Att vakta sig själv.

Jag har inte ens ord. Det är så mycket jag vill säga, men jag kan inte. Jag har inte varit så här förbannad sedan "vi träffades bara lite". Om ens då. Han har gjort fenomenet "att förstöra för sig själv och dra andra med sig" till en ren konstform.

Den här gången handlar det dock inte om mig, utan om henne. Men ändå tar jag det personligt. Det känns som att hon är den jag var för tre år sedan. Jag vill skydda henne. Få henne att inte göra samma misstag som jag, att inte bli ett känslomässigt vrak, som jag, som knappt klarar av att träffa nya killar av rädsla för att bli bortlämnad igen. Jag antar att det är något slags försök att gå tillbaka i tiden och rädda mig själv.

Men hon är en egen människa. Vi känner inte ens varandra särskilt bra. Frågan är om vi ens varit på hälsningsstadiet senaste åren. Hon har egna vänner, som förhoppningsvis, och troligtvis, tar bra hand om henne. Men jag känner ändå att jag vill skydda henne. Fastän det sannolikt mest bara är irriterande för henne. Men ändå vill jag skydda henne. Få henne att inte göra som jag gjorde, och gå tillbaka, gång på gång, förlåta och bli sårad igen. Men hon är nog smartare än jag var, och förhoppningsvis inte lika blind, hon förstår nog det utan min inverkan... Hoppas jag.

5 dagar.

Nu är det inte länge kvar tills mitt första år som journaliststudent är över. Det är helt sjukt. Det känns som att jag flyttade hit förra veckan.

Och det är så många jag längtar efter! Det ska bli så fantastiskt att träffa alla brudar igen! Och min lille pruttunge, naturligtvis.

Annars har jag planerat in lite road-trips till Trollhättan, Kil, Västervik, Malmö, Lindköping, Eskilstuna och Göteborg. Och en liten sväng ner till Kalmar igen, kanske. En sista-minuten i slutet av sommaren vore inte helt fel det heller.

Men först ska filmen fixas klar, allt ska packas och den ökända Ålands-ångesten tryckas undan. Men jag har ju fem dagar på mig. Det kanske hinns med.

WHY?

Har nyss kommit hem från en trevlig kväll på puben. Men det är en sak som stör mig. Varför, VARFÖR, blir jag alltid så arg och bitter när jag har druckit lite?? Jag har ingen anledning längre, exet är long gone, det andra svinet också, och esten är inte ens i den här delen av landet för tillfället.

Men jag blir så jävla förbannad. På allt. Just nu har jag mest lust att skicka ett 15-länkat argt jävla SMS till esten, fastän han inte ens har gjort mig något. För att jag är arg för att han inte är här. Och för att jag någonstans vet att jag är ute ur bilden.


Jag är sjuk i huvudet. Jag borde låsas in.


Jag har i alla fall stängt av telefonen så att jag inte kan skicka något elakt som jag kommer ha ångest över imorgon... Nu ska jag sova, så jag kan få träna någon gång...

Finder's day.

Var nyss och sände radio med H och så såg jag en penna bredvid mixerbordet. Jag kände igen loggan, men jag såg inte riktigt vad det stod, så jag plockade upp den. ESSO Rundbergs Bil & Service, people! Jag har antagligen slarvat bort den, någon har hittat den och i sin tur slarvat dit den, cirkeln är sluten! It's fate.

Dessutom hittade jag min svarta kofta som jag letat efter hur länge som helst, också i studion! Jag måste lära mig hålla koll på grejerna...

Och jag kanske borde börja blogga på engelska, eftersom jag inte verkar kunna komma på vettiga rubriker på svenska...

Nu "Fear and loathing in Las Vegas", popcorn, äppelbitar och saft. Perfekt slut på en totalt energilös dag. Jag börjar på allvar få ångest för sommaren... Om en enda viss person kunde försvinna från min ö, bara mellan juni och september skulle min lycka vara gjord! Men nej. Högst antagligen inte.

Nåja, 'nuff said, let's Johnny.

