Påven, den lille luringen.

Han besitter sådana djupa visdomar och kommer med så mycket smarta idéer om det här med preventivmedel och HIV/AIDS.


"Påven hävdade under gårdagen att lägga sin penis över en uppslagen Bibel inför samlag är det enda säkra sättet att garantera att Aids-smitta inte överförs."


Okej, det där kommer från en skämtsida, men hans riktiga uttalande om preventivmedel och HIV/AIDS är nästan lika underhållande.


(citat från Dagens Svenskbladet)

Sommartider.

Herrejävlar, vilken ångest jag har över gårdagen. Kan jag inte bara vara tyst och lugn och släppa sådant som händer?

Tydligen inte. Jag måste gå på något slags anger management, tror jag.

I natt ska man tydligen ställa om klockorna också. En timme framåt.


Sommartid. Det var inte igår...

Oh no.

Jag fuckade upp allt.


Det händer så snabbt, den där muteringen från förtjust till kär. Jag hann inte med och nu är det trasigt.

Fucking hell, när ska det funka riktigt?

Det trodde jag aldrig...

Jag har tröttnat på Internet.

Det är så fruktansvärt lite intressanta uppdateringar på alla sidor. Cyber Space är i en svacka. Det är bara Fred som uppdaterar lite hela tiden.


Nu ska jag gå till min hyresvärd och kräva en ny lägenhet till hösten. En egen.


Sedan är det frisörtajm, pub-umgänge och radio.

Om min kropp.

Min kropp är en trevlig skapelse. Kanske lite säggy på vissa ställen, men den fungerar ju ändå som den ska.

Jag var till ungdomsmottagningen igår och skulle förnya mitt p-pillerrecept. Barnmorskan förhörde mig om allt möjligt, som brukligt är. Sedan tog hon blodtrycket på mig, och jag sa att det brukar vara lite åt det högre hållet. När siffrorna började blinka på apparaten, tog hon på sig ett väldigt konfunderat uttryck och tryckte på start igen. När värdet blinkade, samma procedur, samma uttryck. När hon tagit det fem-sex gånger under 10 minuter, tog hon av armkudden och frågade om jag var stressad över något. "Jaa", sa jag, "jag har en rätt jobbig tenta imorgon." Hon nickade funderamt och skrev in något i journalen. Jag tittade på klockan typ var tredje minut, eftersom jag insåg att värdefull pluggtid rann ut i den där läskigt klädda soffan.
"Du får gå till ett annat rum och vila i tio minuter," säger tanten. "Vaah? Men det hinner jag ju inte..!" Men hon insisterade och ledde in mig i ett rum, med en brits där jag fick lägga mig och så stängde hon dörren. Kvar blev jag, på en fucking brits, i ett tomt rum, med en klocka som tickade på väggen över mig. Nu hade jag fysiska bevis för att tiden rann ut! Bara 16 timmar kvar till tentan... Och här ligger jag. For crying out loud...!

Efter åtta minuter fick jag spatt och gick tillbaka till mottagningsrummet. Hon bad mig sitta ner och virade blodtryckskudden om min arm åter igen. Fem-sex gånger till, samma fundersamma min hela tiden. Efter ytterligare en kvart gav hon upp och tog av kudden och tittade stint på mig.
"För att det här blodtrycket skulle matcha dig, skulle du behöva ha en övervikt på 20kg. Ditt BMI är 22, vilket betyder att din vikt är precis rätt för din längd." Jag fick dra en snabbgenomgång om vad jag gör i veckorna. Föreläsningar, pluggar, tränar, skriver artiklar, ringer annonser, pratar radio, har styrelsemöten, träffar vänner, the usual. Sover helt okej, är rätt nöjd med hur mitt liv ser ut för tillfället, förutom att jag gärna vill ha en egen lägenhet så småningom.

Under hela tiden jag berättade, stirrade hon på mig med stora ögon. När jag var klar, tog hon ett djupt andetag.
"Jag ger dig två månader i den här takten. Sedan kommer du vara utbränd."

Vaah?? Är du dum? Klart jag inte kommer vara utbränd, jag känner mig ju inte särskilt stressad, förutom för tentan och nästa kurs. Get real, woman... Men hon tyckte att jo jo, två månader, så skulle jag inte komma upp ur sängen mer.

Vi får väl se med det där, lilla tanten. Skolan är som den är, men det går framåt. Träningen slutar jag inte för mitt liv med. Rökningen försöker jag lägga ner med, det går upp och ner. Radion och tidningen börjar ju ta fart nu, så det finns inte en chans att jag lägger ner det heller. Det är ju kul, för det mesta! Vännerna behöver jag för att överleva och styrelsemötena måste jag vara med på för att hänga med i utveckligen av radion och tidningen, som jag VILL vara med och utveckla. Jag måste dricka kaffe mellan föreläsningarna, annars somnar jag. Alkoholen har lyst med sin frånvaro alldeles för länge, tycker jag.

Jag fick i alla fall något slags minipiller istället, och tid för blodtrycksmätningar några gånger framöver.

What's the fuss about? Jag mår ju bra, jag är bara lite trött. Högt blodtryck har jag ärvt från båda sidor av släkten. Och fan heller att jag lägger av med något!

We'll see, little lady, we'll see....

Jag måste...

... ta mig i kragen nu och radera de där jävla gitarrist-stalker-mailen.


Det räcker med att jag kollar på musikvideon 30ggr per dag, känns det som. Men det är till 80% för att låten faktiskt är bra...



Typ.

Dagens nya ord.

Dissperkel.

Ett väldigt användbart ord, verkar det som. Används om människor som man subtilt vill meddela att nu är det dags att ta och höra av sig. Det var ju fem minuter sedan sist!

Perkel, härleds från det finska ordet "perkele", som är en svordom, men varianten "perkel" menar inget illa till mottagaren, trots dess argsinta urmoder.

Vill man vara mindre subtil, kan man med framgång använda "dissf*tta" istället. Garanterat resultat. Vilket resultat är dock svårt att säga.

Ingen ordning.

Så här ser mitt skrivbord ut i tentapluggartider. Complete freakkin mess. Men jag har överlevnadskitet till hands i alla fall; snus, vin och te. Gärna tillsammans. Blöh.

Gud, vad uttråkad jag är nu! Och sjukt jaevla utled på att plugga... Suck.

Vad jag hellre vill göra just nu än plugga:

1. Springa med en sax.
2. Bygga en ubåt.
3. Slå sönder ubåten för jag hatar ubåtar.
4. Dricka RedBull/Jägermeister tills något konstigt händer. För det gör det alltid.
5. Ligga.
6. Shoppa vanvettigt med nya vårkläder.
7. Shoppa vanvettigt med nya vårskor.
8. Injicera eter mellan tårna.
9. Meditera på huvudet.
10. Dricka sprit och meditera på huvudet.
11. Äta allt godis som finns i världen.
12. Ligga.
13. Skicka obscena meddelanden till folk jag inte borde. Nej vänta, det har jag ju gjort den här månaden redan.
14. Röja skog. Har jag aldrig gjort.
15. Gå ut i köket och göra alligatordödsrullningar när någon går förbi.
16. Supa.
17. Tatuera mig igen.
18. Ligga.
19. Boxas.
20. Sitta vid hamnen i solen och dricka chai latte från Spresso Bar.

Vissa element återkommer i min lista, märker jag. Freudian nip-slip.

Men shit, vad hjärndöd jag är nu...

AAAAARRGGHHH!!!!

Jag är så jävla frustrerad att det inte är klokt!


Jag spricker snart....

Andningspaus, please!!

I morse vaknade jag av att jag trodde jag höll på att dö. Jag fick liksom ingen luft och det kändes som om någon stod på min bröstkorg och höll tag om min hals. Det kändes som att det aldrig skulle bli påsk så att jag kunde få åka hem. Som att det var flera år kvar tills jag skulle få träffa mina flickor. Jag höll på att bli tokig, jag slet i kalendern och räknade dagar, räknade föreläsningar, kollade flygbiljetter och allt möjligt. 20 dagar. Ska jag väl klara, eller?

Sen efter påsken är det ju bara... hmm... 7-8 veckor kvar till sommaren. Det ska jag väl också klara? Borde jag väl?

Fy fan vad skönt... 5 juni åker jag härifrån för sommaren, är det planerat. Då är jag ledig i en vecka, sedan börjar jag på Hälsocentralen igen, som förra året. Då får jag vara ålänning i två och en halv månad och bara njuta av livet och av vännerna och familjen.

Helvete, vad jag behöver vara ledig och hemma på Åland nu. Jag behöver det för mig egen överlevnads skull. Det är så jävla mycket don här jämt, som bara staplas på varandra och aldrig verkar ta slut. Och människor som jag egentligen vill make peace with, men inte orkar. Och människor som jag vill slå ner, men fan inte orkar jag det heller. Och människor som jag vill reda ut saker och känslor och läget med, men det får vara. Jag orkar inte tänka konsekvensetiskt just nu.
Och så människor som jag fastnat för, som jag inte kan sluta tänka på. Youtube-klipp som jag inte kan sluta titta på. Godis som jag inte kan sluta äta.

Give me a break!!

Bara så jag kan få stanna upp och andas lite...

Ljuvliga vänner!

