Oh, what a day!

Vilken jävla dag det har varit...

Vaknade imorse med lätt antydan till baksmälla. Hade lätt ångest för att jag drygat mig som tusan mot han där snälla. Skrev ett ångestladdat förlåt-sms. Strunt samma, steg upp. Inget ville sig. Inte håret, inte sminket, inte kläderna, ingenting. Fine, gick till skolan för att ha föreläsning om politik 9-12. Klar med det, satte mig på kontoret och letade annonsörer. I fyra timmar. Inget napp någonstans. Inga pengar varken på radio-eller tidningskontot. Genererade lätt ångest. Hade inte kollat på telefonen sedan jag skickade sms:et heller, ytterligare lite ångest där. Nåja, kollade telefonen i alla fall. Fått ett drygt sms tillbaka och ett avslut. Lätt ångestattack igen, hände det just igen? Ja, det gjorde det. Fan också. Och inga cigaretter kvar. Fan!!
Satte mig att knåpa nyheter, hittade världens grej. Kul!

Klockan blev sex och Mellberg kikade in, han hade med sig ett paket cigg till mig. Life saver! Vi satte oss för att ladda över musik för kvällens radioprogram. Digas har kraschat. Totalt! Oh, jolly Moses... Klockan sju satte vi oss i alla fall i studion, totalt utan något som helst underlag, inga jinglar, ingen musik, ingenting. Men vi sände i alla fall. Kände mig lite gladare. Pausade en timme och sände en timme igen.

I pausen satt jag och Mellberg och diskuterade mitt nya haveri. Han tyckte att jag lyckats hitta bajskornen i guldhögen av killar. Might be, tänkte jag, men kan det faktiskt vara så att alla jag träffat har fel i huvudet? Den snälle hade ju inga fel, han var inte elak med mig, han var bara ärlig. De innan var ju ändå lite taskiga med mig.
Den röda tråden har i alla fall varit att de inte vill binda sig. Och det har ju jag inte heller velat, i alla fall inte i de två senaste fallen. Men det jag vill är ju bara att slippa konkurrera med andra tjejer om uppmärksamheten hos de grabbarna. Jag vill inte dela, även om vi inte är ihop. Jag tycker inte vi behöver vara ihop för det heller, men jag är inte säker på ifall det funkar så i den riktiga världen? Jag var bombsäker på det tidigare, men det har visat sig att jag haft fel. Jag vill inte dela bara. Är det så underligt?
Sen kom jag fram till att, trots att jag försöker undvika det till varje pris, så framstår jag kanske som needy. Och det kanske känns läskigt för männen i fråga. Fastän det bara är den här extrema oviljan att dela som spökar. Jag delade ju den första. Ibland utan att jag visste om det. Sen var jag tydligen tvungen att dela den andra också, jag fick inte vara med och bestämma där heller. Och jag ville fan inte dela den tredje, men jag ville ju inte heller att vi skulle rymma och gifta oss om en vecka heller.

JAG VILL BARA INTE DELA, SKA DET VARA SÅ SVÅRT...??

Nuff said, let's koma.