när jag har legat på den en stund. Placebo?

Midsummer Nörders.

På fredag smäller det. Hårt. Jag är så peppad att jag skulle kunna kräkas lite grann. Men jag tror jag ska hoppa det i år. Det var lite jobbigt runt midnatt förra året. Och jag kan ju inte gärna hamna i det tillståndet tidigare än sist, och två dagar innan är lite att ta i.

Men allt är i alla fall fixat, alla är fantastiskt engagerade och det är jätteroligt!

På tal om ingenting alls; igår fick jag min första kallsup genom -hold on to your knee cap, sistah - ögat! Det var helt sjukt! Minuten efter att jag kletat på antibiotikan jag fått till ögonfuckeriet jag haft i veckan, så började det bränna i näsan och halsen. Så där som det gör när man är liten och badar i Ceders bassäng, då man ska dyka och glömmer att andas när man är över ytan, så man tar till det näst bästa och andas under ytan istället. Det var helt stört! Jag skrattade nästan, tills jag kom på att jag var ensam at the moment. Och även om ingen skulle ha fått reda på att jag skrattade när jag var ensam, så kändes det ändå dumt. Så jag lät bli. Men jag log i alla fall fascinerat, medan jag drömde mig tillbaks till Ceders glada dagar.


Träffade en kompis jag inte sett på väldigt länge idag. Det var en väldigt trevlig överraskning! Jag blir fortfarande så jäkla glad i hjärtat när jag ser honom, han gör mig lite lycklig. Jag har varit "små"kär i honom ända sedan jag såg honom första gången, för nästan tre år sedan... :)


Time for bed. Obviously.

Ny lejjaot.

Min blogg gjorde mig deprimerad. Allt var så svart och ledsamt.

Så nu kör jag lite nju stajl.

Fakir-Nina.

Min mamma är fan av meditationsgrejer och saker man ska bli avslappnad av. Därför tyckte hon att det var helt logiskt att åka och köpa en spikmatta för 70 evvro igår.

Igår kväll skulle jag testa det nya uppköpet. I den lilla fakiryogapamfletten, stod det att jag skulle lägga mig med bar hud på mattan och ligga där och njuuuta i 10 minuter, så skulle jag allt se hur energifylld och lycklig jag skulle känna mig. "Ooh, sounds interesting!" tänkte jag (jag tänker på engelska ibland, för det är coolt) och kastade av mig paltorna. Mamma hade ju dessutom sagt att nog var det rätt behagligt att ligga på mattan, så jag slängde mig på den. Det tog någon sekund innan smärtan hade nått huvudet, men satansatan vad ont det gjorde! Jag mindes min mors ord, samtidigt som jag också kom ihåg att hon inte tycker det gör ont att epillera benen. Hon är alltså en stålkvinna och inget att lita på när det kommer till sådana här situationer.
Trots den löjligt överväldigande smärta jag kände när min rygg förvandlades till ett durkslag (KAN vara det skojigast ordet i det svenska språket, btw!), låg jag envist kvar. Jag rabblade gamla klyshor för att hålla modet uppe: "Det som inte dödar, det härdar!, "Värre har jag varit med om!", "Allt som gör ont är bra för själen!".

Efter 10 minuter hade smärtan avtagit en aning. Eller så hade nålarna grävt sig så djupt in i skinnet att min rygg fått för sig att de liksom bodde där. Men fakiryogapamfletten hade rätt! Jag kände mig energifylld och lycklig. För att jag äntligen skulle få stiga upp från mattjäveln.
Jag började sakta rulla upp till sittande position, scenen i "Passion of the Christ", då man ser hur piskornas krokar fastnar och sliter sönder Jesus ryggskinn, spelades upp i min hjärna.

Men jag undrar fan om jag inte är lite lugnare idag...? Jag är i alla fall lite håligare.


P.S. Det slog mig att jag, lite subtilt, nyss jämförde mig själv med Jesus.
Det var inget mer, jag bara kom på det... D.S.

Ögat...

... mår bättre!

Skulle bara säga det.


Det var en ögonfrans, men den är borta nu. Så nu fungerar mitt öga precis som förut, det vill säga inte alls, men det skaver i alla fall inte längre.

Och så här i finanskrisen får man allt vara glad för det lilla.

En sorglig nyhet.

Jag kommer inte att få lyssna på varken doktor Holland eller doktor Chile i sommar.

No more roliga felhörningar, alla läkarna denna sommar pratar ypperlig svenska. Damnit!

Som jag kommer sakna dem, med sina "knull i knäveck", "kukhuvudsfenomen" och "knagglig prostata".


BOHOOOORIIIING.


Annars är det inte särskilt mycket som har ändrats här (Really?? Dude, det är Åland...), förutom att S inte sitter i receptionen och så har det kommit en nyer sköterska, som jag jobbade med för typ 6 år sedan. Hon kände inte ens igen mig. I was so young. Dessutom är alla läkarna chicks, vilket känns som en liten vinst på denna konservativa ö. Alla sjuksköterskor är i och för sig också kvinnfolk. Det är bara damer här! Det tänkte jag inte ens på... Shyyla.

Klockan är nu 13:13 (får man önska sig något då...?) och jag har gjort undan förmiddagens jobb, ätit lunch och druckit kaffe. Nu väntar jag på en ny omgång kassetter.

Mitt öga är fucked up. Eller båda, egentligen. Men idag är det särskilt det ena. Det är rött, svullet och rinner och svider satan. Inte nog med att jag inte har en tillstymmelse till mascara kvar på fransarna, jag är även tvungen att ha glasögon på mig idag, eftersom linser inte kändes som en bra idé med tanke på symptomen. Dessutom skulle jag glida in via macken i morse och köpa nikotintuggummin, hade lite bråttom, det tog lite tid i kassan, jag fick mina varor och åkte hastigt. När röksuget började göra sig påmint efter lunchen, tänkte jag att det var dags att knäcka ett bubbelgum. Jag tar upp paketet ur väskan, ser den röda färgen, tänker: "Mmm, frukt!" för att, ett ögonblick senare, till min ENORMA besvikelse, upptäcka att jag har fått plåster istället för tuggummi.

So here I am, i vit pyjamas, utan smink, med rödsvullna ögon och glasögon, inget att göra och utan nikotin.

Någon som känner för att bråka lite med mig...?

Ytterligare ett beroende to the list.

Jag gjorde misstaget att inte byta kanal när "The City" kom på TV. And now I'm hooked.

Det var samma sak med "The O.C.". Ett ynka avsnitt och jag var totalfast. "The Hills", same story. Tur för mig att jag aldrig såg "Laguna Beach".

Det är ju lite dumt att kolla på de här serierna egentligen, särskilt en söndag, eftersom det inte direkt boostar ett lätt broken självförtroende att kolla på skitsnygga tjejer i skitsnygga kläder och med supercoola jobb. MEN de har i alla fall fula pojkvänner. That's a comfort.


Jag var i alla fall ute igår. Jag var rätt nervös innan, men det gick bra ändå. Träffade en hel massa gamla vänner och bekanta, dansade och hade det riktigt trevligt.
Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag är rädd. Jag tycker bara att det är jävligt obehagligt att han knatar upp till min bror på krogen och ska "kallprata lite", och att han tar kontakt med en av mina bästa kompisar för att "reda ut saker". Han har bara träffat min bror några få gånger, främst när jag släpat med honom på familjemiddagar. Bror min har aldrig riktigt gillat honom heller, så man kan knappast kalla dem vänner, eller ens bekanta... Kompisen i fråga har aldrig haft något till övers för honom, och vad än det var han ville "reda ut", så säger det ju sig själv att det handlade om mig... Så det känns lite scary. Vad vill han? Som att han smyger runt i periferin av mitt liv. Men han kanske bara ville vara vänlig. Han är ju så vänlig och snäll och social jämt, så det passar ju sig ypperligt. Eller något...


Anywho, imorgon är det jobb. Ska bli kul, faktiskt! Lite spänd över lingvistiken bara, har inte direkt svängt mig med medicinska termer det här året, så jag undrar hur mycket jag minns. Får väl rota upp mina gamla minneslappar från förra sommaren, så får det väl ordna sig. Det gör ju alltid det, ordnar sig.

Update.

Börjar komma in i ålandslunken igen nu. Fikar mest hela dagarna och pratar om allt och ingenting med alla chicks. På måndag är det dags för jobb och imorgon ska jag försöka gå ut en sväng på krogen. Får se hur det ter sig.

Jag har dock fortfarande inte packat upp mina kläder, vilket resulterat i att jag knappt kommer in i mitt rum. Men det ska jag väl kunna ta tag i småningom.

Var till radiostationen med N idag i alla fall. I juli börjar vi sända. Jag är sjukt taggad för det!!

Nu ska jag åka till min kära kusse, äta middag och slappa. Det var längesen vi hängde senast. I've missed her.

Lägesrapport dag 1.

Har varit en supertrevlig dag med alla mina underbara vänner, som jag älskar så mycket att det gör ont.

Men så fort jag satte foten på första trappsteget upp till baren, höll jag på att krevera. Jag pallar inte. Är det här allt som finns? Finns det verkligen inte något annat?


Observera att jag varit här i drygt 27 timmar.

Punkt.

Jag tänkte egentligen bara sätta punkt för en grej, en gång för alla;



Den senaste månaden har jag mått piss över det här som inte ens rör mig. Jag har varit totalt ärlig sedan dag 1. Jag hade kommit rätt långt i processen att komma över förolämpningarna, sveken, otroheten, allt det som jag fick tampas med förut. Nu känns det som om jag har fått ta några steg tillbaka. För något som jag, OFRIVILLIGT, blev indragen i. Gamla, halvläkta sår slets upp i en väldig fart, den gamla, överspelade hobbyn blev plötsligt aktuell igen och tankarna om värdelöshet gjorde sig påminda.

Jag har snällt svarat på frågor, tagit skit från den ena och den andra, svalt och nickat rart. Jag har gråtit tills inga tårar funnits kvar, åter igen. Jag har blivit kallad både bitterfitta och förebild. En del har tyckt att jag lägger mig i sådant som inte angår mig, samtidigt som andra har ansett mig vara modig.



Och här kommer punkten i fråga: Jag kommer aldrig yttra en stavelse, om eller till, varken honom eller henne så länge jag lever. Hur mycket jag än ville skydda henne, så gick det trots allt inte hem, och, kalla mig gärna en jävla egoist, men jag tänker fan inte lida mer för någon som verkligen inte lyssnar. Jag har egna sår att läka, men jag kommer aldrig bli hel om jag ständigt måste vara involverad i skitsnack, lögner och svek utan like. Jag har, no offence, inga intentioner att finnas tillgänglig för någon av dem längre.



Jag försökte. Jag försökte, av hela mitt hjärta. Och jag kan lova, på allt som är heligt för mig, att jag aldrig har menat illa.


En sista grej bara, innan jag lämnar detta helvete för gott:
Hans "förklaring" kan vara det mest patetiska jag hört i hela mitt liv. Det är min genuina åsikt, om jag nu tillåts ha åsikter i frågan. N har ingen orsak att ljuga, hon har inget att vinna på det. Jag har inget att vinna på det. Och jag kan redan nu punktera alla konspirationsteorier som gror; jag fick reda på det absolut sist. Inte för att jag riktigt vet varför jag fick reda på det, eftersom det absolut inte har något med mig att göra, någonstans... Det heller, ska väl tilläggas.

Nu sätter jag den infamösa punkten.


Vad skönt det känns!

Om en timme är det dags att åka till G.hamn och se efter om det är någon liten est som har en smula tid över för mig, innan jag landstiger på ön där tiden står stilla.

Save the holy.

Hon skickade ett SMS idag och frågade om frierierna.

Jag har inget emot att berätta om det egentligen, det är bara det att jag inte har någon lust att han punkterar det också. Jag har ju verkligen fått lära mig hur skrupelfri han är när det kommer till att diktera ihop saker på egen hand, så jag vet inte... Även om JAG (och resten av Åland...) vet om hur det egentligen ligger till, så vill jag fan inte att han dementerar det lilla heliga jag har kvar. För det skulle han göra, inget snack om saken. Även om han låg på sin dödsbädd, skulle han antagligen förneka det... Det gjorde ont nog med "vi träffades bara lite". Jag behöver inte mer.

För även om jag aldrig vill se den förbannade jävla människospillran igen, så är frierierna något heligt för mig. Det är något slags tröst, att de åren inte var totalt slöseri med tid och energi, även om största delen var det. Det är svårt att förklara, men så är det...

Jag orkar, på fullaste allvar, inte ens tänka på den människan längre. Jag tänker hellre på någon annan.

