Miss Tänksam.

Det är lite underligt att jag, fortfarande efter nästan 9 månader, forfarande känner ett styng av illamående när någon nämner exet. Som igår; jag pratade med en mycket kär vän i telefonen som jag inte har pratat med på ett tag. Hon frågar, med all sannolikhet endast av pur omtanke för mig, hur det går med mitt överkommande av exet. Direkt stelnar jag till och tänker "Vadå då? Har du hört att han har gjort något? Är han tillsammans med någon? Eller varför frågar du? Är det en kuggis...??" som en sabla psykopat. Det hela blir lite lurigare ännu, när man inte kan se ansiktsuttrycket på personen i fråga. MEN som sagt, mina misstänksamma fasoner till trots, så tror jag ändå inte att hon är ute efter att kunna håna mig bakom ryggen, utan att hon faktiskt bara ville veta hur det går för mig där, eftersom hon vet hur mycket jag har lidit av den människan.
Och det där beteendet skrämmer mig. Jag går liksom ofrivilligt in i allting med förutsättningen att alla människor är falska och opålitliga, att alla har som mål att få mig att må så dåligt som bara är möjligt, att alla gillrar elaka fällor för mig. Den enda jag INTE känner så för är brorsonen. Han är två år gammal. För jag tänker att honom kan jag överlista.
Ingen annan i min omgivning går dock säker från min screw-me-over-detektor.
Men egentligen, förutom att det är en smått rubbad tanke i sig själv, så är det ju ändå lite väl egocentriskt att tänka att alla människor har satts på denna jord endast för att fittas med just mig... Don't flatter yourself, liksom.

Undrar om det går att hypnotisera bort det...? Kanske man kan ta rökningen, sockerbehovet, orm-/vrak-/ubåtsfobierna på samma gång? Kanske man kan försöka hypnotisera bort min dåliga syn också...?