Nina har gjort det igen!

Japp, jag har besudlat ännu en nära vän.


Stoppa mig, någon! Innan det är för sent! Fast det är lite det nu... Det här var inte alls meningen. Inte alls. Inte alls. Inte någonsin.

Men från den ljusa sidan; jag bidrar, återigen, med årets Snackis. Om jag berättar det, vill säga. Men jag överväger seriöst att inte göra det. Det känns inte riktigt värt det, ens om jag blir århundradets Gossip Maker.




Ville, nu får du allt komma och rädda mig. Så här kan jag definitivt inte hålla på...

Svenska mediers rapporteringsplan.

Jag måste säga att jag blir lite irriterad på svensk press. Ganska gruvligt irriterad, faktiskt.
Kropparna i Kauhojoki har knappt ens svalnat och svenska tidningarna är redan all over it och höttar med långa skylla-fingret; det är polisens, skolans, mediernas, föräldrarnas och de finska medborgarnas fel. Bland annat.
Min kommentar? FUCK OFF!

Man kan aldrig ställa någon annan till svars för det han gjorde. Det finns ingen annan att skylla på, tyvärr.
När tänkte svenska medier förstå det?

Att anklaga alla andra, är likställt med att ta ansvaret från Saari. Det faller på sin egen rimlighet. Obviously.

Det värsta är ju att de följer samma plan för varje katastrof; tsunamin, till exempel. Allas fel. Definitivt. Arbogamorden. Dens och dens fel. Polisens fel. Grannarnas fel. Pappans fel.

Och hur tänker man när man ställer sig frågan "Tänk om det kommer till Sverige?". News-fucking-flash: Det är ingen epidemi det handlar om! Det finns gott om psykfall i alla länder. Så svårt är det dessutom inte heller att få tag i ett vapen. Tyvärr.

Men jag hoppas verkligen att det är slut nu. Det är så fruktansvärt onödigt.

Som omväxling.

När jag nu har gnällt på allt i flera veckor, så kan jag ju som omväxling komma med något positivt:

den här utbildningen är jätterolig!

"Så här långt!", skriker min cyniska ådra att jag bör tillägga. Så jag tillägger väl det då, så här långt. Så här långt har det faktiskt känts som att det är nog här jag hör hemma. Så mina flamsdagar är kanske över nu.

HALLE -FUCKING -LUJAH!!

Peace out, A-town *tudu tuduh, tudu tuduh...*

Fotnot: Nej, jag vet inte vad de sjunger egentligen, men jag tänker i alla fall på Ushers "Yeah"...

Hälvitä...

... vad det går näsdukar åt när man är förkyld.

Jag är nu inne på min tredje dag som fem-före-komapigg tack vare den satans förkylningen som smittar som en löpeld. Det behövs högst antagligen endast ett ögonkast från en drabbad till en frisk för att bobborna ska regruppera sig snabbare än en oljad fjärt och attackera den stackars, ovetande friska personen ("Baaaanzaaaiii, motherfucker!!" inbillar jag mig att bacillarmén skriker, medan de med höjda nys-spjut och stort, elakt jubel rusar in och demolerar immunförsvaret...) som sekunderna efter, trillar ihop i en livlös, dödsryckande, flämtande hög, med diverse kläggiga kroppsvätskor rinnande här och där.

Ja, jag är lite trött. Och ja, jag har nog feber. Don't judge.

Jag fick i alla fall en bok av apotekartanten idag när jag bunkrade upp för bobbkrig. "Eftersom du köper fyra förkylningsmedikament får du en bok på köpet, det var väl bra?" Jag försökte fokusera min tårsuddiga blick åt hennes håll, le artigt och säga något snällt. Det blev "Ja men, vilken tur att jag lyckades bli förkyld nu då, när ni har det här generösa erbjudandet!" Tanten skrattade, packade mina saker i en plastpåse. På gatan utanför öppnade jag påsen och skulle kolla vad det var för intressant lektyr jag fått som tack.
"13 dygn i rymden efter 14 år på jorden" by mr Rymdsvensk Fågelsång. Jag kände mig plötsligt frisk.
Menar de alltså på fullaste allvar att jag, när jag ligger hemma och stånkar och svettas och pendlar mellan liv och död, ska ta upp Christer FUCKING Fugelslangs dagbok från rymden för att idka lite gammal, hederlig litterär eskapism? Det är tamejfan att sparka på någon som ligger...


Bilder har efterfrågats. Här är en.




Jag och mina två bästa vänner just nu; filten och nässprayen... Och JA, jag är ytterst medveten om min egen skönhet.

Copy that, Roger. Over and out.

Spikat!

Från och med nästa veckas onsdag och ojämna onsdagar framöver kommer jag och kompis Johan få sitta och snacka skit - på sändningstid!

Vi har dock ingen jävla aning om vad vi ska snacka om. Eller vad vi ska ha för programkonstellation. Men vad fan, vi har ett eget radioprogram! Som dessutom går ut på FM-bandet här i Kalmar. OCH på internet!

Närmare detaljer får vi försöka klura ut i veckan. Vi har till måndag på oss att komma på en vettig programidé och sedan till onsdag för att lära oss allt tekniskt.

Men det är bara att köra på, antar jag. Kul ska det bli i alla fall!

Och Maria, bara så du vet; när du kommer hem från ditt jävla jänkkar-land så är det DU som är gäst i programmet!

Down with fall...

