Pusshej...

I natt drömde jag om honom. Min älskade som jag hatar, fast ändå inte. Det var sommar och vi var ute med båten, jag hade gjort picknick och han kysste mig och sa att han älskade mig. Sedan hoppade han i vattnet och simmade bort. Kvar blev jag, ensam i båten, mitt ute på havet. När jag vaknade var jag blöt om kinderna och hade en stor, svart klump i hjärtat. Då förstod jag det som jag egentligen förstått långt tidigare, men inte riktigt tagit in, på allvar; det kommer aldrig, någonsin vara vi igen. Aldrig. Någonsin.

Det är så svårt att förklara. Trots allt ont, så har jag en bild av oss kvar, gömd någonstans under en hög oviktigheter i huvudet. Samma bild som jag fick när vi träffades. Hus, barn och glada dagar. Barnbarn, resor, glada dagar. Barnbarnsbarn, gungstol, glada dagar. Spridda för vinden, dead together happily ever after.
Även om bilden börjar blekna så finns den fortfarande kvar.

Jag är livrädd för att jag aldrig kommer känna så igen. Eller kanske FÖR att jag kommer känna så igen. Eller kanske både och.

Nu stänger jag i alla fall dörren. Öppnar fönstret istället. Det är ju vår i luften!