Eller förresten.

Varför ska jag sluta andas för att DE är ihop? Det är väl snarare HON som bör vilja det, om han kommer vara ens i närheten lika elak mot henne som han var mot mig.

Jag lever det liv jag drömde om efter gymnasiet (när jag stannade för att vara med honom), jag bor inte på Åland, jag har hela världen för mina fötter och jag har det där gyllene läget som jag berättade om förut. Jag är precis där jag vill vara. Och framför allt, jag har turen att få umgås med den finaste, snällaste, roligaste, gladaste, allmänt bästa människa jag någonsin träffat.

Så fuck sluta andas. Jag ska andas djupare och friskare än någonsin.

Jag vill ju ändå inte tillbaka till honom, så why bother? Den där människan jag vill ha tillbaka existerar inte längre, han är sedan länge begravd i otrohet, lögner, bråk, svek och allmän schizofreni.

Och jag vet inte riktigt, men att bli tillsammans med en tjej tre dagar efter att man SMS- och MSN-bombat sin ex-flickvän och frågat väldigt intima saker, och en vecka tidigare bett samma ex-flickvän att göra väldigt intima saker med honom, om hon inte varit klok nog att gå därifrån för att inte riskera sin egen lycka. Det känns som att han inte har ändrats särskilt mycket.

Och då får jag väl beklaga, men vara överväldigande tacksam för att jag inte måste gå igenom det helvetet igen.

Så, vive la vie and fuck the rest!

(Ja, jag är högst medveten om att jag kanske verkar lätt manodepressiv. Men jag har feber och ser ut som en hyena med skabb. Don't judge.)