The man who can't be moved...

Jag såg honom idag i skolan. Jag fattar fortfarande inte att jag missat honom så här länge... Och jag fattar inte heller varför han fortfarande inte flyttat ut ur min skalle. Och varför jag plötsligt inte kan stå upp... Vad är det som händer?

Jag har många teorier. Den mest trovärdiga är väl att jag blev så chockad av att plötsligt få den där säregna känslan igen, som jag trodde krupit in under en sten och dött för länge sen. Kalla den vad fan man vill, den är ändå inte vettig någonstans. Senast den var på besök var för mer än tre år sedan...
Så om den chocken bara får lägga sig så kommer allt ordna sig. Allt kommer återgå till innan lördagen. Allt kommer vara lugnt och stilla igen.
Jag har bara en så jävla stark känsla av att det saknas ett ordentligt slut. Att det egentligen skulle sluta annorlunda... Äh, fuck it. Jag kan inte förklara utan att det låter totalt rubbat...

Några har frågat mig varför jag tar så hårt på det här. Jag har ingen jävla aning, faktiskt. Det bara är så. Jag har gamla spöken i huvudet som hoppar omkring och ropar saker åt mig, saker om mig, om mitt utseende, om honom och hans leverne... De är inte ens tysta när jag sover. Jag får en lätt känsla av panik när jag tänker på att han ska flytta. Jag kände honom i fyra timmar en lördagnatt, men det var någonting som gick snett där. Det var ju inte så här det skulle vara efteråt.

Jag inser mycket väl hur sjuk i huvudet jag är. Ingenting är logiskt eller normalt någonstans. Jag kommer antagligen garva ihjäl mig åt det här om en månad. Men nu känns det som att jag har blivit lämnad av någon speciell igen. Efter fyra timmar en lördagnatt, omsluten av spritångor. Fyra timmar. Fyra. Timmar.

Jag ska sitta här och lyssna på The Script's "The man who can't be moved" tills jag inser humorn i det här och skrattar åt skiten. Det är för jävla ironiskt. Snart ska jag skratta... Snart.