Sånt här gör mig så lycklig!

När ungdomar vågar stå på sig och säga ifrån! Speciellt när det gäller auktoriteter som gjort fel. Jag blir så glad! Jag vill bara hoppa runt av glädje och blåsa såpbubblor!

Från Hufvudstadsbladet 11 nov. 2008:

En bunt 18-åringar hade samlats hemma hos en kompis för att fira hennes födelsedag. Vid dygnsbyte började grannarna tycka att gänget var lite högljudda och kallade dit polisen. Barnen gled ut på gården, där polisen, enligt utsago, blev provocerade av att barnen talade svenska, med varandra och med polisen. En av dessa barn lyckades ha turen att vara ålänning och alltså vara född utan några som helst finskakunskaper, så han hade ju inte direkt något annat val än att försöka svara på svenska. Fyllecellen!

Som tur är har de tagit tag i saken och ringt runt och kontaktat den största tidningen Svenskfinland.

(läs hela artikeln här.)

De vet precis att deras ord antagligen är värt skit, men kan man fittas, så ska man fittas. När det dessutom gäller (om jag utgår från att barnens berättelse är sann) en sådan sak som att prata svenska i Finland.
Rasism??

Och förvånande ofta är det lite sneda blickar som kastas när ålänningar är med i bilden. Jag vet inte riktigt vem det är som ska klandras för att vi inte kan finska - TROTS att vi alla pluggat det i minst sex år, vissa nio år till och med. Jag har pluggat finska i nio år, nu har jag ju naturligtvis glömt en hel massa, men jag minns också att jag var så jävla frustrerad när jag väl pluggade, för att jag fick lära mig hur man böjer adjektiv i 49 olika former, men jag kunde inte svara på vad klockan var eller ens en simpel fråga som "Hur mår du?". No freakkin idea.
Jag skulle jättegärna vilja kunna finska ordentligt, och jag är lite sur över att min käre far slutade prata finska med mig när jag var fem, typ. Men det hade varit trevligt att få lära sig RIKTIG finska i skolan, inte "book-finska", utan "street-finska". (Hahaha, det låter ju för jävla kul. "Street-finska". Gotta love it!)

Jag menar, jag pluggade finska i nio år och franska i sju år. Jag kan fortfarande mer franska än jag kan finska. Mer användbar franska, that is. Jag kunde i alla fall föra en helt vettig konversation på franska, medan med finskan kommer jag knappt framåt i Helsingfors. Var brister det?

Undrar om typ belgarna är lika rasistiska när det kommer till språk, de har ju typ fyra-fem officiella språk. Eller är det bara bastufinnarna som är alldeles för trångsynta när det kommer till tvåspråkighet?

Gud, vad jag älskar att brinna över sånt här!