Om min kropp.

Min kropp är en trevlig skapelse. Kanske lite säggy på vissa ställen, men den fungerar ju ändå som den ska.

Jag var till ungdomsmottagningen igår och skulle förnya mitt p-pillerrecept. Barnmorskan förhörde mig om allt möjligt, som brukligt är. Sedan tog hon blodtrycket på mig, och jag sa att det brukar vara lite åt det högre hållet. När siffrorna började blinka på apparaten, tog hon på sig ett väldigt konfunderat uttryck och tryckte på start igen. När värdet blinkade, samma procedur, samma uttryck. När hon tagit det fem-sex gånger under 10 minuter, tog hon av armkudden och frågade om jag var stressad över något. "Jaa", sa jag, "jag har en rätt jobbig tenta imorgon." Hon nickade funderamt och skrev in något i journalen. Jag tittade på klockan typ var tredje minut, eftersom jag insåg att värdefull pluggtid rann ut i den där läskigt klädda soffan.
"Du får gå till ett annat rum och vila i tio minuter," säger tanten. "Vaah? Men det hinner jag ju inte..!" Men hon insisterade och ledde in mig i ett rum, med en brits där jag fick lägga mig och så stängde hon dörren. Kvar blev jag, på en fucking brits, i ett tomt rum, med en klocka som tickade på väggen över mig. Nu hade jag fysiska bevis för att tiden rann ut! Bara 16 timmar kvar till tentan... Och här ligger jag. For crying out loud...!

Efter åtta minuter fick jag spatt och gick tillbaka till mottagningsrummet. Hon bad mig sitta ner och virade blodtryckskudden om min arm åter igen. Fem-sex gånger till, samma fundersamma min hela tiden. Efter ytterligare en kvart gav hon upp och tog av kudden och tittade stint på mig.
"För att det här blodtrycket skulle matcha dig, skulle du behöva ha en övervikt på 20kg. Ditt BMI är 22, vilket betyder att din vikt är precis rätt för din längd." Jag fick dra en snabbgenomgång om vad jag gör i veckorna. Föreläsningar, pluggar, tränar, skriver artiklar, ringer annonser, pratar radio, har styrelsemöten, träffar vänner, the usual. Sover helt okej, är rätt nöjd med hur mitt liv ser ut för tillfället, förutom att jag gärna vill ha en egen lägenhet så småningom.

Under hela tiden jag berättade, stirrade hon på mig med stora ögon. När jag var klar, tog hon ett djupt andetag.
"Jag ger dig två månader i den här takten. Sedan kommer du vara utbränd."

Vaah?? Är du dum? Klart jag inte kommer vara utbränd, jag känner mig ju inte särskilt stressad, förutom för tentan och nästa kurs. Get real, woman... Men hon tyckte att jo jo, två månader, så skulle jag inte komma upp ur sängen mer.

Vi får väl se med det där, lilla tanten. Skolan är som den är, men det går framåt. Träningen slutar jag inte för mitt liv med. Rökningen försöker jag lägga ner med, det går upp och ner. Radion och tidningen börjar ju ta fart nu, så det finns inte en chans att jag lägger ner det heller. Det är ju kul, för det mesta! Vännerna behöver jag för att överleva och styrelsemötena måste jag vara med på för att hänga med i utveckligen av radion och tidningen, som jag VILL vara med och utveckla. Jag måste dricka kaffe mellan föreläsningarna, annars somnar jag. Alkoholen har lyst med sin frånvaro alldeles för länge, tycker jag.

Jag fick i alla fall något slags minipiller istället, och tid för blodtrycksmätningar några gånger framöver.

What's the fuss about? Jag mår ju bra, jag är bara lite trött. Högt blodtryck har jag ärvt från båda sidor av släkten. Och fan heller att jag lägger av med något!

We'll see, little lady, we'll see....