Hur gör man...?

Igår umgicks jag med den, på allvar, snällaste medlemmen av det manliga könet som jag någonsin träffat. Det var superroligt, supermysigt, allt var jävligt angenämt helt enkelt. Men någonstans inom mig gnager nu en slags tragisk panikkänsla. Ska han också svänga på en femöring och bli dum i huvudet? Ska han också hitta en liten blondin med, mer eller mindre, perfekt kropp och perfekt, symmetriskt utseende och ingen, alternativt alldeles för mycket, personlighet att ta istället...? Hur gör man för att inte bli bortvald?

Ponera att vi ses igen. Hur ska jag då bete mig för att motverka det som verkar ha varit totalt oundvikligt de senaste gångerna? Hur ska jag vara för att hålla intresset uppe ett tag till? Och ändå inte vara för på? Eller för av? Hur fan gör man? Eller är jag bara inte född att klaras av i mer än en månad?

Okej, nu är det ju faktiskt inte sagt att vi kommer ses något mer, hur mycket jag än vill. Så det kanske är onödigt att stressa upp sig just nu... Men jag kan inte sluta analysera sönder allt jag sa och gjorde igår, hur jag uppträdde, vad jag hade på mig, hur jag såg ut, allt för att försöka hitta det där eventuella felet. När ingen av de andra vill säga vad det där jävla felet var heller... Det är liksom alltid "det är inte dig det är fel på, det är mig", men när man har hört det där ett antal gånger så börjar man ana någon slags ironi där bakom. Men som sagt, kanske lätt onödigt att stressa upp sig för något som man inte vet kommer fortsätta...

Och jag är egentligen jätteglad, men jag vet inte om jag vågar vara så glad som jag känner att jag är. Lustig känsla...