Slut på ännu ett kapitel.

"Vi ska inte ses mer".

Jag hatar de orden, vare sig det är jag eller den andra som säger dem, det gör ändå lika ont varje gång.

Det var inte läge bara. Det skulle bli alltför krångligt och komplicerat. Men jag har min illusion om att jag är värd mer än att bara vara ett fyllenöje.

Den illusionen kan jag väl få ha?

Han är fortfarande den finaste, bästa, superunderbaraste, roligaste människan jag träffat. Det kommer jag inte ifrån. Men han var bara min en stund. Den stunden är jag ändå glad för.