Im memoriam, mina ögonbryn.

En gång hade jag ögonbryn. Lite buskiga, men jag hade aldrig tänkt något speciellt om dem, de satt där de satt och de fyllde antagligen sin funktion, för jag kunde inte minnas att jag någonsin fått skräp i ögonen som ramlat ner från pannan. Så igår, ungefär runt klockan 10 på förmiddagen, fick jag i nerverna. Jag ansåg mig grotesk, men jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Så jag plockade fram pincetten och började arbeta. Efter en timme var jag fortfarande inte nöjd, så jag ändrade attityden mot mina ögonbryn och kallade dem "konstverk" istället. Efter ytterligare omkring 2,5h fann jag mig själv sittandes i soffan, totalt hårdfokuserad på att formen på mina ögonbryn (som ser ut som om de skulle komma från två helt olika människor) skulle vara symmetrisk. När jag äntligen fann styrkan och modet att släppa pincetten och se på vad jag åstadkommit var det redan för sent. Lite svettig och med okontrollerbara skälvningar som rusade runt i hela kroppen höjde jag spegeln.... Jag hade förvandlat mitt konstverk till en Picasso. Mina ögonbryn hade transformerats från en välmående fauna, till två utdöda kalhyggen. Eftersom den gode Pablo häcklades för sin konst under i princip hela sin levnadstid, så började sakta en tanke om död gro i mig. Picasso blev världskänd för sina verk först efter sin död... Sedan slog det mig att med min hårväxt (riktar härmed ett tack till killen på påskaftonen som så subtilt påpekade detta) som är fertilare än en laestadian på Ibiza, så lär mina ögonbryn vara tillbaka i ursprunglig form inom ett par minuter.
Resultatet ser vi nedan.





Fotnot: Jag har aldrig haft så här klena ögonbryn förut. Den ursprungliga formen och storleken kan vi se på bilden längst upp. Märkbar skillnad, med andra ord...