Google gives me cred.

Om man Googlar "ville valo ruisrock 2008" på bildsöken, så kommer det på sidan 6 upp min oerhört vackra bloggbild samt länken "fiskninja.blogspot.com".

Well, I'll be damned!

Dagens kräkattack.

Kolla killens hår!

http://www.aftonbladet.se/nojesliv/musik/article2990837.ab

Vad fan har hänt?
NU kan han i alla fall inte bli fulare. Nu är det helt enkelt en fysisk omöjlighet. Som att grisar inte kan titta upp i himlen. Det är till det stadiet vi har kommit nu.
Det är något som skriker Andy Dick över den där frillan...

LC Collection, my exhausted ass.

BOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOORIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIING!!!!

Att vad var det som folk var så övertaggade om nu igen...?

http://laurenconrad.seenon.com/

Hon har visserligen fina kläder, men med tanke på hur dött mainstream det är så är det konstigt att det ens är lagligt att ta så mycket pengar för det. Det ser ju ut som det är taget från Gina Tricot eller H&M... Kanske det är barnarbetet som skiljer.

Why God, why??

Varför i HELVETE upptäcker man alltid att brödet är mögligt när man redan ätit en skiva? Aldrig när man lagar smörgåsen, inte heller innan man just huggit tänderna i den första. Nej. Alltid när man ätit en skiva och ska börja på den andra.
Och det sker alltid när man är som tröttast och när det är som längst till lunchen och den där enda dagen man satte sin tillit till de där smörgåsarna, tog inget annat med sig.

Märklig, dock icke mindre existerande praxis... Fuck it.

Även solen har sina fläckar, I suppose...

Jag kan börja med ett spika att Johnny Depp är min drömkarl. Vad som än händer, vem jag än hamnar med i livet så är ändå Johnny min våta dröm. Man kan lätt förledas att tro att det är Ville Valo som innehar förstaplatsen där, men så äro icke fallet. I wouldn't kick him out of bed, men stod det mellan Johnny och Valo, så skulle valet ändå vara enkelt. Stod det mellan who-ever och Johnny skulle det vara ett lätt val.

Men...

Han har faktiskt också gjort sina snedsteg i det där med stil.


http://www.veckorevyn.com/mode/kandisstil/2008/johnny-depp-hunk-eller-sun/index.xml


Inte för det gör något, det är fortfarande perfekt, men skalan pendlar mellan mer eller mindre perfekt.

Nedan har vi ett av otaliga exempel på ytterst perfekt. Tänk att komma hem till den där. Ja, jävlar... Han doftar säkert alldeles, särdeles fantastiskt. Typ Aqua Di Gio eller möjligen Intuition.

Så här bor jag

Så här kan det se ut på min ö sommarens vackraste dag.

Balladmissbrukaren Håkan.

<-- Balladmissbrukaren Håkan.


Jag klarar inte av fridsamma ballader längre. Jag upptäckte det igår under Håkan Hellströms spelning. Det var buskul när han körde de där kända, röjiga låtarna om Lena och Göteborg, men sedan trillade han in på svintråkiga ballader emellanåt. Jag kollade mig omkring under ett sådant nummer och märkte att varenda jävel stod som klistrad med någonting som blänkte i ögonvrån. Gamla som unga. Det var bara jag på hela området som gäspade, kände hur benen fick akut blodstopp och hotade att aldrig låta mig böja på dem igen. Oh no, restless legs! Fotleden som jag vred sönder för några månader sedan började plötsligt värka lite igen. Jag blev kissnödig. Och trött. Dessutom mådde jag lite illa av den där paninin jag åt tidigare under kvällen. Och kan hända var jag lite, lite full också.
Sådär gick det varje gång. Folk stod som förhäxade, totalt inne i den vackra låten som var så långsam och tråkig att jag dog. Någon jublade, det var som att se Jesus själv stå där på scenen och yla i randig gubbkeps och vita jeans! Men jag såg bara Håkan. Ingen Jesus. Och påpekade jag det, fick jag blickar som, med rätt styrka på kontaktlinser, antagligen skulle ha dödat mig.
Kärlekslåtar, fine, men det måste ju hända något. Om det inte finns några riviga gitarrer eller åtminstone en liten fjärtig trumvirvel så ska i alla fall antingen Ville sjunga den eller att någon streakar.
Nåja, det var mycket underhållande mellan varven också!


Rockoff 24 juli 2008.

Nu ska jag jobba fem dagar, 1h och 8min till, sen är det stranden för undertecknad, i en hel månad! Badabing-badaboom! Jag tänker inte ens gå därifrån, ska bo där som trailer-trash McConahowohooy. Längtar redan! Ska slänga ut mina mammae pendulae och min venter pendulum the freakkin second I get there! De behöver färg. De börjar själva undra om de fortfarande lever, när de är så bleka. Ändring, I tell ya!

Kom igen nu klockdjävul. Gå! Jag vill börja festa! Fast först sova lite. 54min kvar. Tur att jag har en krysstidning.

Att lösa korsord som lätt paranoid.

Finsk ögrupp, 5 bokstäver: ÅLAND
"Aha, nu kommer det en såndär spådom igen... Få se nu då."

Från Paris, 6 bokstäver: FRANSK
"Det var ju faktiskt fransk fiskgratäng till lunch idag...!"

Är den som gråter, 6 bokstäver: LEDSEN
"Nej, kommer jag bli ledsen...?"

Spå, 3 bokstäver: SIA
"Men då ÄR det ju en spådom...! Det måste ju vara det! Varför skulle annars just DET ordet komma upp...?"

Sveriges äldsta tonåring, 6+5 bokstäver: MAGNUS UGGLA
"Jaha, han var ju här igår... Och jag mår illa av honom... Hände det något igår som jag också skulle må illa av om jag visste...?"

Förstå, 5 bokstäver: FATTA
"Det är väldigt tydligt att det är någonting jag borde inse här...!"

Bilfri led, 6 bokstäver: GÅGATA
"Nej, nu jävlar... Någonting som jag kommer må illa och bli ledsen av hände på gågatan igår under Magnus Uggla och jag borde fatta det...!"

Spöke, 4 bokstäver: ANDE
"Det har alltså någonting att göra med något som spökar hos mig..."

Håglöshet, 5 bokstäver: APATI
"Okej... Så något jag kommer bli apatisk av... Hmmm...."

Brittslut, 3 bokstäver: END
"Ojdå, så det som hände igår sätter punkt för allt och jag flyttar till England...?"

Superman, 10 bokstäver: STÅLMANNEN
"Ehh.... Att vadå?"

E.D.Möjligt...

.... att hata dessa tre karlslokar mer än jag gör??

Jag tror fan inte det.

De är säkert jättesnälla och trevliga, men HERREGUD vad deras musik suger gigantisk åsneröv. Och tell me again, vem av dem var det som var snygg...? Deras ljudtekniker? För jag ser ingen på bilden ovan.

Men eftersom jag är lite masochistisk i läggningen så ska jag snällt sätta mig där, på Torget, med en kall en och några vänner och så ska jag tvinga mig själv att lyssna ikväll. Se hur länge jag uthärdar. Endast i syfte att bättre uppskatta annan musik efteråt. Musik jag annars väldigt lätt tar för given.

Jag hoppas dock Danny berättar "the hole story" ikväll. HAHA! (Ja, gott folk. Det är ett internskämt... Facebook, är allt jag har att säga. Kan förgylla liv, stilla nyfikenhet, få hat att bubbla, folk att snacka, tid att dö. Hur såg livet innan Facebook ut? Jag har förträngt den kalla, trista tiden...)

Uggla igår var dock mer än jag pallar. Hade jag trotsat mina instinkter och gått dit i alla fall hade jag antagligen börjat tugga fradga och lagom till den där fucking studentflaklåten förvandlats till något slags she-Hulk. Fast blå.

P.S. Bilden är som vanligt snodd. Sorry. D.S.

P.S.2 Lägg märke till den fyndigaste rubriken på den här sidan Nilen! D.S.

P.S.3 Helvete. Jag kom just på att de heter EMD, inte EDM. Fan också... Glöm P.S.2. D.S.

HAHAHAHHAHAHAHAAAAAAHAHAHAHAH......

HAAAAAAAAAAAAAAAAAHHAHHHHHHHAHAHAHAHAHHHHHHHHHHHHHHHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAH.....
*kiiiiiiiiiiiiik* HAAAAAAAAAAAAAHHHHAHAHHAHAHAHAHAHAH....!!!

http://www.hbl.fi/text/inrikes/2008/7/16/w15564.php

Jaa, oh golly...

