Att vakta sig själv.

Jag har inte ens ord. Det är så mycket jag vill säga, men jag kan inte. Jag har inte varit så här förbannad sedan "vi träffades bara lite". Om ens då. Han har gjort fenomenet "att förstöra för sig själv och dra andra med sig" till en ren konstform.

Den här gången handlar det dock inte om mig, utan om henne. Men ändå tar jag det personligt. Det känns som att hon är den jag var för tre år sedan. Jag vill skydda henne. Få henne att inte göra samma misstag som jag, att inte bli ett känslomässigt vrak, som jag, som knappt klarar av att träffa nya killar av rädsla för att bli bortlämnad igen. Jag antar att det är något slags försök att gå tillbaka i tiden och rädda mig själv.

Men hon är en egen människa. Vi känner inte ens varandra särskilt bra. Frågan är om vi ens varit på hälsningsstadiet senaste åren. Hon har egna vänner, som förhoppningsvis, och troligtvis, tar bra hand om henne. Men jag känner ändå att jag vill skydda henne. Fastän det sannolikt mest bara är irriterande för henne. Men ändå vill jag skydda henne. Få henne att inte göra som jag gjorde, och gå tillbaka, gång på gång, förlåta och bli sårad igen. Men hon är nog smartare än jag var, och förhoppningsvis inte lika blind, hon förstår nog det utan min inverkan... Hoppas jag.