Gray blues.

Jag har nog nojsat om det här förut, men låtar symboliserar så fruktansvärt mycket för mig. Jag kan fördöma ett helt band bara för att jag hört en låt vid ett visst tillfälle som jag helst inte vill komma ihåg. Eller så kan det bli helt tvärtom, ifall jag hört en låt någon gång som varit ypperligen angenäm.

Därför är det, när jag börjar tänka efter, lite ovisst med låtar som jag lyssnar på för tillfället. Kommer jag bli totaldeprimerad och självdö en smula när jag lyssnar på dem i framtiden eller kommer jag bli glad och nöjd och tänka att "jaa, nog var det rätt trevligt ändå"? Det är sådant man aldrig riktigt kan veta med sådana här perioder i livet. Nu är allt liksom helt okej, kanske en och en halv tum under BRA-linjen, men kanske tre tum ifrån SKJUT MIG-linjen. Helt okej, alltså. I'll get by, antar jag. Inget är riktigt, riktigt roligt, men ingenting är heller riktigt, riktigt för jävligt. Allt känns i allmänhet ganska tungt, men det har ju ändå varit värre, liksom.
Och det som känns värst har jag ju ändå åsamkat mig själv, på grund av egen dumhet. Jag vet ju att jag inte ska låta människor komma för nära, eftersom det blir en så påtaglig tomhet när de sedan väl försvinner. Jag vet ju det, men ändå har jag låtit en specifik komma alldeles för nära, fastän det absolut inte var meningen. Nu, när den här människan är på väg bort igen, så börjar det liksom kännas tomt. Tur att jag inte har någon musik att koppla till den människan i alla fall. Och tur att han inte kom närmare. Jag har en chans ännu i alla fall...
Jag vet också att jag inte ska ställa för mycket krav på mig själv, speciellt inte gällande rökningen, eftersom jag blir så förbannat låg när jag väl rökt, fastän jag inte skulle. Vad spelar det för roll egentligen? Jag ska ju ändå dö någon gång. Vad spelar någonting för roll egentligen? Man borde göra allt som man mår bra och blir glad av, även om det bara är för stunden, för det är stunderna som sedan räknas ihop och blir en livstid.

Så jag undrar hur jag kommer känna om jag sätter mig ner och lyssnar på Kings of Leon eller Movitz om fem år...

Det är ju också lite skrämmande; när man är så här mittemellan som jag är nu, så vet jag inte förrän efter en tid, om jag mådde bra eller dåligt då. Hur ska man då kunna uppskatta nuet? Om man inte vet förrän efteråt? Jag kan väl inte uppskatta det här nuet, nästa vecka? Eller kan det funka så?