Carte blanche...

Hur fan kan man se någon i ögonen och säga att man älskar den människan och vill vara resten av sitt liv med den, och sen säga att vi "bara träffades lite"?

Hur kan man skicka SMS till den samma människa och säga att man saknar den, och sedan två månader senare, såra den människan djupare än helvetets alla hålor tillsammans?

Vad är det för människa som gör så?

Det gör så ont just nu, jag vet inte ens vart jag ska ta vägen.

Men om vi nu aldrig hade något förhållande, har jag väl heller aldrig blivit bedragen, sviken, ljugen rakt upp i ansiktet. Då har jag ju aldrig haft någon orsak att falla tillbaka i ätstörningar, aldrig haft någon orsak att lova mig själv att aldrig lita på en levande själ igen. Aldrig haft någon orsak att tycka att det är mig det är fel på, jag är aldrig nog. Aldrig blivit älskad av någon, aldrig älskat någon så mycket att jag varit villig att offra allt för den människan.
Då är ju hela den delen av mitt liv en stor fet lögn och då kan jag lika gärna riva ut den ur min bok.

Då kan jag ju börja om. Då kan jag ju vara 18 år igen och älska mitt liv, älska sommaren, älska Åland. Då har jag aldrig upplevt den smärta ett krossat hjärta ger.

Je suis une carte blanche.