Någon som är snäll, trygg och underbar....

Packar.

Imorgon klockan 13:10 bär det av till Stockholm, sedan buss till G.hamn. Blandade känslor är det minsta jag kan säga...

Och hur fan ska jag få med mig allt? Jag funderade på att ta bilen ner på tisdag och hämta allt, men vete fan om det blir för dyrt... 150 € minst, ner och tillbaka. Men det skulle vara skönt. Just nu har jag packat två rullväskor, varav den ena innehåller mestadels skor. Och jag vill inte lämna någon av mina älsklingar här nere, ensamma utan mamma, hela sommaren...


Det finns EN enda famn jag vill vara i just nu... En enda varm, trygg famn.



Nåja, jag är i alla fall lovad mammas hembakade kanelbullar och varm mjölk när jag kommer hem.

Fan, vad sjukt egentligen. Imorgon åker jag till Åland. Hur ska jag klara mig utan mina flickor och pojkar här nere? Hur ska jag klara mig utan staden? Utan den softa stämningen? Utan alla trevliga, glada människor? Utan mitt andra hem...?

Att vakta sig själv.

Jag har inte ens ord. Det är så mycket jag vill säga, men jag kan inte. Jag har inte varit så här förbannad sedan "vi träffades bara lite". Om ens då. Han har gjort fenomenet "att förstöra för sig själv och dra andra med sig" till en ren konstform.

Den här gången handlar det dock inte om mig, utan om henne. Men ändå tar jag det personligt. Det känns som att hon är den jag var för tre år sedan. Jag vill skydda henne. Få henne att inte göra samma misstag som jag, att inte bli ett känslomässigt vrak, som jag, som knappt klarar av att träffa nya killar av rädsla för att bli bortlämnad igen. Jag antar att det är något slags försök att gå tillbaka i tiden och rädda mig själv.

Men hon är en egen människa. Vi känner inte ens varandra särskilt bra. Frågan är om vi ens varit på hälsningsstadiet senaste åren. Hon har egna vänner, som förhoppningsvis, och troligtvis, tar bra hand om henne. Men jag känner ändå att jag vill skydda henne. Fastän det sannolikt mest bara är irriterande för henne. Men ändå vill jag skydda henne. Få henne att inte göra som jag gjorde, och gå tillbaka, gång på gång, förlåta och bli sårad igen. Men hon är nog smartare än jag var, och förhoppningsvis inte lika blind, hon förstår nog det utan min inverkan... Hoppas jag.

5 dagar.

Nu är det inte länge kvar tills mitt första år som journaliststudent är över. Det är helt sjukt. Det känns som att jag flyttade hit förra veckan.

Och det är så många jag längtar efter! Det ska bli så fantastiskt att träffa alla brudar igen! Och min lille pruttunge, naturligtvis.

Annars har jag planerat in lite road-trips till Trollhättan, Kil, Västervik, Malmö, Lindköping, Eskilstuna och Göteborg. Och en liten sväng ner till Kalmar igen, kanske. En sista-minuten i slutet av sommaren vore inte helt fel det heller.

Men först ska filmen fixas klar, allt ska packas och den ökända Ålands-ångesten tryckas undan. Men jag har ju fem dagar på mig. Det kanske hinns med.

WHY?

Har nyss kommit hem från en trevlig kväll på puben. Men det är en sak som stör mig. Varför, VARFÖR, blir jag alltid så arg och bitter när jag har druckit lite?? Jag har ingen anledning längre, exet är long gone, det andra svinet också, och esten är inte ens i den här delen av landet för tillfället.

Men jag blir så jävla förbannad. På allt. Just nu har jag mest lust att skicka ett 15-länkat argt jävla SMS till esten, fastän han inte ens har gjort mig något. För att jag är arg för att han inte är här. Och för att jag någonstans vet att jag är ute ur bilden.


Jag är sjuk i huvudet. Jag borde låsas in.


Jag har i alla fall stängt av telefonen så att jag inte kan skicka något elakt som jag kommer ha ångest över imorgon... Nu ska jag sova, så jag kan få träna någon gång...

Finder's day.

Var nyss och sände radio med H och så såg jag en penna bredvid mixerbordet. Jag kände igen loggan, men jag såg inte riktigt vad det stod, så jag plockade upp den. ESSO Rundbergs Bil & Service, people! Jag har antagligen slarvat bort den, någon har hittat den och i sin tur slarvat dit den, cirkeln är sluten! It's fate.

Dessutom hittade jag min svarta kofta som jag letat efter hur länge som helst, också i studion! Jag måste lära mig hålla koll på grejerna...

Och jag kanske borde börja blogga på engelska, eftersom jag inte verkar kunna komma på vettiga rubriker på svenska...

Nu "Fear and loathing in Las Vegas", popcorn, äppelbitar och saft. Perfekt slut på en totalt energilös dag. Jag börjar på allvar få ångest för sommaren... Om en enda viss person kunde försvinna från min ö, bara mellan juni och september skulle min lycka vara gjord! Men nej. Högst antagligen inte.

Nåja, 'nuff said, let's Johnny.

Omväxling förnöjer, I guess.

Den här helgen har varit minst sagt varierande.

Torsdag:
Först after work innehållande några öl med kära vänner. Sedan knallades det hem till Maria och hennes underbara mor. Vi drack vin, åt kaka och kräftsoppa (taste of paradise! Särskilt efter en vecka med pestopasta på menyn.) Müsselmann tittade ut, två shottar slank ner utan särskild ansträngning. Sedan puben och öl. Efter det Krögers, där vi träffade en väldigt glad, skallig man som flatgarvade åt allting, och två pojkar med paraplyn som ville köpa nödraketer. Summa: en mycket trevlig afton. Dock ösregnade det när vi gick hem, men det gjorde sig ingenting.

Fredag:
Satt på balkongen i semi-solskenet och drack cider vid 14-tiden. Underbart. Sedan kom jag och min kära H på att vi inte hade några vänner i Kalmar just då, så vi ringde naturligtvis våra underbara sjöbusar. Traskade dit för att bevista någon slags förfestfundering, som visade sig bestå av fem mer eller mindre berusade pojkar som spelade TV-spel. Men det var alldeles gemytligt ändå. Efter det åkte vi ner till puben, där jag och en vän fick för oss att "JAAA, shotrace är en sjuuuukt bra idé!". Tre shots av varierande storlek senare kom Maria och det var dags att dra på mellanfest. Mellanfesten visade sig hålla hus hos en av mina bästa kompisars kompisar, vilket jag kände igen på deras hunds namn. Konstigt sätt, men ändå. Det bar av till kåren, där jag, helt random, träffar på en av mina klasskompisar från gymnasiet, som jag knappast ens sett på något år. Det visade sig där att hon var och hälsade på en pojke som råkar gå i Knases (det är ett mycket rart smeknamn, it stays! :P) klass. Fick plötsligt lätt psykos och började totalskrika på den stackars esten, varefter jag satte mig att tjuta i hans famn och drog tjejiga klyshor som "Om du inte vet vad som är fel, varför ska jag då berätta för dig?" och "Du fattar ju ingenting, du bryr ju dig inte ens!". Sedan försvann han efter ett tag och jag fann mig själv sitta och prata (jag vet inte riktigt om vad, dock... :S ) med en så kallad 'Guldmunk-to-be'. Han hade alltså 13 dagar kvar tills han varit sexfri/-lös i ett helt år. Strongt!
När jag traskade hem var jag av någon anledning fortfarande förbannad på den stackars esten och skickade några lätt illvilliga SMS till honom. När han inte svarade blev jag ännu surare och skickade några taskiga SMS till. Dagen efter vaknade jag av att mitt kranium var i färd med att testa bryta sig själv i två delar. Dessutom hade jag utrustats med ett antal minnesluckor och även djup ångest. Så det blev till att försöka släta över gårdagens utbrott. Ångesten lättade inte riktigt av att jag fick veta att hans telefon dött och att han tvingats gå hem för att han tappat bort alla.

Lördag:
Bestämde mig för att kanske inte dricka denna kväll, så jag och H satte oss i bilen och åkte ut till Läckeby för att grilla. Det blev en helt trevlig kväll där, men vi tyckte ändå att det var dags att dra in till stan vid 21-tiden. Väl i stan trashade vi en grillfest, som våra vänner hade. Det var ytterst angenämt det med. Så blev det källarpub, sedan sportbar. På sportbaren fick jag första parkett till en ordentlig catfight. Flickorna slogs och turades om att springa till vakterna och skvallra. Jag är inte ens riktigt säker på vad det hela handlade om från början.
Efter den actionfyllda etappen drev folk iväg på efterfest på källarpuben. Där började mina vänner bli lite trötta och överförfriskade, så jag körde de stackars barnen hem.
I morse vaknade jag i världens mest underbara, varma famn. Hade en stor klump i hjärtat när jag gick därifrån. Klumpen är fortfarande kvar, men jag får acceptera den. Jag kan döpa den och bli vän med den istället.


Ikväll blev det film och onyttigheter med H. Imorgon börjar någon slags detox-vecka. Jag ska nog hålla mig hemma resterande helger, så att jag inte mitt i allt fattar att han (och de andra) faktiskt inte är här längre. Det vore ju minst sagt beklagligt. Så nu, pepparmyntate och hårinpackning innan det är tid att lägga sig i den tomma sängen...

Note to people in general.

Jag heter Nina.

NINA.

Inte Lina, Linda, Lena, Tina, Bengt, Ros-Britt eller Jörgen. Nina.

Inget extra 'i', bara plain and simple. Nina.


Nu vet ni det, alla ni vänner och bekanta, som FORTFARANDE, efter 1-2 års bekantskap, kallar mig för de ovanstående namnen.

Minns ni inte vad jag heter, så går det jättebra med Vitto, Åland, Finland, Latvala (som folk minns utan problem) eller någonting liknande. Om ni kallar mig för Lina, Linda, Lena, Urban, Heinrich, Werner eller något annat, så är risken väldigt stor att jag inte kommer reagera, och det där viktiga ni ville informera mig om går förlorat.


Jag upprepar, för säkerhets skull:

NINA.

Tomt.

Nu åker de snart. Det kommer bli så jävla tomt. Särskilt utan en av dem.


Hej då, mitt lyckopiller! Hoppas du får det bra. Kommer sakna dig. Så in i helvete...

The Lordi-days are over.

Haha, Finland kom LIVSsist i Ävrovischonen.

Bring back the monsters!

Found it!

Var iväg till affären idag och köpte med mig akrylfärg, penslar och några dukar.
Nu saknas ingenting längre!


Dagens verk ser ut som följer:



Till tonerna av Simon & Garfunkel, Michael Bublé och Raphaël. En helt perfekt kväll, med andra ord.

Bad day.

Har inget att klaga på. Egentligen.

Har inte fått en omtenta på hela året, klarade till och med sista (med 1 poängs marginal!). Har underbara vänner. Gör det jag älskar. Har extrajobb fixat för i höst. Får snart träffa familjen och alla kompisarna på ön. Det är rätt varmt i Kalmar, trots lite moln ibland. Helgerna är fulla av fest, asgarv och roliga människor.

Jag vet inte vad som är fel. Men någonting är det.

Ya messin'??

Varje dag går jag in på öns lokaltidningars hemsidor för att kolla läget.

Och varje dag är skärmen full av bilder på ambulanser, brandbilar, trafikolyckor, falsklarm, brandmän och annat som frambringar trevliga associationer.


Is someone messing with me???


Eller har jag bara aldrig upptäckt den akuta bristen på viktig samhällsinformation som florerar i tidningarna? Alla nyheter rippas från ÅRV rakt av. Snitz!


Tur för diverse inblandade att jag aldrig kommer sätta min fot på någon av ö-redaktionerna. Inte med vilje i alla fall.
Däremot ska jag definitivt steppa in på radion tillsammans med N och agera RJ i sommar. Ska bli så jävla kul!

En bild från gårdagen.

Igår tog jag en enda bild. Den var på Erik Hassle.




Skulle ha tagit en på hans synthspelare också, fan vad het han var.

Hassle var duktig som tusan, hans hår kommer antagligen bli legendförklarat småningom. Och jag fick höra min gladlåt "Don't bring flowers after I'm dead" live. Woop! Jag blev lätt euforisk.

Men den synthkillen... Gosh. Kinda gay, men mest söt.

Let's get back in business!

Nu har jag lagat en matlåda som jag ska äta i morgon.

Let's get back in business, jao!

TRÖTT!!

Jag blir så trött på folk som inte kommer till avtalade möten. Det var tredje gången vi avtalat möte idag, och så är han inte där! Han är hemma med sin dotter och kommer inte förrän klockan 21 ikväll. Vi skulle ju ha möte klockan 18, inte efter 21!