Igår satt jag och kippade efter andan i allt politikstudium, och försökte att inte förstöra mitt nikotinavvänjningsflow med att gå ut och röka. Då, mitt i allt, ringde min telefon. Jag svarade och möttes av Helenes mycket välbekanta och mycket saknade: "HEEEEEJ!!!" och livet kändes genast lite lättare!
När vi hade lagt på började jag fundera på om jag är en värdelös kompis som i princip aldrig ringer upp mina vänner, som inte är i Kalmar. Jag kom fram till att det kanske jag är. Jag tänker på alla dem hela tiden naturligtvis, men det är inte ofta jag ringer upp någon och faktiskt säger det. Det är dumt av mig...

Men samtidigt är det ju bland annat det som är så himla skönt med Milkysarna; det spelar liksom ingen roll att man inte pratat på någon månad, för när man kommer hem och alla samlas så är det som att vi aldrig ens varit ifrån varandra. Ingen blir grinig för att någon inte ringer, eftersom alla har klart för sig hur mycket det är som pågår i folks liv hela tiden. Och när någon sedan ringer så blir man superglad!

Sedan har vi ju Facebook-trådarna, som är totalt oumbärliga när det gäller att hålla koll på folk.

Så om det råkar vara någon av mina Milkys, eller någon av mina Bronx-brudar för den delen (det är samma där...), som har vilat sina trötta ögon på detta inlägg, så hoppas jag att ni vet att jag saknar er alla som fan, och utan er hade jag inte ens varit en blåsfisk i en flöjtaffär.

AJ LAAAAV JOOOOOOOOO!!!

Inspirerad av detta inlägg, kan vi ju kika på Milkyfilmen igen. Som kommer bli fett mycket mer hardcore i sommar. Kan jag lova.

Någon dag ska jag hänga ut er allihopa med namn och bild, så att alla vet hur världens bästa tjejer ser ut.

Sängraggning.

Igår pluggade vi svensk politik och drack rödvin. Sedan drack vi bara. Och drack. Jag var astaggad på att gå ut, peppade på de andra tjejerna som sen också blev på. Så när det var dags att gå, så tyckte jag att det nog var bättre att stanna hemma istället. Satte mig i någon slags böneställning framför toaletten en stund. När jag var klar med det tyckte jag att det nog vore en bra idé att ta en promenad. Klockan 01:15 på natten. Astankad. Får ett SMS av H "Du borde följt med, Knase är här!". Perkele...

Jag traskade i alla fall iväg. En timme senare var jag hemma igen. Lade mig i sängen. Tyckte det kändes ensamt, så jag skickar ett SMS till exet. Som är i Afrika. Och vars telefonnummer jag verkar kunna till och med när jag har 15 promille i pannan. Men jag förstod i alla fall att han inte skulle komma springande för att bota min ensamhet. Så jag tog och skickade ett till Knase också, för säkerhets skull. Det löd "Kom hit nu då, alkoholiserade människa". Jag förstår inte att han kunde låta bli. I morse vaknade jag av ett SMS av honom; "HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA. HAHAHAHAHAHA. HAHA. HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA. Var du lite full igår tro? HAHAHA HAHAH HAHAHAHAHAH." Tio minuter senare ett nytt; "Hahahah. Hahahhahah. Hahahahaha. Otroligt roligt! Hahahah hahahahah hahahah."

Kul att jag roade någon i alla fall.

Det här med sängraggning är inte riktigt min grej, verkar det som. Och inte fan kommer jag ihåg något av pluggandet heller. Skitkväll, kort och gott! Och bakfull utav fulheter helt i onödan idag också. Fy banna.

Pusshej...

I natt drömde jag om honom. Min älskade som jag hatar, fast ändå inte. Det var sommar och vi var ute med båten, jag hade gjort picknick och han kysste mig och sa att han älskade mig. Sedan hoppade han i vattnet och simmade bort. Kvar blev jag, ensam i båten, mitt ute på havet. När jag vaknade var jag blöt om kinderna och hade en stor, svart klump i hjärtat. Då förstod jag det som jag egentligen förstått långt tidigare, men inte riktigt tagit in, på allvar; det kommer aldrig, någonsin vara vi igen. Aldrig. Någonsin.

Det är så svårt att förklara. Trots allt ont, så har jag en bild av oss kvar, gömd någonstans under en hög oviktigheter i huvudet. Samma bild som jag fick när vi träffades. Hus, barn och glada dagar. Barnbarn, resor, glada dagar. Barnbarnsbarn, gungstol, glada dagar. Spridda för vinden, dead together happily ever after.
Även om bilden börjar blekna så finns den fortfarande kvar.

Jag är livrädd för att jag aldrig kommer känna så igen. Eller kanske FÖR att jag kommer känna så igen. Eller kanske både och.

Nu stänger jag i alla fall dörren. Öppnar fönstret istället. Det är ju vår i luften!

Lutning.

Det lutar åt Hultsfredshållet.


KINGS OF LEON!


I just motherfrekkin love it!