Omväxling förnöjer, I guess.

Den här helgen har varit minst sagt varierande.

Torsdag:
Först after work innehållande några öl med kära vänner. Sedan knallades det hem till Maria och hennes underbara mor. Vi drack vin, åt kaka och kräftsoppa (taste of paradise! Särskilt efter en vecka med pestopasta på menyn.) Müsselmann tittade ut, två shottar slank ner utan särskild ansträngning. Sedan puben och öl. Efter det Krögers, där vi träffade en väldigt glad, skallig man som flatgarvade åt allting, och två pojkar med paraplyn som ville köpa nödraketer. Summa: en mycket trevlig afton. Dock ösregnade det när vi gick hem, men det gjorde sig ingenting.

Fredag:
Satt på balkongen i semi-solskenet och drack cider vid 14-tiden. Underbart. Sedan kom jag och min kära H på att vi inte hade några vänner i Kalmar just då, så vi ringde naturligtvis våra underbara sjöbusar. Traskade dit för att bevista någon slags förfestfundering, som visade sig bestå av fem mer eller mindre berusade pojkar som spelade TV-spel. Men det var alldeles gemytligt ändå. Efter det åkte vi ner till puben, där jag och en vän fick för oss att "JAAA, shotrace är en sjuuuukt bra idé!". Tre shots av varierande storlek senare kom Maria och det var dags att dra på mellanfest. Mellanfesten visade sig hålla hus hos en av mina bästa kompisars kompisar, vilket jag kände igen på deras hunds namn. Konstigt sätt, men ändå. Det bar av till kåren, där jag, helt random, träffar på en av mina klasskompisar från gymnasiet, som jag knappast ens sett på något år. Det visade sig där att hon var och hälsade på en pojke som råkar gå i Knases (det är ett mycket rart smeknamn, it stays! :P) klass. Fick plötsligt lätt psykos och började totalskrika på den stackars esten, varefter jag satte mig att tjuta i hans famn och drog tjejiga klyshor som "Om du inte vet vad som är fel, varför ska jag då berätta för dig?" och "Du fattar ju ingenting, du bryr ju dig inte ens!". Sedan försvann han efter ett tag och jag fann mig själv sitta och prata (jag vet inte riktigt om vad, dock... :S ) med en så kallad 'Guldmunk-to-be'. Han hade alltså 13 dagar kvar tills han varit sexfri/-lös i ett helt år. Strongt!
När jag traskade hem var jag av någon anledning fortfarande förbannad på den stackars esten och skickade några lätt illvilliga SMS till honom. När han inte svarade blev jag ännu surare och skickade några taskiga SMS till. Dagen efter vaknade jag av att mitt kranium var i färd med att testa bryta sig själv i två delar. Dessutom hade jag utrustats med ett antal minnesluckor och även djup ångest. Så det blev till att försöka släta över gårdagens utbrott. Ångesten lättade inte riktigt av att jag fick veta att hans telefon dött och att han tvingats gå hem för att han tappat bort alla.

Lördag:
Bestämde mig för att kanske inte dricka denna kväll, så jag och H satte oss i bilen och åkte ut till Läckeby för att grilla. Det blev en helt trevlig kväll där, men vi tyckte ändå att det var dags att dra in till stan vid 21-tiden. Väl i stan trashade vi en grillfest, som våra vänner hade. Det var ytterst angenämt det med. Så blev det källarpub, sedan sportbar. På sportbaren fick jag första parkett till en ordentlig catfight. Flickorna slogs och turades om att springa till vakterna och skvallra. Jag är inte ens riktigt säker på vad det hela handlade om från början.
Efter den actionfyllda etappen drev folk iväg på efterfest på källarpuben. Där började mina vänner bli lite trötta och överförfriskade, så jag körde de stackars barnen hem.
I morse vaknade jag i världens mest underbara, varma famn. Hade en stor klump i hjärtat när jag gick därifrån. Klumpen är fortfarande kvar, men jag får acceptera den. Jag kan döpa den och bli vän med den istället.


