Andningspaus, please!!

I morse vaknade jag av att jag trodde jag höll på att dö. Jag fick liksom ingen luft och det kändes som om någon stod på min bröstkorg och höll tag om min hals. Det kändes som att det aldrig skulle bli påsk så att jag kunde få åka hem. Som att det var flera år kvar tills jag skulle få träffa mina flickor. Jag höll på att bli tokig, jag slet i kalendern och räknade dagar, räknade föreläsningar, kollade flygbiljetter och allt möjligt. 20 dagar. Ska jag väl klara, eller?

Sen efter påsken är det ju bara... hmm... 7-8 veckor kvar till sommaren. Det ska jag väl också klara? Borde jag väl?

Fy fan vad skönt... 5 juni åker jag härifrån för sommaren, är det planerat. Då är jag ledig i en vecka, sedan börjar jag på Hälsocentralen igen, som förra året. Då får jag vara ålänning i två och en halv månad och bara njuta av livet och av vännerna och familjen.

Helvete, vad jag behöver vara ledig och hemma på Åland nu. Jag behöver det för mig egen överlevnads skull. Det är så jävla mycket don här jämt, som bara staplas på varandra och aldrig verkar ta slut. Och människor som jag egentligen vill make peace with, men inte orkar. Och människor som jag vill slå ner, men fan inte orkar jag det heller. Och människor som jag vill reda ut saker och känslor och läget med, men det får vara. Jag orkar inte tänka konsekvensetiskt just nu.
Och så människor som jag fastnat för, som jag inte kan sluta tänka på. Youtube-klipp som jag inte kan sluta titta på. Godis som jag inte kan sluta äta.

Give me a break!!

Bara så jag kan få stanna upp och andas lite...