Jag vet att jag är skitdålig på att hålla tider själv, har jag alltid varit och det kommer jag förmodligen också alltid att vara, men jag hör i alla fall av mig om jag blir sen. Och när det gäller jobb är jag sällan sen! Och han är ändå professionell, men ringer ändå inte och avtalar ny tid!

Fan, vad trött jag blir... Det handlar för fan om marknadsföringen, goddamnit. Varför ringa och boka ett möte om han ändå inte hade för avsikt att komma? Gawd.

Urk.

Allt som jag äter smakar trä och typ terpentin.

Är det något slightly fel i munnen på mig då?

Jag kom på en sak...

Jag har nog sällan varit så jävla genomlycklig som jag var på Ruisrock 2008, på HIM-spelningen.

Har matat klipp från den spelningen så både ögon och öron blöder snart, och Ville börjar nog så småningom tröttna på mig... Men det hjälps inte! Jag vill dit igen...

Nästa år släpper de troligtvis en ny skiva, vilket betyder festivalturné för my boyz.

Och jag kan fetlova att jag kommer stå där, i publikhavet och grina precis lika mycket som i somras när de spelade "Join Me". Men jag kommer förhoppningsvis våga röra lite på mig nästa gång. Sist hade jag en sån överdjävulsk nackspärr efter att ha stått på helspänn i 1,5 timme.

En av de bästa stunderna på hela det Latvaländska året ses här.

Jag får fortfarande gåshud när jag ser det klippet. Pur lycka!!

Lycklig hardcore-fisk.

Closers skiva "A darker kind of Salvation" damp ner i min brevlåda idag.

Nu snurrar den för fullt i skivspelaren. I LOVE IT!!

Min lille gitarrist är inte så jäkla dålig på det där med musik ändå... :)

Drömmar.

I natt drömde jag att jag blev biten i näsan och hakan av en vit katt så att jag blödde. Den vita katten slogs med en svart katt i fotänden på soffan där jag satt uppkrupen. Hmmmm.....

Eftersom jag är den mest skrockfulla människan på den här sidan Vintergatan (den ligger i Norrliden, Kalmar, för de som inte hade koll på det...) så kollade jag ju självklart upp "vit", "svart", "katt", "biten" och "blod" på en hemsida för drömtydning.
Here's the result, people:

Vit katt: Trivsel i hemmet.
Svart katt: Hotande fara.
Biten/klöst av en katt: "Din vän är svartsjuk av sig".
Biten av ett djur: Fara av något slag.
Blod: Pengar.


Lätt obehagligt. Drömde i samma veva om att jag körde en skitstor bil inne i ett litet hus som var som en labyrint och jag hittade aldrig ut igen. Alltså, "bil", "hus" och "labyrint"...

Bil: Ett gräl är nära förestående.
Hus, inne i ett hus: Du kommer råka illa ut på grund av att någon baktalar dig.
Labyrint: Du har bekymmer som oroar dig även i sömnen.


WEEEIIII, vad bra det kommer gå för undertecknad om drömtydningen stämmer. Jag har ett stort gräl som jag inte kommer undan, och jag kommer råka illa ut för att någon snackar skit om mig. Mitt allmänna välbefinnande kommer slåss med något som innebär fara för mig, och någon jag är vän med är svartsjuk och jag kan inte ens sluta fundera på det när jag sover. Så får jag väl pengar, antar jag. Och det är väl bra.

Fast vänta nu... Det där har ju redan hänt. Förutom pengarna då, de kommer imorgon.

Gött!

Tack.

Jag tänkte bara passa på att tacka alla som stött och hjälpt mig igenom veckan. Utan er hade jag inte klarat av någonting. Jag vet att det låter löjligt, men det har fan varit en jävla pärs. Så många besvikelser på en och samma gång tacklar man inte utan hjälp av underbara vänner.


Speciellt tack till min pärla. Aldrig har jag känt mig mer uppskattad och älskad.

PUSS PÅ ER, ALLIHOP!!
Utan er hade jag aldrig blivit frisk, aldrig varit lycklig och aldrig skrattat. Jag kommer dit igen.




Och till den det berör (du vet väl vem du är, antar jag...):
Om du råkar läsa detta så vill jag också tacka dig för att du inte gjorde det svårare för mig än det redan var. Jag önskar dig all lycka i världen och vi ses i sommar!

Back to normal.

Kom nyss hem från tentaskrivningen i rätts- och förvaltningsjournalistik. Gick totalsuper, verkligen...

Får jag underkänt så förstår jag, den här veckan har inte direkt genererat någon större mängd koncentration att rikta på utbildningen.

Men jag hoppas på det bästa. Nu måste jag sova en stund, har knappt sovit på hela veckan. Sedan ska jag dricka öl och känna hur all ilska och besvikelse rinner av mig. Can't wait!

Carte blanche...

Hur fan kan man se någon i ögonen och säga att man älskar den människan och vill vara resten av sitt liv med den, och sen säga att vi "bara träffades lite"?

Hur kan man skicka SMS till den samma människa och säga att man saknar den, och sedan två månader senare, såra den människan djupare än helvetets alla hålor tillsammans?

Vad är det för människa som gör så?

Det gör så ont just nu, jag vet inte ens vart jag ska ta vägen.

Men om vi nu aldrig hade något förhållande, har jag väl heller aldrig blivit bedragen, sviken, ljugen rakt upp i ansiktet. Då har jag ju aldrig haft någon orsak att falla tillbaka i ätstörningar, aldrig haft någon orsak att lova mig själv att aldrig lita på en levande själ igen. Aldrig haft någon orsak att tycka att det är mig det är fel på, jag är aldrig nog. Aldrig blivit älskad av någon, aldrig älskat någon så mycket att jag varit villig att offra allt för den människan.
Då är ju hela den delen av mitt liv en stor fet lögn och då kan jag lika gärna riva ut den ur min bok.

Då kan jag ju börja om. Då kan jag ju vara 18 år igen och älska mitt liv, älska sommaren, älska Åland. Då har jag aldrig upplevt den smärta ett krossat hjärta ger.

Je suis une carte blanche.

Jag går sönder...

Jag går fan sönder inifrån. Jag trodde att jag klarat mig förbi de största besvikelserna redan med exet, men det här som jag fick höra idag är tamejfan det VÄRSTA jag har hört i hela mitt liv.

