Det här måste ju vara den sorgligaste insikten jag någonsin fått; jag har fan inget att skriva om, om jag inte får skriva om mitt kraschade kärleksliv och annat lågtflygande. Visserligen skrev jag inte så ofta tidigare heller, men jag kände mig liksom tillfredsställd efter att jag hade skrivit tidigare. Nu känner jag att det finns så mycket jag skulle kunna skriva flera tusen sidor om, men jag måste å andra sidan försöka med det här nu. Något måste ju fungera.
Jag kan dock droppa några ord om P; han måste vara den finaste människan som någonsin funnits på denna jord, men han är så himla konstig. Sprang på honom nu ikväll och han började genast som han gjorde i vintras, innan flickvännen kom hem. Jag menar, det kan väl inte vara så svårt att se på mig att jag är sjukt intresserad av honom, alla andra ser ju det! Är han blind då eller bara lika kall som de flesta killar verkar vara? Kanske han ser och förstår precis (jag har ju fan nästan sagt det rakt ut...!) men fortfarande gillar att retas med mig bara för att se mig lysa upp och sedan trilla ner igen...
Nåja, nu börjar House, nog gnällt för idag. Imorgon tillbaka till Örebro, torsdag tenta och sedan kanske man kan få en sekunds lugn och ro. Om det inte kommer någon fest emot, vill säga... ;)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar