Jag har totalt snöat in mig på Gitarristen. Varför det? Jag vet inte ens vad han är för människa, jag har bara hittat på saker om honom i mitt huvud, som att han kör en svart Volvo eller en mörkblå Saab och att han är allergisk för räkor. Baserat på ingenting alls överhuvudtaget. Har ju inte ens snackat med människan en gång.
Det känns lite som när man var yngre och var totalförälskad i någon kändis, för min del Taylor Hanson, Nick Carter, Lance Bass (my first gay-crush! Min andra var Magnus Carlsson från Barbados), Ryan Gosling, Orlando Bloom och Jonatan Cerrada (fransk sångare, jag vet, ingen känner till honom utom jag, typ... :) ), men skillnaden är nu den att man måste passa sig när man går på campus, för man kan springa in i honom när som helst. Vilket är en aning skrämmande.
Jag saknar den där pirret i magen som man får när man är lite småkär och anar att offret tycker lite likadant; man vill verkligen se bra ut och man tycker det är kul att fixa sig lite extra om vardagarna, och när man blir alldeles till sig av att få SMS. Man borde hitta ett sätt att kapsla in de där känslorna som är så trevliga och snorta en matsked av dem när man känner sig lite bitter och trött på mänskligheten. Så skulle man ha dem ovanför spisen, bland alla andra kryddor; peppar, salt, förälskelse, basilika, passion, örtsalt, sprudlande glad, peppad och aromat.
Är det för mycket att begära?
Jag saknar min bebis. Han har säkert växt hur mycket som helst nu. Min lille gubbe... :) I sommar ska jag stjäla honom från hans intet ont anande mor och far alla lediga sekunder jag har. Han ska med på stan och till stranden och till lekparken och på picknick. Spikat! *bankbank*
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar