Sysslolös på jobbet, part II: Om man skulle ta och lära sig finska...

Jag försökte med det förra året, när jag inte hade några band att skriva.

Jag gjorde en analys av min personlighet för att komma underfund med vad det var med just det finska språket som fick mig att vilja hoppa i sjön när jag gick i skolan. All franska jag kom över sög jag i mig på fem röda, och jag började kunna prata engelska redan som sexåring. Så vad var problemet med finskan? Varför satte det sig inte? Varför var min hjärna så fruktansvärt avogt inställd till att minnas alla förbannade ändelser? Språk har ju alltid varit det jag haft lätt för och far min hade vänligheten att försöka prata lite finska med mig som liten. Jag antar att han la ner när han märkte att det inte gick hem.

Analysens resultat blev som följer: karlar.
Det är karlar som har sporrat mig att vilja lära mig språk. Detta låter sjukt, I know, men det är faktiskt sanningen.
Engelskan absorberade jag som en svamp, med den underliggande tanken att "jag pratar samma språk som Nick Carter i Backstreet Boys!". Sex år gammal, thank you! (Månne det är därför jag svänger mig med engelska fraser för jämnan...?)
Den franske smörsångaren Jonatan Cerrada hjälpte mig med franskan, och senare även med spanskan. Som tack för mitt slit fick jag en CD-skiva och ett litet meddelande om att jag var en sol. Trevlig kille, lite kort dock.
Men jag hade ingen finne som jag gärna ville förstå när jag gick i skolan. Så det liksom bara blev.

Idag däremot, är jag fett irriterad över att jag inte lärde mig ordentlig finska. Nu läser jag finska tidningar, försöker ord för ord bena ut vad det är som menas egentligen. Lyssnar på finska nyheterna, anammar råden min finskalärare i gymnasiet (världens mysfarbror, by the way!) förgäves försökte ge mig; att först lyssna på svenska nyheter och sedan på de finska, för att få ett hum om vad de pratar om.

Jag UNDRAR vilken karl det är som har satt igång det här... (Här skulle jag lägga en smajlis med tungan ute, alltså ett kolon och ett P, men jag hamnade i ett dilemma om det är nördigt eller nä att göra smajlisar på en blogg? Det känns som att jag skulle behöva stava som en analfabet för att det ska vara legitimt med smajlisar. Och det är tyvärr inte möjligt, eftersom felstavning/särskrivning/gemenskrivning ligger inom topp 5 på min Hatlista; jag är nästan aggressivt anal när det kommer till det skrivna svenska språket... Så ingen smajlis, men jag var i alla fall ironisk, ty jag vet vem som satt igång det. De som varit i närheten av mig de senaste 6 åren bör också ha lite koll...)





( Mr. Lordi, för de som inte visste.)