Det är lite tråkigt det här med höstdepression.
Jag har aldrig ansett mig lida av det, jag har bara varit rätt medveten om att jag ingår i den 5% av världens vuxna befolkning som har det.
Men den här hösten är det tydligen lite annorlunda.

Jag har inte orkat festa, ungås med folk, vissa dagar har det tagit emot att ens stiga ur sängen. Så långt har det inte gått förut.

Jag börjar storgrina av allt.
Till exempel igår. Jag köpte bröd och mjölk av Maxi-Kerstin. Jag vet att hon är en grinfitta och jag brukar inte ta åt mig av sådana människor. Men igår sa hon att det kostade 31,50. Jag gav henne två tjugolappar och sa att jag nog hade 1 krona och 50 öre att lägga i hennes lilla myntlåda. "För sent!" fräste hon och mynten skramlade ut. Jag tackade, log, tog mitt bröd och min mjölk och gick. Utanför på parkeringen började jag storlipa. Helt dimmig av tårar orienterade jag mig hemåt där jag trillade ihop i en hög på sängen och var förtvivlad över att jag gjort Maxi-Kerstins liv mycket jävligare än vad det var innan jag kom dit.

Sedan sa min rumskompis att killen jag gick hem med förra helgen, antagligen gått hem med någon annan nu igår. Jag blev skitnere! Han var inte snygg eller het någonstans och vi har knappt setts sedan dess, men ändå blev jag ledsen... Han sa så snälla saker, och så menade han det inte ändå. Varför slösa energi på att kläcka komplimanger när vi redan legat om han ändå inte menade det?
Dessutom har jag missat två säkert helt otroligt roliga nolleveckor för att jag bara inte orkat. Visserligen har jag fått en massa trevliga vänner och bekanta ändå, men ingen som jag verkligen, VERKLIGEN klickat med, så som det gjorde i Örebro. Så som det verkar ha gjort för andra. Bara för att jag inte orkat umgås och vara social. Folk måste ju tycka jag är det största miffot i världen, men jag orkar inte egentligen bry mig om det heller.

Och det värsta av allt är att jag inte ens har någon lust att träna.

Jag vill egentligen bara sitta hemma, framför TVn med chips, dipp och en massa godis och frossa i en massa Johnny Depp-filmer.

Sunshine calling!

Såhär kan det låta när 2-åriga brorsonen slår en pling till faster långt borta i Kalmar:

"NIIIIINAAAAAA!!!!!!! Nina tuttar?"
"Hej gulle! Nej, jag tuttar inte, jag är vaken."
"NIIIIIIIIIINAAAAAAAAAAAAAAA!!!! Inne tefonen?" *knackar i telefonen*
"Nej, vännen, jag är inte i telefonen, jag är i Sverige, jag bara pratar i telefonen."
"Hjule sönde, bä bä vita lamm."
"Säger du det?"
"Hjule sönde, mugge slut. Famo köja jasebil."
"Har du kört raserbil med famo idag?"
"Ja, famo köja jasebil. Brrrrum brruuuuuum, lutta ijja!"
"Luktade det illa när famo körde raserbil?"
"Lutta ijja! Brruuuummm bruuuummm! Nina hemma?"
"Jag kommer hem snart, jag lovar!"
"NIIIINAAAAAA, LOOOVAAA!"
"Ja, vännen, jag lovar att jag kommer hem snart!"
"Hjule sönde. Pele tjasi. Pusshejj!"


Första riktiga telefonsamtalet från lilleman! Det ger solsken i hjärtat som inget annat kan.

Nötig önskelista...

FY FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAANNNNNNNNN...

...vad jag vill tillbaka till Ruisrock, 5 juli 2008 kl. 00:00, framför Niittylava!! Herrejävlar. Jag skulle kunna ge min själ till första bästa alkis på stan för att få åka tillbaka i tiden...! Jag kan inte sluta kolla på klippet av "Join Me", jag tappar fortfarande andan när jag ser det! Det var så sjukt bra...!
När jag var liten trodde jag att mina önskningar skulle gå i uppfyllelse om jag skrev dem hundra gånger efter varandra. Jag trodde att då skulle den som styr över önskningar fatta hur mycket jag verkligen ville att just min önskan skulle bli verklighet. Det funkade inte så många gånger då, men jag kanske stavade fel eller något. Nu känner jag mig däremot jävligt haj på att stava (as a journalist-to-be) så det kanske funkar nu..?
It's worth a try...

Sjuk i huvudet?

Är det något fel på mig?
Jag ORKAR inte festa! Det måste vara det värsta jag har hört i mitt liv och skulle det inte vara jag som sa det om mig själv så skulle jag tamejfan inte tro på det. Men så är det. Jag ORKAR inte. Jag har redan fått en stor bunt jättehärliga kompisar, så det är inte någon polarbrist det beror på. Jag orkar bara inte fixa mig, klä på mig, knäcka sprit och gå ut. Det är helt sjukt!

Nåja, kanske det är bättre imorgon.

Rapport 1 från medeltidsstaden.

Jag har i alla fall överlevt så här långt. Nu ska jag bara skaffa mig eget internet (bör komma nästa vecka) så jag slipper snylta på mina snälla roomies. Som inte är UFOn.
Jag vet inte hur jag ska göra med TV-situationen riktigt, dock. Jag har en TV, men bara tre kanaler: SVT1, SVT2 och TV4. Lite skralt. Men då kanske man pluggar mer istället.

Nu är det iväg på garden-party!