Han har sagt till sin flickvän att jag och han aldrig var tillsammans. Vi "träffades bara lite".


URSÄKTA???


Vi blev tillsammans 24 augusti 2006 när jag var i Grekland med en kompis. Jag sa till honom innan jag åkte att han fick bestämma sig för om han ville vara tillsammans på riktigt eller inte. 24 augusti 2006 fick jag ett SMS: "Frågan du ställde innan du åkte. Svaret är ja... :)". Jag ringde upp och grät av total lycka. Han sa "Kom hem nu, jag saknar min flickvän så det gör ont!"

Och som guld värda H sa, om vi aldrig var tillsammans, varför behövde han då GÖRA SLUT med mig 100 ggr per helg och sedan komma tillbaka, krypandes och be mig förlåta honom, säga att han ville vara TILLSAMMANS med mig hela livet? Och viktigast av allt...

VI BODDE FÖR I HELVETE IHOP!!

Jag saknar ord. Jag har aldrig varit så besviken i hela mitt jävla liv. Aldrig! Nog visste jag att han tummar och vrider på sanningen efter eget tycke, men att totalt BLÅLJUGA om en SÅN sak?? Antingen så är han Djävulen i människoform eller så är han riktigt psykiskt instabil.

Jag har ALDRIG varit med om maken till självbedrägeri och ljug. ALDRIG!

Åt helvete med att hjälpa honom och vara vän. Han har inga vänner därför att han inte förtjänar vänner. Och det finns inte en tjej i den här världen som är vidrig nog att hon förtjänar honom. Åt helvete med att försöka förstå honom. Åt helvete med allt.

Men vilken läxa jag har lärt mig. Ärlighet varar längst, och har man lite tur får man även små bonusar i form av en titt på människors riktiga jag.

Last part.

Pratade nyss i telefon med exet. Han försökte förklara bort allt som vanligt, och vrida det till att det var mitt fel.

Precis enligt förväntningarna.

Han tyckte att jag snackat skit om honom i mailen. Klart han tyckte. Han tyckte också att jag skulle låta bli att berätta för henne vad han gjorde mot mig, eftersom "det här är inte samma sak". Jag har ju inte berättat något specifikt. Jag tänker inte göra det heller, eftersom det inte hör hit.

Men nu är saken utagerad för min del.

Lugnar mig så sakteliga...

Nu, nästan ett dygn senare, har jag i alla fall slutat skaka. Det här var på allvar det värsta jag gjort i hela mitt liv. Jag hoppas fan att jag ALDRIG behöver göra det igen...

Just nu är jag bara rädd att han tutar i henne att det är för att jag är svartsjuk som jag berättade... Sanningen är att jag aldrig hade tagit kontakt med henne om han inte skrivit till mig. Men jag vet hur bra han kan få de mest absurda sakerna att verka som de är självklart logiska...

Jag hoppas bara att hon förstår att jag inte är en så dålig människa att jag missunnar någon annan lycka... Men det betyder också att jag öppnar munnen om något händer.

Och jag valde aldrig att bli indragen i den här soppan. Jag bad honom aldrig höra av sig och skriva det han skrev, faktum är att jag bett honom SLUTA höra av sig hur många gånger som helst, bara senaste veckorna, men det har inte gått hem... Jag har heller inte börjat höra av mig till honom, det är alltid han som har skickat första SMS:et...

Jag räknar inte med att han kommer förstå varför jag gjorde som jag gjorde. Han kommer nog beskylla mig för det här så länge han lever. Men det får han väl göra då. Skulle han stanna upp och fundera efter en sekund, skulle han nog också inse att det inte är jag som är boven... Men att stanna upp och fundera är inte riktigt hans melodi.

Men att han vågar ljuga för sin flickvän om det här är något som övergår mitt förstånd. Jag har ju för Guds skull SMS:en i min telefon, tid, datum, telefonnummer, allt finns ju där! Det finns inte någonting han KAN ljuga om, ändå gör han det! Det blir ju knappast värre om han står för det han gjort! Då är han ju ärlig i alla fall, och man kanske kunde tro honom om han sa att han aldrig skulle göra så igen. Men när han nu ljuger om det och om han säger att det aldrig kommer hända igen (vilket han antagligen basunerar ut, å det grövsta), så har man ju ingenting trovärdigt att stå på från början!


Nej, jag är så fantastiskt glad och tacksam över att jag inte är hans flickvän längre. Jag hade aldrig pallat...

Också ett sätt att spendera en tisdagkväll.

Igår gjorde jag det vidrigaste jag har gjort i hela mitt liv. Jag skickade ett mail till exets nya tjej och berättade vad han skrev till mig i söndags. Har aldrig mått så illa i hela mitt liv, jag skakade som en spastiker och hinkade två glas rödvin innan jag lade mig för att ens kunna slappna av.
Jag trodde att hon skulle bli galen på mig, det hade jag nog antagligen blivit om jag var hon. Men hon var tacksam för att jag berättat. Det hade jag också varit, men kanske inte samma år som jag fått veta det.

HAN däremot är så in i helvete förbannad på mig. Men det är klart, blir man påkommen så blir man ju arg. Naturlig reaktion, skulle jag kunna tänka mig. Det var nedrigt att sätta dit honom så, men han skrev ju som han gjorde utan min inverkan.
Jag har så jävla dåligt samvete. Jag har nog aldrig sårat en människa som jag sårat honom just nu. Men han kan fan inte göra vad han vill när det är andra människor som blir ledsna av det. Och förhoppningsvis kanske han fattar det nu också... Det är ju riktiga liv han leker med.

Men nu har han i alla fall förstått att han ska sluta höra av sig. Jag fick till och med ett löfte på "aldrig". I'm excited, är det min tur att bry mig om mig själv nu? Vad angenämt.

Jävla skitföretag...

Nu kommer den lägenheten som skulle passa mig som handen i handsken åka åt skogen bara för att den jävla analklådan som kallar sig min hyresvärd inte har vett att uppdatera hemsidan och fixa mitt konto som strulat i flera veckor.

SATAN!!

Slut på ännu ett kapitel.

"Vi ska inte ses mer".

Jag hatar de orden, vare sig det är jag eller den andra som säger dem, det gör ändå lika ont varje gång.

Det var inte läge bara. Det skulle bli alltför krångligt och komplicerat. Men jag har min illusion om att jag är värd mer än att bara vara ett fyllenöje.

Den illusionen kan jag väl få ha?

Han är fortfarande den finaste, bästa, superunderbaraste, roligaste människan jag träffat. Det kommer jag inte ifrån. Men han var bara min en stund. Den stunden är jag ändå glad för.

En däckad pojkes bekännelser.

Roligaste citatet på länge kom från karln som ockuperade min säng senaste natten.

"Fyra katter, det är det inte många som har!"

Detta kläckte han i sömnen. Som jag garvade. Som jag fortfarande garvar. Mest skönt.

Nackdelen med att försöka kombinera karl och en 90cm säng.

Man får inte plats.

Men jag kan lika gärna sitta vid datorn och kika lite på honom ibland, han är ju så söt när han sover... :P Också.

Att han orkar...

Har inte varit inne på MSN på en dryg vecka av någon anledning, men så idag gick jag in för att radera lite mail. Och TAMEJFAN att han hade skrivit!

WHYYY?????

Varför fattar han inte vad "Hör inte av dig!" betyder?? Är det något etymologiskt klurigt ord han har svårigheter med?? Stavar jag illa? Eller finner han någon slags vriden njutning av att piss me off?



Officiell uppmaning till den berörde:
GE FAN I ATT HÖRA AV DIG HELA JÄVLA TIDEN! JAG SVARAR JU OBVIOUSLY INTE, SÅ LÄGG NER!! UTTRÖTTNINGSSTRATEGIN FUNGERAR ICKE! Sluta! Sluta! Sluta! Sluta! SLUTA!!!


Många versaler här nu. Men fan i helvetet vad trött jag är på den där förbannade människan. Once you go fire, you never retire, because HE WON'T freakkin' LET YOU!

Jag måste byta mailadress och finskt telefonnummer. Och helst adress och namn och utseende också...

Jag är i ett annat fucking land, långt ifrån honom och allt som har med honom att göra, ändå lyckas han sträcka sig ända till Kalmar endast för att irritera mig och skratta rått när jag blir ivägburen i tvångströja, skrikandes fula saker på hindi.



(vad konstigt "sluta" såg ut nu när man skrivit det flera gånger efter varann... "Ballong" är samma sak! Man blir osäker på om det faktiskt är ett ord efter ett tag. Anyhoodie, det är ett helt annat inlägg...)

Eller förresten.

Varför ska jag sluta andas för att DE är ihop? Det är väl snarare HON som bör vilja det, om han kommer vara ens i närheten lika elak mot henne som han var mot mig.

Jag lever det liv jag drömde om efter gymnasiet (när jag stannade för att vara med honom), jag bor inte på Åland, jag har hela världen för mina fötter och jag har det där gyllene läget som jag berättade om förut. Jag är precis där jag vill vara. Och framför allt, jag har turen att få umgås med den finaste, snällaste, roligaste, gladaste, allmänt bästa människa jag någonsin träffat.

Så fuck sluta andas. Jag ska andas djupare och friskare än någonsin.

Jag vill ju ändå inte tillbaka till honom, så why bother? Den där människan jag vill ha tillbaka existerar inte längre, han är sedan länge begravd i otrohet, lögner, bråk, svek och allmän schizofreni.

Och jag vet inte riktigt, men att bli tillsammans med en tjej tre dagar efter att man SMS- och MSN-bombat sin ex-flickvän och frågat väldigt intima saker, och en vecka tidigare bett samma ex-flickvän att göra väldigt intima saker med honom, om hon inte varit klok nog att gå därifrån för att inte riskera sin egen lycka. Det känns som att han inte har ändrats särskilt mycket.

Och då får jag väl beklaga, men vara överväldigande tacksam för att jag inte måste gå igenom det helvetet igen.

Så, vive la vie and fuck the rest!

(Ja, jag är högst medveten om att jag kanske verkar lätt manodepressiv. Men jag har feber och ser ut som en hyena med skabb. Don't judge.)

Jag ska avveckla min Facebook-sida...

Möttes av detta igår: "NN har nu ett förhållande".

I fucking BET she has, och med mitt jävla ex, dessutom...


Helt ärligt, jag har aldrig velat sluta andas så mycket som nu.


Jag önskar verkligen att jag aldrig hade träffat honom i hela mitt liv. Hade jag vetat vilket jävla krig det skulle bli när jag träffade honom, hade jag vänt på klacken och gått hem med den andra istället...

Och hur jävla dum i huvudet är jag som inte tar hand om det jag har istället för att sitta och förbanna saker jag inte kan göra något åt...

Åppårjuniti!

Damn, jag och min kollega S har fått axla ett jävligt stort ansvar. Vi är helt skakis båda två, men det är sjukt roligt!

Jag får inte berätta vad det handlar om, men om vi klarar av att dra det i mål, så kommer vi ha ganska eftertraktade resultat som vi stolt kan stoltsera med på våra CVn. Och jag tror att vi kan klara det. Vi är i startgroparna, håller på att bygga en grund, men sen jävlar! Efter sommaren kommer vi ha att göra! Skitkul!!! :D

Jag har hybris och jag är duktigt excited!

Nu ska jag bara försöka dra ihop ett modereportage på två veckor och samtidigt hänga med i skolan. Och vid något tillfälle eventuellt ta tag i andra saker, så att de inte slår mig i ansiktet när jag åker hem till Åland igen, som de gjorde nu i helgen.

Sedan är jag klar med att vara CV-hora för den här terminen. Tråkigt, men ack så välbehövligt.

Nu jobba lite, sen simma och sen är det me-time.

Äntligen!!

Imorgon vid den här tiden har jag precis kommit hem till Åland. Fy fan, vad skönt det ska bli!

Mammas mat, mammas kram, Melvins bus, bryshäns dåliga skämt, vännernas sällskap... Ooo, jag saknar!

När jag kommer i land imorgon ska jag böörna till N och H's place och sätta mig på balkongen och röka.
Det är något med den där balkongen. Så många problem har retts ut där, så många hemligheter har utbytts och så mycket frustration har ventilerats på de där träpallarna. Och så mycket skvaller! Det borde skrivas en bok om den balkongen. Den liksom inger lite trygghet. Det känns som att den alltid har funnits där, fastän de bara bott där några år. Jag saknar den och allt med den när jag inte har varit hemma på ett tag. Alla som rejsar ut för att hinna få en pall... Haha. Lovely.

Koma. Tydligen.