P&L vs. Ruisrock vs. Hultsfred

Vad ska man underhålla sig med i sommar riktigt?

Jag har lite svårt att bestämma mig. Finns så förbannat med bra band överallt. Jag vill se allt!

Ruisrock har Disturbed, Slipknot, Apulanta, Volbeat, In Flames, Mindless Self Indulgence, Eppu Normaali och Amorphis.

Peace&Love tänkte arbeta The Kooks, Jonathan Johansson, Backyard Babies, Erik Hassle, Opeth, Lars Winnerbäck, Laakso, Thåström och Soundtrack of Our Lives. Och Mötley naturligtvis.

Hultsfred kör Lars Winnerbäck som husband och sen The Killers, Franz Ferdinand, Dropkick Murphys och Takida.

Vitto, vad klurigt... Om jag åker på Ruisrock så missar jag Sailor Moons födelsedag för 43:e året i rad och det är ju dumt.
P&L är dyrt och långt bort. Men med viss valuta för pengarna. Men det är ju inte Slipknot... The Killers hade ju inte varit helt fel. Inte Dropkick heller...

Gawd! Ge mig tid och råd med allt, please!!

Retroaktiv ångest.

Ibland börjar jag fundera på människor som jag av någon anledning stött på i mitt liv och sedan, av en eller annan orsak, inte hållit kontakten med. Vad pysslar de med? Kommer de ihåg att vi stött på varann vid något tillfälle? Antagligen inte. Anyhooker, jag började nyss fundera på en viss gitarrist jag var och klängde på för något år sedan. Undrar hur det går för hans band nu för tiden?

Jag youtube:ade hans band och fick fram en fin liten video. "Official music video" stod det i beskrivningen. Oj då! Låter ju seriöst. Läste vidare i beskrivningen. "First single from their debut album 'A Darker Kind of Salvation'." What the fuuuck...?? Vadå album? Är de seriösa på riktigt?

Efter ytterligare lite efterforskningar (läs: snokeri) drog jag slutsatsen att den där gitarristen, som spelade i det där lilla coverbandet på Kåren i Örebro verkar ha tagit några steg framåt och blivit... for real.

Och aldrig har jag väl haft en sådan ofantlig retroaktiv ångest som nu. Inte för att jag tror att han någonsin skulle komma ihåg mig, och tur fan är väl det. Facebook-poke för ett paket cigg och livslång ångest. Such a prostitute! Jag sålde min levnadsfrid till PJ. För ett paket cigg. Vilket värdelöst vad!

Jag skulle behöva gå in i min inbox och radera mailen, men jag klarar inte av att se dem ens. De får ligga där tills jag är stark nog, mentalt.

Det här är ju helt hysteriskt... Hur fan kunde jag vara så jävla rubbad i hjärnbalken att jag LETAR UPP honom och SKRIVER till honom...? Han är ju för fan inte ens sann... Nästan i alla fall. Jag har skrattat oavbrutet i en halvtimme, för mig själv.

Men han ser djävulskt wanna be-hardcore ut i videon, så jag får väl trösta mig med det då...

Här är länken i alla fall. För den som är nyfiken på precis hur tunn is jag var ute och steppade på.

Closer - Chaos Internal

Men han har snygg röv i alla fall. Still. Suck. Bör jag svälja lite taggtråd, månne...? Det här är ju outhärdligt pinsamt...
HAHAHAHAHAHAHAHHAHAHAHAHAHAHAHAHHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAH!

Märkt för livet.

May I present...


Den ser rätt bucklig och vind ut, men det beror på att min handled är svullen så satan.

Startskott för födelsedag nr 22 i ordningen.

Det är bäst jag inleder min tjugoandra födelsedag med att youtube:a Dr. Bombay "Calcutta". Känns som en bra start, tycker du inte?

Videon är ju karaokeanpassad! Dessutom heter låten tydligen inte bara "Calcutta" utan även (Ka Ku Ta) vilket är jävligt roligt.

Sen ska jag nog titta på Slipknot's "Psychosocial" i hamstertappning. Det kan vara något av det roligaste jag har hört i hela mitt liv. Oj, vilka associationer man får; tre hamstrar som är så in i helvete ilskna och står och skriker. Gotta love it.

Grattis till mig. Nu tar vi ett år till.

Det bästa av två världar, är det möjligt...?

Tänk om man kunde få hålla det på den här nivån nu då?

Det lät ju som att han förstod vad jag ville, och det lät som att han ville samma sak. Ses utan stress eller måsten eller annat jobbigt, bara hänga när tid finns och ta det väldigt, väldigt lugnt.

Och inte dela!

Är det möjligt att få det bästa av singel-och förhållandevärlden? För en stund i alla fall? Måste man alltid träffas med målet att gifta sig? Det känns bara stressande...

Snälla, låt det hållas så här nu... Ett tag i alla fall. Snälla.