Dead until further notice.

Det finns ingen hejd på hur trött och slut och orkeslös jag är nu. Jag blir gråtfärdig av tristess när jag ligger hemma, men samtidigt så orkar jag tamejfan ingenting annat heller. Jag får släpa mig till gymmet, till mataffären, till skolan. Det känns som ett maratonlopp att bara gå från mitt rum till balkongen. Det är knappt 10 meter dit. Jag har tusen saker jag borde göra och tusen saker jag inte borde göra, som jag gör ändå. Jag orkar inte välja mellan te eller juice till frukost, eller om jag ska ha jeans eller klänning på mig.

Jag vill bara att Maria ska komma tillbaka och så vill jag åka hem. Först fika och dricka öl med Marjanen och snacka en massa bullshite, sen åka hem till Melvin, familjen och alla flickor. Det känns outhärdligt länge kvar till allt. Fastän det inte är det, egentligen...

Idag köpte jag i alla fall brustabletter med järn i. Om jag nu orkar svälja dem så kanske jag har något enstaka hårstrå kvar på huvudet till jul i alla fall, som jag kan locka eller göra någon fin frisyr med.

Det siktar vi på.