Ikväll blev det film och onyttigheter med H. Imorgon börjar någon slags detox-vecka. Jag ska nog hålla mig hemma resterande helger, så att jag inte mitt i allt fattar att han (och de andra) faktiskt inte är här längre. Det vore ju minst sagt beklagligt. Så nu, pepparmyntate och hårinpackning innan det är tid att lägga sig i den tomma sängen...

Note to people in general.

Jag heter Nina.

NINA.

Inte Lina, Linda, Lena, Tina, Bengt, Ros-Britt eller Jörgen. Nina.

Inget extra 'i', bara plain and simple. Nina.


Nu vet ni det, alla ni vänner och bekanta, som FORTFARANDE, efter 1-2 års bekantskap, kallar mig för de ovanstående namnen.

Minns ni inte vad jag heter, så går det jättebra med Vitto, Åland, Finland, Latvala (som folk minns utan problem) eller någonting liknande. Om ni kallar mig för Lina, Linda, Lena, Urban, Heinrich, Werner eller något annat, så är risken väldigt stor att jag inte kommer reagera, och det där viktiga ni ville informera mig om går förlorat.


Jag upprepar, för säkerhets skull:

NINA.

Tomt.

Nu åker de snart. Det kommer bli så jävla tomt. Särskilt utan en av dem.


Hej då, mitt lyckopiller! Hoppas du får det bra. Kommer sakna dig. Så in i helvete...

The Lordi-days are over.

Haha, Finland kom LIVSsist i Ävrovischonen.

Bring back the monsters!

Found it!

Var iväg till affären idag och köpte med mig akrylfärg, penslar och några dukar.
Nu saknas ingenting längre!


Dagens verk ser ut som följer:



Till tonerna av Simon & Garfunkel, Michael Bublé och Raphaël. En helt perfekt kväll, med andra ord.

Bad day.

Har inget att klaga på. Egentligen.

Har inte fått en omtenta på hela året, klarade till och med sista (med 1 poängs marginal!). Har underbara vänner. Gör det jag älskar. Har extrajobb fixat för i höst. Får snart träffa familjen och alla kompisarna på ön. Det är rätt varmt i Kalmar, trots lite moln ibland. Helgerna är fulla av fest, asgarv och roliga människor.

Jag vet inte vad som är fel. Men någonting är det.

Ya messin'??

Varje dag går jag in på öns lokaltidningars hemsidor för att kolla läget.

Och varje dag är skärmen full av bilder på ambulanser, brandbilar, trafikolyckor, falsklarm, brandmän och annat som frambringar trevliga associationer.


Is someone messing with me???


Eller har jag bara aldrig upptäckt den akuta bristen på viktig samhällsinformation som florerar i tidningarna? Alla nyheter rippas från ÅRV rakt av. Snitz!


Tur för diverse inblandade att jag aldrig kommer sätta min fot på någon av ö-redaktionerna. Inte med vilje i alla fall.
Däremot ska jag definitivt steppa in på radion tillsammans med N och agera RJ i sommar. Ska bli så jävla kul!

En bild från gårdagen.

Igår tog jag en enda bild. Den var på Erik Hassle.




Skulle ha tagit en på hans synthspelare också, fan vad het han var.

Hassle var duktig som tusan, hans hår kommer antagligen bli legendförklarat småningom. Och jag fick höra min gladlåt "Don't bring flowers after I'm dead" live. Woop! Jag blev lätt euforisk.

Men den synthkillen... Gosh. Kinda gay, men mest söt.

Let's get back in business!

Nu har jag lagat en matlåda som jag ska äta i morgon.

Let's get back in business, jao!

TRÖTT!!

Jag blir så trött på folk som inte kommer till avtalade möten. Det var tredje gången vi avtalat möte idag, och så är han inte där! Han är hemma med sin dotter och kommer inte förrän klockan 21 ikväll. Vi skulle ju ha möte klockan 18, inte efter 21!

Jag vet att jag är skitdålig på att hålla tider själv, har jag alltid varit och det kommer jag förmodligen också alltid att vara, men jag hör i alla fall av mig om jag blir sen. Och när det gäller jobb är jag sällan sen! Och han är ändå professionell, men ringer ändå inte och avtalar ny tid!

Fan, vad trött jag blir... Det handlar för fan om marknadsföringen, goddamnit. Varför ringa och boka ett möte om han ändå inte hade för avsikt att komma? Gawd.

Urk.

Allt som jag äter smakar trä och typ terpentin.

Är det något slightly fel i munnen på mig då?

Jag kom på en sak...

Jag har nog sällan varit så jävla genomlycklig som jag var på Ruisrock 2008, på HIM-spelningen.

Har matat klipp från den spelningen så både ögon och öron blöder snart, och Ville börjar nog så småningom tröttna på mig... Men det hjälps inte! Jag vill dit igen...

Nästa år släpper de troligtvis en ny skiva, vilket betyder festivalturné för my boyz.

Och jag kan fetlova att jag kommer stå där, i publikhavet och grina precis lika mycket som i somras när de spelade "Join Me". Men jag kommer förhoppningsvis våga röra lite på mig nästa gång. Sist hade jag en sån överdjävulsk nackspärr efter att ha stått på helspänn i 1,5 timme.

En av de bästa stunderna på hela det Latvaländska året ses här.

Jag får fortfarande gåshud när jag ser det klippet. Pur lycka!!

Lycklig hardcore-fisk.

Closers skiva "A darker kind of Salvation" damp ner i min brevlåda idag.

Nu snurrar den för fullt i skivspelaren. I LOVE IT!!

Min lille gitarrist är inte så jäkla dålig på det där med musik ändå... :)

Drömmar.

I natt drömde jag att jag blev biten i näsan och hakan av en vit katt så att jag blödde. Den vita katten slogs med en svart katt i fotänden på soffan där jag satt uppkrupen. Hmmmm.....

Eftersom jag är den mest skrockfulla människan på den här sidan Vintergatan (den ligger i Norrliden, Kalmar, för de som inte hade koll på det...) så kollade jag ju självklart upp "vit", "svart", "katt", "biten" och "blod" på en hemsida för drömtydning.
Here's the result, people:

Vit katt: Trivsel i hemmet.
Svart katt: Hotande fara.
Biten/klöst av en katt: "Din vän är svartsjuk av sig".
Biten av ett djur: Fara av något slag.
Blod: Pengar.


Lätt obehagligt. Drömde i samma veva om att jag körde en skitstor bil inne i ett litet hus som var som en labyrint och jag hittade aldrig ut igen. Alltså, "bil", "hus" och "labyrint"...

Bil: Ett gräl är nära förestående.
Hus, inne i ett hus: Du kommer råka illa ut på grund av att någon baktalar dig.
Labyrint: Du har bekymmer som oroar dig även i sömnen.


WEEEIIII, vad bra det kommer gå för undertecknad om drömtydningen stämmer. Jag har ett stort gräl som jag inte kommer undan, och jag kommer råka illa ut för att någon snackar skit om mig. Mitt allmänna välbefinnande kommer slåss med något som innebär fara för mig, och någon jag är vän med är svartsjuk och jag kan inte ens sluta fundera på det när jag sover. Så får jag väl pengar, antar jag. Och det är väl bra.

Fast vänta nu... Det där har ju redan hänt. Förutom pengarna då, de kommer imorgon.

Gött!

Tack.

Jag tänkte bara passa på att tacka alla som stött och hjälpt mig igenom veckan. Utan er hade jag inte klarat av någonting. Jag vet att det låter löjligt, men det har fan varit en jävla pärs. Så många besvikelser på en och samma gång tacklar man inte utan hjälp av underbara vänner.


Speciellt tack till min pärla. Aldrig har jag känt mig mer uppskattad och älskad.

PUSS PÅ ER, ALLIHOP!!
Utan er hade jag aldrig blivit frisk, aldrig varit lycklig och aldrig skrattat. Jag kommer dit igen.




