Nu har jag sett filmen A Clockwork Orange för andra gången och jag kommer fanimig inte ifrån känslan jag har att jag känner igen huvudpersonens rollkaraktär. Att jag känner den människan. Att jag en gång känt Alexander de Large personligen. Och visst är det ju så. Visst fan är det så.
Jag älskade honom till och med.
En snäll, trevlig, artig, snygg människa. Alldeles ljuvlig, med läppar som sommarens första mjukglass. Med ögon som fick mig att glömma bort hur man simmar. Eller andas. Med en famn tryggare, större och varmare än någonting annat. Med ett leende som fick knäna att vika sig under mig.
Men också med de elakaste, vassaste orden i den mänskliga vokabulären. Med de kallaste blickarna. Med ryggen mot allt. Med locket på.
Det är ju han. Det är Alexander de Large. I egen hög person.
P.S. Någon kommer antagligen hoxa vem det här handlar om. Kritiker göre sig icke besvär. Jag orkar inte med det. Jag vet allt som ni någonsin skulle kunna komma på att säga, eftersom jag redan har sagt allt. Leave it.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar