Ålands-bubblan.

Det är helt fantastiskt förskräckligt hur ingenting någonsin ändras på den här ön. Jag vet, jag har nojsat om det förut, men det är ju för fan helt otroligt.
Det är så jäkla kul att komma hem och umgås med alla vänner, men när de rosa dimmorna av lycka har skingrats en smula, så ser man det patetiska vardagslivet igen. Det som har varit detsamma sedan the beginning of time.

Samma människor, med samma kläder, samma yrken, samma partners, som alltid har samma frisyrer, samma bilar, samma drömmar, som äter samma gula snö som förra året och året före det och året före det.

Och det värsta är att jag är precis likadan när jag kommer hem. Jag förvandlas på något sätt till den jag var när jag var 16 år gammal, när jag nyss hittat alkoholen och börjat titta på pojkar på ett nytt sätt. När jag var avundsjuk på mina kompisars kläder och liv och utseende. När jag tittade på mig själv i spegeln och såg någon som var så ful och motbjudande och fet och sladdrig att jag inte förstod att jag ens fått födas. När jag kom på mig själv med att prata non-stop om något totalt ointressant med någon ännu mera ointressant och fick ångest över att jag aldrig kan hålla mun.
Det kanske är mitt rum som kastar mig tillbaka. Jag har ju ändå bott i det rummet sedan jag var gammal nog att sova själv utan att attackeras av plötslig spädbarnsdöd. I vått och i torrt, in the good times and in the bad har jag bott i mitt lilla rum. Jag har stått och svurit över alltför mycket kläder och ingenting att ha på sig i samma garderob som jag har krupit in under de hängande kläderna och gråtit i flera timmar. I 20 år. Samma ställe. Samma rum. Samma golv. Lite nya tavlor och möbler. Annars samma.

Det är konstigt hur jag aldrig verkar ändras. Jag kan bo var fan som helst, med vem fan som helst, ha vilken hårfärg och klädstorlek som helst, när jag kommer hem till mamma är jag ändå Nina, 16. Alla har stannat som de var 2003.

Men mitt rum vill jag ändå liksom inte ändra på, det är ju min bat-cave...