Och till den det berör (du vet väl vem du är, antar jag...):
Om du råkar läsa detta så vill jag också tacka dig för att du inte gjorde det svårare för mig än det redan var. Jag önskar dig all lycka i världen och vi ses i sommar!

Back to normal.

Kom nyss hem från tentaskrivningen i rätts- och förvaltningsjournalistik. Gick totalsuper, verkligen...

Får jag underkänt så förstår jag, den här veckan har inte direkt genererat någon större mängd koncentration att rikta på utbildningen.

Men jag hoppas på det bästa. Nu måste jag sova en stund, har knappt sovit på hela veckan. Sedan ska jag dricka öl och känna hur all ilska och besvikelse rinner av mig. Can't wait!

Carte blanche...

Hur fan kan man se någon i ögonen och säga att man älskar den människan och vill vara resten av sitt liv med den, och sen säga att vi "bara träffades lite"?

Hur kan man skicka SMS till den samma människa och säga att man saknar den, och sedan två månader senare, såra den människan djupare än helvetets alla hålor tillsammans?

Vad är det för människa som gör så?

Det gör så ont just nu, jag vet inte ens vart jag ska ta vägen.

Men om vi nu aldrig hade något förhållande, har jag väl heller aldrig blivit bedragen, sviken, ljugen rakt upp i ansiktet. Då har jag ju aldrig haft någon orsak att falla tillbaka i ätstörningar, aldrig haft någon orsak att lova mig själv att aldrig lita på en levande själ igen. Aldrig haft någon orsak att tycka att det är mig det är fel på, jag är aldrig nog. Aldrig blivit älskad av någon, aldrig älskat någon så mycket att jag varit villig att offra allt för den människan.
Då är ju hela den delen av mitt liv en stor fet lögn och då kan jag lika gärna riva ut den ur min bok.

Då kan jag ju börja om. Då kan jag ju vara 18 år igen och älska mitt liv, älska sommaren, älska Åland. Då har jag aldrig upplevt den smärta ett krossat hjärta ger.

Je suis une carte blanche.

Jag går sönder...

Jag går fan sönder inifrån. Jag trodde att jag klarat mig förbi de största besvikelserna redan med exet, men det här som jag fick höra idag är tamejfan det VÄRSTA jag har hört i hela mitt liv.

Han har sagt till sin flickvän att jag och han aldrig var tillsammans. Vi "träffades bara lite".


URSÄKTA???


Vi blev tillsammans 24 augusti 2006 när jag var i Grekland med en kompis. Jag sa till honom innan jag åkte att han fick bestämma sig för om han ville vara tillsammans på riktigt eller inte. 24 augusti 2006 fick jag ett SMS: "Frågan du ställde innan du åkte. Svaret är ja... :)". Jag ringde upp och grät av total lycka. Han sa "Kom hem nu, jag saknar min flickvän så det gör ont!"

Och som guld värda H sa, om vi aldrig var tillsammans, varför behövde han då GÖRA SLUT med mig 100 ggr per helg och sedan komma tillbaka, krypandes och be mig förlåta honom, säga att han ville vara TILLSAMMANS med mig hela livet? Och viktigast av allt...

VI BODDE FÖR I HELVETE IHOP!!

Jag saknar ord. Jag har aldrig varit så besviken i hela mitt jävla liv. Aldrig! Nog visste jag att han tummar och vrider på sanningen efter eget tycke, men att totalt BLÅLJUGA om en SÅN sak?? Antingen så är han Djävulen i människoform eller så är han riktigt psykiskt instabil.

Jag har ALDRIG varit med om maken till självbedrägeri och ljug. ALDRIG!

Åt helvete med att hjälpa honom och vara vän. Han har inga vänner därför att han inte förtjänar vänner. Och det finns inte en tjej i den här världen som är vidrig nog att hon förtjänar honom. Åt helvete med att försöka förstå honom. Åt helvete med allt.

Men vilken läxa jag har lärt mig. Ärlighet varar längst, och har man lite tur får man även små bonusar i form av en titt på människors riktiga jag.