Visserligen har jag, fler än en gång, önskat att han bara skulle dö. Igår var det nära att jag skulle få den önskan uppfylld. Han överlevde med en hårsmån. Jag är så jävla lättad...!
Jag har slagit honom, skrikit på honom, gråtit och slitit mitt hår över de dumheter han spottat ur sig i våra dagar. Jag har bett honom, från djupet av mitt svarta hjärta, att dra åt helvete. Sagt att jag hatar honom. Att jag aldrig vill se honom igen. Dessutom menat varje ord.
Nu förstår jag bättre, helt plötsligt. Jag älskar honom. Och han får inte dö. Vi är utdömda tillsammans, men skulle han vara här nu så skulle jag ta det. Bara han är hel och mår bra.
Och plötsligt blev min kommande tatuering så mycket mer betydelsefull. Jag lever, min bror lever och min prins lever.
Never say die...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
hej älskade ninja! Hoppas allt är bra med dig.. Jag vill också tatuera mig! Vad är det du ska tattooa in på dig? Jag har utmanat dig på min blogg (hehe) så jag tycker du ska klicka dig in och titta.. Puss och kram/Petra
Skicka en kommentar