N.Ö.R.D.

Nu kommer a certain somebody INTE att bli glad. Såvida det inte är hon som är hon.

http://www.dlisted.com/node/27283#comments

Smal = snygg?

N kom på mig för något tag sedan med att jag likställer orden "snygg" och "smal". Hittade denna bild idag.

"Snygg" och "smal" är härmed två olika adjektiv i min värld.

That freaking plan of God.

<-- Troll i trollskog.

Jag får panik när jag tänker på att han är på väg att lämna mig helt ensam. Sakta men säkert... Vad ska jag göra då? Vem är jag då? Man kan väl inte bara släppa handen mitt i en mörk jävla trollskog full av allt det elakaste som någonsin fått plats under sängen, och säga "Nu får du hitta hem själv, jag går åt det här hållet. Kanske ses på utsidan!" Höja handen, vinka. Ta en annan hand.
Plötsligt står man där helt allena. Och vad gör? Börjar gå? Åt vilket håll?
Man förstår att det är vargen man gått hand i hand med så här långt, men ändå. En varg är bättre än ensam mitt i djungeln. I alla fall tills man lärt sig hitta lite. Kanske någon ser en tjusning i att vindla runt på egen hand, försöka trampa upp en egen liten stig. Men jag har så dåligt lokalsinne... Det ekar så illa i den här delen av skogen också. Går inte att sjunga.

P.S. Bilden stulen. Men passande.

Och sådär lätt spred sig....

..... återigen ett fnitter i min maggrop.

Oj Ville, är han inte för lustig? :D

http://www2.kerrang.com/2008/07/ville_valo_will_not_let_you_ha.html

Förresten, om jag ska fortsätta posta länkar här så bör jag nog komma på ett sätt att kunna "täcka" länken med text. Det där ser för illa ut.

Vad fittig man kan bli....!!

Det var en insändare i en av lokaltidningarna imorse, som handlade om Ålands nöjesguide. Personen som skrivit insändaren "attackerade" innehållet och påstod att den innehåller svordomar och fyllesnack. Vilket den i och för sig gör, det säger jag ingenting om. Man måste ju förstå att den tidningen är gjord av unga, för unga, alltså är även jargongen ungdomlig. Och på Åland sups det. Vare sig man vill inse det eller ej så är det vad folk sysslar med här. Punkt.
Efter detta drog personen i fråga dock lite grovt slutsatsen att detta är orsaken till ungas ökade depression och bruk av antidepressiva.
Jag blev lite ställd av det här påståendet, faktiskt. Jag brukar inte slösa energi på vad random folk tycker och tänker om saker, om jag inte tjänar på det själv så skiter jag ganska hårt i det. Men eftersom jag själv gick på antidepressiva en gång och även har nära vänner som går/har gått på det, så känns det som någonting jag skulle kunna ta personligt. Och att dra någonslags parallell mellan att festa någon helg (nöjestidningen förespråkar, vad jag förstår, inte att man ska skaffa sig några oävna alkoholvanor...) och att som ung må så åt helvetes helvete att man behöver mediciner för att ens kunna stå upprätt, känns duktigt snedvridet. Depressioner kan komma av många saker, men knappast av att man svär eller festar en helg i månaden. Jag svär konstant och jag sväljer nog en par kalla någongång, men det var inte därför som jag behövde farmaca. Jag tror till och med att det var efter att jag slutat med det som jag började svära som jag gör nu (försöker dock sluta, men det känns så bra ibland...! Att svära, menar jag.) Om jag inte minns fel så påpekade personen i fråga att det minsann aldrig användes såna där svärord i dennes barndom. Att denne visste att det förekom, men att det tillhörde vissa människor som saknade respekt och uppfostran (eller liknande). Jag har ett litet förslag på svar här; eftersom jag fick intrycket av att denna människa kanske börjar bli lite till åren kommen, så kanske denne var i sin omtalade barndom för, ja, vad ska vi dra till med? 45-50 år sedan. För jag räknar med att personen är åtminstone 60. Jag kanske är helt ute och cyklar med det jag nu kommer hävda, eftersom jag själv är född i slutet av det bruna 80-talet, men jag vill i alla fall slå ett slag för budskapet "tiderna förändras". Det smärtar antagligen inte unga vuxnas oförstörda trumhinnor att höra könsord, svärord och annat fult längre. Härmed menar jag dock inte att det skulle vara någonting bra, tvärtom kan det anses ha gått käpprätt åt Firehall med ungdomen, eftersom vi slänger ur oss fulheter och ingen reagerar. Men inte desto mindre är det fakta. Vi gör så, vi medlemmar av den förlorade, ironiska generationen. Det är så jargongen är. Huruvida man sedan gillar det eller ej, är en annan sak, som inte hör hit. För det är så här det låter. De som sedan kastar ur sig fulheter i tid och otid med annat folk än sitt eget däremot, kan eventuellt behöva bastas upp. Men det hör inte heller hit, egentligen. För nöjesguiden i fråga vänder sig som sagt till unga, efter vad jag har förstått. Och det är nog heller inte meningen att vara en virktidning. En nöjestidning för ungdomar på Åland. Därav språket. Ungdomar som vänder sig till ungdomar. Ungdomar som gör en tidning för ungdomar som kanske tar antidepressiva preparat, men högst sannolikt har det absolut inte ens det minsta att göra med tidningens språk och något skämtsamma bild av unga på Åland. Varför skulle vi unga läsa tidningen i fråga, kanske garva lite om vartannat, om det inte är för att vi känner igen oss? Vi vet att bilden som framställs är smått karikerad, men det kommer ju även någonstans ifrån. Det kallas humor, tror jag.

Jag kan bli för jävla vansinnig på sådant här gnäll. Speciellt om det är stofiler som har fastnat i något slags eget tidsvacuum och inte riktigt hänger med i det facto att sekunder blir till minuter blir till timmar som blir till dygn, veckor, månader, år, decennier. Om någon undrar vilken insändare jag menar så finns den i den ena av två lokaltidningar. I slutet där, precis innan TV-tablåerna.

Sammanfattning av min humor.

http://www.aftonbladet.se/nojesliv/article505318.ab?service=galleryFlash

Att inte vara fotogenisk. Någonstans, överhuvudtaget.

Igår slogs det fast, en gång för alla: jag blir ytterligen skitful på bild.

Varje gång någon drar upp en kamera och det ska börja fotas så sitter jag där och "ser naturlig ut"; svettig och blank, yxmördargrin där man kan se kindernas insida bredvid tandraden, äppelkinder the size of a Aretha Franklin's butt och ALLTID på väg att blunda. Det är något djävulskap med mina ögon. För det första är jag så nära blind man kan vara utan att vara det, för det andra är det något trasigt inne i ögat (som antagligen beror på punkt 1) som gör att ögonen är väldigt ljuskänsliga. Detta gör dels att jag ständigt måste ha solglasögon på mig när jag befinner mig utomhus och det är ljust, annars börjar de svida och rinna och det är inte särskilt ävet när man har vattenlöslig mascara och kontaktlinser. Men det betyder även att jag är ( i alla fall i nyktert tillstånd, annars har jag nog inga problem, tror jag...) extremt känslig för kamerablixtar. Jag är beredd på att det ska tas en bild och man sitter färdigt i sin pose, håret raskt tillfixat, make-upen snabbkollad, tänderna hastigt polerade, väntar på att kameramannen ska ordna fotot, man skuffar sig ännu närmare sin bildpartner, ler, försöker se naturlig och avlappnad ut.... Wait for it.... Wait foor iit.... Bäst jag blinkar nu så att jag inte blinkar sen... Wait fooor iiiiit..... BLIXT!! Blink. Fan!
"Men sitt och prata som vanligt och när jag säger till så tittar ni hit!" försökte E, som innehade rollen kameraman igår. Jag och J vände oss mot varandra, pratade lite smått, garvade ganska stort, E ropade "TITTA HIT!", vi tittade dit och BLIXT!! Blink. Men för helvete!
Efter typ 5-6 foton, alla som beskrivna ovan, blev det ett självändamål att ta en bra bild. J och jag satt och försökte och försökte och försökte, men det var ett ofruktsamt uppdrag. Inte nog med att mitt vackra ansikte förvreds å det mest horribla, mitt vänstra bröst kände sig i smyg lite schizofren och beslöt sig ömsom för att titta ut och vinka, och ömsom krypa in i skyddet av min armhåla. Helst dock båda två samtidigt. Det såg väldigt lustigt ut, må jag säga. Jag har härmed tagit ordet"taxöra" till en helt ny dimension.
Bör jag förresten ta det som någonslags vink från ovan när jag endast lyckas se normal ut på bild om jag grimaserar? När jag gör grimaser så kan man i alla fall tänka sig att jag ser någorlunda vettig ut bakom de vindande ögonen eller plutmunnen eller den utsträckta tungan (mycket vanliga poser för mig. Funkar i alla lägen. Jag kallar dem Ozzy, Gene och Andy McCoy).

Vi lyckades inte få någon bra bild på oss obviously, eftersom jag var med som motiv, men det var en bild speciellt som slog alla rekord. Den är jag nästan lite stolt över. Jag hoppas kunna lägga upp den här inom en snar framtid, så att den stackare som någongång förirrar sig hit aldrig någonsin igen ska kunna sluta sina ögon utan att se denna bild projiceras på näthinnan.
Jag ska köpa en egen kamera nu så att jag kan ta bilder av mina snygga vänner istället. Om jag inte blir bra på foton efter 21 år som mer eller mindre frivillig linslus så är det nog case lost, beyond repair. Dessutom om jag har en egen kamera, så kan jag sitta hela dagarna och ta hur många bilder jag vill på mig själv, för ju fler jag tar, desto större är chansen att NÅGON av dem blir bra!

En suverän plan, från mig till mig. Swell!

Jag bara måste... :)

<--- Ollon.

Okej, jag är medveten om att det här kanske inte är det minsta kul för någon annan än mig själv, men jag tycker det är asroligt att ordet GLANS på latin betyder ollon.

Undrar om Johan Glans vet om det... :D

Att sluta bry sig.

Hur gör folk det?

Förhållanden och 'kärlek' har ju funnits i alla tider. Någon måste ju ha sammanställt en plan för hur man effektivast går vidare efter 'kärleken' har tagit slut? Visserligen, man kan skriva, rita, springa, träna, festa, supa, shoppa, fika, jobba ihjäl sig, men slutar man faktiskt bry sig sen? Jag har skrivit, ritat, tränat, supit, shoppat, festat, fikat, ätit ihjäl mig och kanske inte tänkt på det på en stund, men sekunden jag upptäcker att jag inte har tänkt på det så tänker jag på det igen och då är jag genast tillbaka där och bryr mig. Eller är det bara så att jag förväxlat 'kärlek' med beroende? Känner inte för att vara själv. Är inte bra på att vara själv om det är ofrivilligt. Frivilligt är jag hur bra som helst på det; jag skriver och städar och tecknar och fixar och donar och mår som en prinsessa. Är det ofrivilligt får jag panik. För om det egentligen är ett beroende jag är i så behöver jag ju åka på rehab! Men slutar jag tänka på det sen då? Eller behöver jag bara en annan drog för att avstyra tankarna?

I need a fix.

Angående musik...

Nu är jag så där ordnödig igen, men det kommer ingenting vettigt...

Om inte annat, så är det jävligt underligt det där förhållandet mellan musik och människor/ställen. För om man t.ex. hört en låt så där med ena örat i affären där man köpte den där klänningen som man hade på sig när man fick ögonkontakt med han där snygga fan, så kommer jag alltid slungas tillbaka till precis samma minnessekvens varenda gång jag hör just den låten.

Som exempel kan vi ta Danny Saucedo feat. Therese "If Only You"; direkt jag ens hör introt till låten så står jag på den där skidmaskinen längst mot fönstret på Örebro Universitets gym, det är snöslask ute och klockan är snart 07:00, jag är nästan helt ensam på hela gymmet. Lite nyvaken, men ändå pigg, det doftar lite instängt svett, lite nasty men ändå tryggt på något vis.

Eller Danzel "Pump It Up"; genast tillbaka till ett svettigt, sviktande dansgolv på Viking, Gran Canaria, Playa del Inglés. Gällivare. Norrmannen. Resten. Ja fy fan, det var tider det...

Eller Gavin Degraw "Chariot": hösten för nästan två år sedan. På promenad i höstmörkret, i min gröna jacka och svarta mössa. Kände mig on top of the world. Träffade av-/på-pojkvännen hand i hand med en annan tjej. Plötsligt inte så on top of the world längre. Det är blandade känslor av den här låten, dels vill jag bara sätta mig ner och gråta, men dels känns det som att jag kan gå precis vart jag vill, hur långt jag vill, när jag vill och med eller utan vem jag vill. Väldigt konstigt.

Jason Mraz "Sleep All Day": strosar vid hamnen i vårsolen, full av liv och jävelskap, men ändå något som saknas. Kommer på mig själv med att le. Känner återigen det där som saknas. Kan fortfarande inte sätta fingret på vad det är. Men det man inte har kan man väl inte må så dåligt av?

K-Maro "Sous l'Oeil de l'Ange": poolen vid hotellet i Israel. 40 grader varmt. Jag har såna där hörlurar som man trär runt öronen, får bränna av dem. Skitsnyggt. Fortfarande något som saknas, fastän allt är perfekt. Är dock lite nervös för flygbomber. Det kom inga flygbomber.

The 69 Eyes "Never Say Die": Ruisrock-08. Står framför scenen med mina vänner och dricker ur den runtgående flaskan Fisherman's Friend. Väntar lite otåligt på att den här skiten ska börja så att vi kan gå till HIM sen om 7 timmar. Skiten börjar och rockar så jäävla hårt! Har duktigt roligt, helt oplanerat. Hojlar med till alla rader som jag just snappat upp i refrängen före. Garvade åt vännerna som var skitnöjda när de fick med sina vevande armar i TV-monitorn.

Usher "Yeah": Alvas, a looong long time ago. Jag och J hade seriösa planer på att starta en nattklubb, inspirerade av videon till den här låten, med de gröna ljusstrålarna mot helt svart bakgrund. Av den här låten blir jag på en version av partyhumör som jag trodde krupit ut i ångestöknen och dött lagom runt den tiden sommaren -05 led mot sitt slut.

Joelbitar "Theme" HAHAHA!!: den här låten påminner mig endast om en enda människa och om hur sjukt, vansinnigt, infernaliskt roligt vi har haft åt allt möjligt mer eller mindre lämpligt, minns genast alla sjuka internskämt och allas trötta blickar när vi drog igång. Jag säger bara "Vivian" och "Jocke". Det KAN vara det roligaste världen någonsin kommer få vara med om i lyteskomikgenren, synd bara att ingen fattade.

Cornelis Vreewijk "Sommarkort": Dörrmannen skickade denna till mig en mörk kväll i december förra året, när jag satt och sörjde mig själv i min lilla lägenhet som kändes så ödsligt tom och kall. Tankarna går automatiskt till en solig klippa vid havet. Det är delvis en sorgsen tanke, eftersom skärgården spontant inte ger mig så bra associationer, av någon anledning. Skärgården har gjort mig illa, någongång under resan. Men när jag drömde mig bort till låten var han ju med mig, Dörrmannen, och jag behövde inte oroa mig för något.

Jag skrev förut någongång om att man borde kunna kapsla in känslor och snorta dem vid behov, men jag undrar tammetusan om inte det här med låtassociationer är lika effektivt. Jag vet inte hur andra människor funkar, men jag kan i princip manipulera mig själv att känna på ett visst sätt bara genom att lyssna på vissa låtar. Väldigt effektivt emellanåt, skulle det visa sig.

Queen of Radio!

That will be me.

Jag kom in i Kalmar - journalistik och multimedia.

Miljoner drömmar, visioner och tankar snurrar runt i huvudet på mig. Nu jävlar, världen. Nu ska du få se på fan! :D

Misheard Lyrics pt 3

Denna hörde jag för nån timme sedan. Garvar ännu.


"Patienten har inga tydliga kukhuvudsfenomen."


Betyder: "Patienten har inga tydliga kugghjulsfenomen."


Hohhoo, ja jävlar. Vad kul man kan ha.

Misheard Lyrics, pt 2.

Nya konstigheter har mumlats i mina hörlurar:

"Barnet är redan 40 år gammalt och bor utomhus."

"Biopsi är taget från prostatans ögonglob."

"Patienten jobbar med utvecklingshämmande vård."

"Patienten är kåt i halsen."

