Flip-flop.

Tänk om jag glömmer något viktigt?
Tänk om de jag ska bo med är UFOn?
Tänk om jag inte ens hittar dit jag ska bo?
Tänk om jag inte hittar några vänner?
Tänk om jag blir kär igen?
Tänk om jag inte blir det?
Tänk om jag är fetast i hela stan?
Tänk om jag är fulast i hela stan?
Tänk om alla hatar mig?
Tänk om utbildningen suger?
Tänk om jag inte klarar av det?
Tänk om mitt rum är skitäckligt?


Är det någon som jag manipulera sig själv till att flippa ur totalt så är det nog undertecknad. Det borde finnas ett stipendium för det. Det skulle jag få, lätt. För tänk om alla pengar tar slut? Och tänk om jag inte får något jobb?


Tur att det finns musik som kan lugna själen lite. Med andra ord, tur att HIM finns.


P.S. Jag kom inte på någon intressantare rubrik... Jag ber om ursäkt. Den är lite av ett lågvattenmärke i min karriär. Ungefär som Britneys "Radar". GÜD, vad jag hatar den låten...

Var är Jag?

<--- Jag, is that you?


Nu börjar det snart dra ihop sig till flytt. Igen.
Hoppas det funkar den här gången. Det är så sjukt stressande både för hjärnan och själen att börja om. Även om det ska bli skitroligt och jag ser fram emot det, så är jag rädd. Shitless. Jag har ingen att hålla i handen det här året. Jag kommer vara relativt långt hemifrån, helt ensam.


Ensamhetskänslan har redan börjat flåsa mig i nacken. Alla känns så långt borta, fastän de är alldeles bredvid mig.

Kanske ett bra tillfälle att sträcka fram handen och presentera mig för mig själv. Det var ju ett par år sedan vi sågs sist. Kanske har Jag varit på semester, gift mig eller blivit religiös igen. Vi lär ha en del att skvallra om. Kanske alla mina alteregon som jag haft genom åren, bitchen Lily, emot Jussi, filosofen Ville, partypinglan Paris och mainstream Howie, sluter upp. Vi vill alla se vem den där "Jag" är, egentligen. Myten. Legenden.

Vi föreställer oss Jag som han lord Voldemort i Harry Potter. Han blev slagen och låg och myste i mörkret medan han samlade kraft och antog en hel massa olika skepnader. Antagligen hade han också glömt hur han var på riktigt.

Vi har hört sagor om Jaget som festade, strulade runt och sket i allt. Levde livet. Brydde sig inte särskilt om trivialiteter som känslor och annat trams. Som skaffade sig både minnen och minnesluckor. Som bara hade roligt och mådde som en prinsessa! Som kom överens med sig själv, nästan äckligt bra.

Vi har alla hört de historierna och speciellt hur de slutade. Emo-Jussi slutar aldrig älta skiten. Lily är mer eller mindre förbannad på allt hela tiden. Howie är likgiltig som vanligt. Ville har insett att det händer alla och vi kommer över det. Paris vill bara ut och visa upp sig så att hon kan hala in nya kap. Vi drar alla åt olika håll. Hoppas Jag snart kommer tillbaka från semestern och bringar lite ordning i salen. Det behövs.


Men det ska även bli superkul att få åka iväg igen. Kanske Jag har suttit i Kalmar och väntat på mig sedan kriget tog slut. Bör i alla fall åka ner och kolla.

En lite pinsam sak...

När man ser någon man inte riktigt minns om man känner eller inte, och så tittar man dit och precis när man tittar bort så tittar personen på en och man ser att den är på väg att hälsa, så vill man inte vara oartig och så tittar man tillbaka, precis när personen tittar bort och så tittar den tillbaka och då blir det typ ett litet, tunt "Hej" - det är lite pinsamt.

Skulle bara säga det.


Imorgon blir det en heldag i fosterlandets huvudstad. Wooh!!



Förresten, "Behind the Milk" finnes bakom följande länk:

http://www.youtube.com/watch?v=cEdycet7yMo

Ytterligare en helt okontrollerad ordbajs-session.

Bör jag döpa om min blogg till Brunettberta? Eller kanske Skallepär...? Lite-råttfärgat-med-intention-till-cendréfärgat-yvonne? Porkanatukkajukkapekka? Syntet-grönhårig-gisela? Svartskallebarbro?

Äääh, fuck it...

Apropå kändisbloggar, förresten.

Jag har aldrig kommit mig för att läsa Blondinbellas blogg. Jag har liksom inte varit intresserad. Men nu efter mitt fynd i Faddes blogg gled jag obemärkt in i en kändisbloggarjakt, vilket osökt förde mig in på Blondinbellas domäner. Jag ansåg mig redo att sugas med i den här Blondinbella-hysterin, som visserligen avtagit något, men ändå fortfarande existerar. Jag satte mig tillrätta, skrev in adressen. Tog ett djupt andetag innan jag tryckte "Enter". Okej, jag broderar lite, men sak samma. Jag kom i alla fall in på hennes sida, med en genuin nyfikenhet. Jag ville veta vad hon skrev om som var så intressant att XX-tusen pers varje dag smiter in för att ögna igenom hennes liv.
Jag kikade runt lite. Kollade rubrikerna. Efter ett tag insåg jag att hon mest skriver om...

...ingenting!

Jag orkade visserligen inte läsa så mycket, eftersom de 10 första inläggen handlade om att hon gillar ägg, hur hur "galet" det är i Norrland (med en bild på någon som klättrar i något slags träd. Är det galet? Hade han suttit på ryggen på en fet björn, med K-pistar och bazookas över axlarna och hållit i en skylt med texten "Norrland will be no more!" hade det varit lite konstigt, men det är inte galet att klättra i träd i Norrland. Eller jag har ju aldrig varit i Norrland, men jag skulle inte tänka mig att det är galnare att klättra i träd där än vad det är att klättra i träd någon annanstans) och om hennes stundande TV-program och nyinköpta datorer. Ingenting ultraüberintressant alltså. Lite besviken. Så som diskussionerna gått om den här tjejen, har jag fått uppfattningen att om man läser hennes blogg får man tjuvkika på Himmelriket genom ett nyckelhål.

Men det stod ju inget intressant... Hon har ju uppenbarligen lyckats nå ut till folk på något underligt sätt, men hon förmedlar ju egentligen ingenting av direkt värde. Jag skulle tänka mig att det kan vara kul för hennes närmaste vänner att läsa om vad hon köpt för datorväska (fast den var faktiskt rätt cool, I'll give her that) eller vad hon och hennes pojkvän åt till lunch.

Men vad hittar de där tusental människor utöver hennes vänskapskrets där som får dem att återkomma dag efter dag?

Men det låter ju rätt coolt att vara 17-18 (hur gammal är hon?) och driva två företag samtidigt som hon går i skolan. Det ena företaget är tydligen Blondinbella AB. Jag försöker leta upp vad det här företaget gör, men jag hittar ingenting. Är det hennes blogg som är företaget? Eller vad? Jag fattar inte. Men så är jag ingen företagsledare heller.

Eller kanske det är så att alla XX-tusen som är där och snokar varje dag, är där för att se what all the fuss is about?

Fadde osar IQ...!

Efter ett tips från en annan blogg hittade jag till den där Linda Rosing-vakten Fadde Darwischtjsiis blogg, (på http://www.sourze.se/default.asp?ItemID=10647125). Han är så smart. En riktig man, helt klart. Speciellt inlägget nedan. Läs och njut.

Stockholm, 8 juni 2008, 21:56:
"Tjejfotboll...njaaa"

Söndagen för oss helgarbetare är som en fredag för vanliga arbetare. Vad
kan man göra på en söndag? Vad finns det för utbud en sån här kväll. Att försöka
gå och lägga sig tidigt är bara att glömma. Det får bli en kväll med
arbetskamraterna på Söder. Men först ska jag se färdigt matchen mellan Tyskland
och Polen. Kroppen känns inte som den brukar göra efter en hårt arbetande helg.
Det var ganska lugnt, inte så många gäster som besökte oss. De flesta var väl i
Kungsträdgården där Restaurangernas Dag höll till, eller var ute på sjön, med
tanke på vädret. Jag hann även se en dammatch i fotboll idag. Det var mellan
Tyresö och Piteeå i div 1 norra. Tyvärr så förlorade Tyresö med 0-1. Ingen rolig
match. Min mormor (om hon levde) hade säkert passat i lagen. Tjejfotboll...
njaaa. De passar bättre i köket än på en fotbollsplan. För i köket vet de
vad/hur dom ska passa. Nu ska jag se färdigt matchen. Hej så länge.

Jag är en ytlig jävel.

Hur mycket kan det kosta att göra ett 1mm snitt över höger öga och sedan sy ihop det igen? Det är allt som skulle behövas för att fixa till mitt lazy eye. Jag VET att det är en familjetradition som gått i arv i generationer, men kolla här...

Vad hände med symmetrin? It was fed to the alligators in a holy ceremony starring grandpa with his kantele, some Hindu god and a piece of Mariekex. And some fire. Never forget the fire in holy ceremonies. Never.

En annan familjetradition som bör skrotas är den s.k. "Latvala-kranen". Tillåt mig demonstrera.

There you go. Den funkar visserligen som den ska, men jag anser mig inte ha karaktär nog för denna "karaktäristiska" form och storlek. Den passar bra på djupsinniga, konstnärliga personligheter, som Adrien Brody, dock...

Okej, Brody tar Latvala-kranen till en heeelt ny nivå, det ska tilläggas...

Men i runda slängar, vad snackar vi? 10 000 eurosar?

Så mycket pengar kommer jag aldrig ens se i hela mitt liv, än mindre kunna spendera på deformering av en helt välfungerande näsa och 1mm hud som slappar lite överom ena ögat.

Men får jag någonsin så mycket pengar, och har möjlighet att bränna dem på vad som helst, så... Kanske. Fast först ska jag operera ögonen. Jag ska ha syn som Superman.