Det är något fel på mig, jag säger eder!

Igår lade jag mig vid 23, somnade inte så länge efter det. Vaknade vid 03:30 av att jag var skiträdd, men kommer inte ihåg vad det var jag drömde. Somnade i alla fall igen, efter en liten stund.

Finska telefonen började larma 06:20. Vaknade inte. Svenska telefonen började 06:45. Vaknade inte. Dessutom började en påminnelse pipa kl. 06:30. Vaknade inte.

Vaknade 09:57. Föreläsningen började 09:00.


Whaaatttt???? Vad är felet? HUR kan jag sova igenom tre fucking alarm, som håller på med 5-7 minuters mellanrum i EN TIMME.

HUR kan det vara möjligt?? I don't get it. Jag hade ändå den ena telefonen så att jag måste stiga upp och stänga av den. Har jag gjort det i sömnen...?

Jag har i alla fall inte ett minne av att jag skulle ha hört något alarm... Fucking weird.

Påven, den lille luringen.

Han besitter sådana djupa visdomar och kommer med så mycket smarta idéer om det här med preventivmedel och HIV/AIDS.


"Påven hävdade under gårdagen att lägga sin penis över en uppslagen Bibel inför samlag är det enda säkra sättet att garantera att Aids-smitta inte överförs."


Okej, det där kommer från en skämtsida, men hans riktiga uttalande om preventivmedel och HIV/AIDS är nästan lika underhållande.


(citat från Dagens Svenskbladet)

Sommartider.

Herrejävlar, vilken ångest jag har över gårdagen. Kan jag inte bara vara tyst och lugn och släppa sådant som händer?

Tydligen inte. Jag måste gå på något slags anger management, tror jag.

I natt ska man tydligen ställa om klockorna också. En timme framåt.


Sommartid. Det var inte igår...

Oh no.

Jag fuckade upp allt.


Det händer så snabbt, den där muteringen från förtjust till kär. Jag hann inte med och nu är det trasigt.

Fucking hell, när ska det funka riktigt?

Det trodde jag aldrig...

Jag har tröttnat på Internet.

Det är så fruktansvärt lite intressanta uppdateringar på alla sidor. Cyber Space är i en svacka. Det är bara Fred som uppdaterar lite hela tiden.


Nu ska jag gå till min hyresvärd och kräva en ny lägenhet till hösten. En egen.


Sedan är det frisörtajm, pub-umgänge och radio.

Om min kropp.

Min kropp är en trevlig skapelse. Kanske lite säggy på vissa ställen, men den fungerar ju ändå som den ska.

Jag var till ungdomsmottagningen igår och skulle förnya mitt p-pillerrecept. Barnmorskan förhörde mig om allt möjligt, som brukligt är. Sedan tog hon blodtrycket på mig, och jag sa att det brukar vara lite åt det högre hållet. När siffrorna började blinka på apparaten, tog hon på sig ett väldigt konfunderat uttryck och tryckte på start igen. När värdet blinkade, samma procedur, samma uttryck. När hon tagit det fem-sex gånger under 10 minuter, tog hon av armkudden och frågade om jag var stressad över något. "Jaa", sa jag, "jag har en rätt jobbig tenta imorgon." Hon nickade funderamt och skrev in något i journalen. Jag tittade på klockan typ var tredje minut, eftersom jag insåg att värdefull pluggtid rann ut i den där läskigt klädda soffan.
"Du får gå till ett annat rum och vila i tio minuter," säger tanten. "Vaah? Men det hinner jag ju inte..!" Men hon insisterade och ledde in mig i ett rum, med en brits där jag fick lägga mig och så stängde hon dörren. Kvar blev jag, på en fucking brits, i ett tomt rum, med en klocka som tickade på väggen över mig. Nu hade jag fysiska bevis för att tiden rann ut! Bara 16 timmar kvar till tentan... Och här ligger jag. For crying out loud...!

Efter åtta minuter fick jag spatt och gick tillbaka till mottagningsrummet. Hon bad mig sitta ner och virade blodtryckskudden om min arm åter igen. Fem-sex gånger till, samma fundersamma min hela tiden. Efter ytterligare en kvart gav hon upp och tog av kudden och tittade stint på mig.
"För att det här blodtrycket skulle matcha dig, skulle du behöva ha en övervikt på 20kg. Ditt BMI är 22, vilket betyder att din vikt är precis rätt för din längd." Jag fick dra en snabbgenomgång om vad jag gör i veckorna. Föreläsningar, pluggar, tränar, skriver artiklar, ringer annonser, pratar radio, har styrelsemöten, träffar vänner, the usual. Sover helt okej, är rätt nöjd med hur mitt liv ser ut för tillfället, förutom att jag gärna vill ha en egen lägenhet så småningom.

Under hela tiden jag berättade, stirrade hon på mig med stora ögon. När jag var klar, tog hon ett djupt andetag.
"Jag ger dig två månader i den här takten. Sedan kommer du vara utbränd."

Vaah?? Är du dum? Klart jag inte kommer vara utbränd, jag känner mig ju inte särskilt stressad, förutom för tentan och nästa kurs. Get real, woman... Men hon tyckte att jo jo, två månader, så skulle jag inte komma upp ur sängen mer.

Vi får väl se med det där, lilla tanten. Skolan är som den är, men det går framåt. Träningen slutar jag inte för mitt liv med. Rökningen försöker jag lägga ner med, det går upp och ner. Radion och tidningen börjar ju ta fart nu, så det finns inte en chans att jag lägger ner det heller. Det är ju kul, för det mesta! Vännerna behöver jag för att överleva och styrelsemötena måste jag vara med på för att hänga med i utveckligen av radion och tidningen, som jag VILL vara med och utveckla. Jag måste dricka kaffe mellan föreläsningarna, annars somnar jag. Alkoholen har lyst med sin frånvaro alldeles för länge, tycker jag.

Jag fick i alla fall något slags minipiller istället, och tid för blodtrycksmätningar några gånger framöver.

What's the fuss about? Jag mår ju bra, jag är bara lite trött. Högt blodtryck har jag ärvt från båda sidor av släkten. Och fan heller att jag lägger av med något!

We'll see, little lady, we'll see....

Jag måste...

... ta mig i kragen nu och radera de där jävla gitarrist-stalker-mailen.


Det räcker med att jag kollar på musikvideon 30ggr per dag, känns det som. Men det är till 80% för att låten faktiskt är bra...



Typ.