"Skriver recept på Kack-i-nama." (Cocillana, stark hostmedicin, avågs. Tror jag...)

"Patienten har ett knull i knävecket." (Knöl menades nog. Hoppas jag.)

It's some funny shizzle.

Att vara starstruck första gången.

För nästan exakt 32h 15min sedan, stod jag stadigt på den mjuka marken som var täckt av grova träflisor. Vännerna var med mig, väl medvetna om att det som komma skulle nästan kunde klassas som någon form av religiös upplevelse för mig. De var lite spända, exalterade på sina egna vis, kanske även något berusade. Jag var snarare apatisk av förväntning och pur glädje. Vi tittade på klockan; 23:52. 8 minuter kvar. Det är inte länge. Det går i nafs, tyckte vi. Efter en evighet tittade vi på klockan igen. 23:55. "Men för satan!" utbrast jag, utan att kunna hejda mig. Vi väntade ytterligare en evighet. Publiken runt omkring oss började klappa otåligt. En blick på klockan igen. 23:57. Det pirrade till i min mage; nu var det tamejfan hur nära som helst! Roddarna sprang av och på scenen, fixade det sista, finslipade. Allt måste vara perfekt!
Efter vad som känt som år av väntan, slogs den stora TV-monitorn som hängde på högra sidan på. I bild var en flinande Bam och hans snygga fru. De ville väl tydligen bara pop by för att säga till att HIM var på gång.
Sedan hördes plötsligt ett dovt ljud, som växte sig starkare. Rök vällde ut på scenen. En efter en gled de in, coola som en nordanvind i december, just another day at work. Sist in är Ville, i sin blå mössa, huvan uppdragen, lång svart jacka. Han såg precis ut som jag tänkt mig, fast lite coolare. Spinkig karl, för övrigt. Lite mustasch, såg lite sliten ut. Öppnade sin Cola-flaska. "Ja jävlar," tänkte jag. "Jag har också druckit Cola idag. This is meant to be." Försökte hårt att andas ordentligt så jag inte skulle svimma eller något annat löjligt. Försökte hålla tillbaka tårarna, hålla händerna från att inte darra. Försökte få kroppen att sluta darra. Knävecken att sluta skallra. På scenen körde man igång med "Kiss of Dawn". Eller kanske det var någon annan låt. Jag var i chock över vem jag stod dryga 7 meter ifrån att jag knappt hörde. Ja, det är sant, gott folk. Jag blev STARSTRUCK. För första gången i mitt 21 åriga liv blev jag starstruck. It hit me bad. Monitorn på sidan visade hans ansikte i princip hela tiden, när han ömsom grimaserade, log, skrattade, ömsom sjöng och skrek. Jag kröp ihop, höll om mig själv hela spelningen. Jag var inte säker på ifall jag skulle vakna om jag rörde mig. Så jag höll still. Applåderade, sjöng med och jublade emellanåt, men gick alltid tillbaka till utgångspostitionen. Vilket resulterade i en överjävlig värk i axlarna, men det var det värt.
Efter ett tag smyger en gråklädd människa upp på scenen med en stor filmkamera. Ville måttar en spark mot de abdominala delarna på figuren, och han drar ner sin huva - det var ju Bam Margera! Åh, så tokigt!
Mina vänner hade skojat med mig på dagen om att jag skulle börja lipa när "Join Me" kom. Då skrattade jag bort det med ett "Jag är inte SÅ töntig!". Det skulle visa sig att jag visst är precis så töntig. Knappt hade de första ackorden spelats innan min hjärna uppfattat att det var min låt och ögonen började läcka. Punktligt.
Efter ganska exakt 1.5h sa Ville plötsligt "Kiitos" och gick ut. Folk buade av missbelåtenhet. "Fy satan, vad stenhårt!" tyckte jag. Kände mig mållös, matt och utan ord. Jag hade aldrig haft en 1.5h orgasm tidigare, så känslan var ny för mig. Vi följde med folkhavet ut genom portarna och började sakta gå mot bussen. Människor av det finska släktet sjöng någonting som jag uppfattade att handlade om elefanter som gick och hittade nya elefanter på vägen, eller om de tappade dem en efter en. Men det sket jag i. Jag har sett HIM. Stått några meter från Ville Valo. Jag ger väl fan i elefanter.