Förresten, att döma av min bloggbild, så aspirerar min haka uppenbarligen för att ta över världen så småningom. Den har säkert brevväxlat med Jay Lenos haka i flera år, smitt elaka ränker för att hämnas danskans kräkljud för "haka", [hhhwooööööööööeeeeeeehh]. Skulle mitt namn låta som någon som spyr skulle jag nog också bli lite stött, förstås.

(Helt okontrollerad ordbajs-session, and it stays...)

Welcome to Hålywood.

Satt hos en kompis idag och drack kaffe och pratade om ditt och datt, när vi kom in på rykten.
Det är så konstigt egentligen, vad folk har lite liv på den här ön. Jag inkluderad. Jag älskar att sitta med mina vänner och skvallra om vad folk gjorde i helgen, hur fulla de var och vem de gick hem med. Men även fast vi snackar om alla människor, så är det egentligen ingen av oss som verkligen vet någonting. Vi antar bara, lägger ihop två och två, vidarebefodrar hörsägen och gottar oss.
Man har mindre privatliv här än i Hollywood. Egentligen.
Och det är mycket underligt hur mycket folk tror att de vet och hur lite de faktiskt vet. Undrar hur mycket rykten det florerar om mig? Jag är ju i och för sig ganska tråkig, jag kör karatefyllor någon gång per år och då brukar jag ibland känna mig manad att berätta mina mörkaste hemligheter, men annars bidrar jag nog inte med så mycket till skvallerkvarnen.
Men å andra sidan, dagens kaffekompis hade heller inte gjort speciellt mycket, och ändå snackades det om honom. Så man vet ju aldrig.

De sjukaste ryktena som jag hört om mig själv är att jag gjorde två aborter (när jag fortfarande var oskuld...), att mitt ex slog mig och att dagens kaffekompis gjorde slut med sin tjej för att jag "snärjt" honom. Alla dessa faller på sin egen rimlighet, men så långt tänker man inte alla gånger.

Kanske man bör ta en extra funderare när man sätter igång att skvallra om folk. Jag också... Men samtidigt så är det lite det som får Åland att leva. Tyvärr.

Shame on me, shame on us all. Let's get a life to talk about...

Fucking Barbie world.

Fy fan vad jag hatar den här låtsasvärlden som i vissa mått pågår runt mig. Vissa mått betyder naturligtvis grabblivet.
Att det kan vara så svårt för folk att vara ärliga bara för att de har en skinnflöjt i byxorna! Jag förstår inte. Ingen-jävla-stans.
Är ärlighet bara en udda egenskap som endast jag och mina vänner besitter? Är vi muterade från födseln?
Eller är det mig det är fel på, som, trots min cyniska och misstänksamma inställning till folk i allmänhet, tar det som sägs till mig som sanning?
Människor är tamejsatan en förtappad sort. Synd att jag insåg det först nu.


När blev jag en trasdocka? Jag missade det.

Skrattattack.

http://www.youtube.com/watch?v=L8E7YCBgi5E

Ta på dig blöjan. Hämta näsdukar. Klicka på länken. Dö. Av skratt.

Vackra sommarfötter? Myt.

Fenomenet existerar inte. Bilden ovan (som jag naturligtvis snott) visar ett par indianfötter som legat inlindade i mjuk mammuthud i 11 år, ICKE ett par civiliserade fötter från detta tidevarv. "Sommarfötter" av denna tid är ICKE vackra. De är sönderskavda, med blåsor överallt, möjligen även prydda med lite mer eller mindre avskavt nagellack i valfri färg, p.g.a. flitigt användande av mycket fagra, men ack så obekväma, fotbeklädnader av varierande höjd.

Jag upprepar.

Nej, föresten, det gör jag inte alls. Jag behöver inte. Det här är egentligen allmän vetskap. I alla fall borde det vara det.

När är fötter egentligen vackra? Det måste vara den äckligaste kroppsdelen på människan. (Ja, jag har fotfobi.... Yuuuckkkk!!)

Människor är överlag ganska äckliga, förstås.

Men det finns självklart mycket snyggt också. Som Johnny. Och Ville. Och några till. Men jag skulle nog inte ta i deras fötter heller...

Dags att sova, månne? Jag undrar det, jag. Vi gör så.

Så här bor jag, 3v senare.

Så här kan det se ut på min ö när det har regnat och varit skitväder i flera dagar. Till och med solstolen har vissnat...

Efterlysning.

Var fan är Du? Just Du, ja. Var är Du? Du borde vara här...










Slipp då, ditt as...


P.S. Nej, jag är inte schizofren. Jag har PMS. Fast det är väl nästan samma sak, i och för sig...

Summer-mode: OFF!

Fucking PISSväder. Så jävla deprimerande...

Heur -FUCKING- eka!

Jag hittade precis ett av mitt livs hittills underbaraste minnen, dokumenterat som mobilkamerafilm på YouTube.
Det är nästan så att jag blir lite blödig igen när jag ser det...

http://www.youtube.com/watch?v=az1Bp9MjPRI

Det roliga är dessutom att vi stod på typ samma ställe som fotografen ifråga, fast en aning mer åt vänster.

TA MIG TILLBAKA DIT NUUUUUU!!!!!

Seriöst.