Ljuvliga vänner!

Igår satt jag och kippade efter andan i allt politikstudium, och försökte att inte förstöra mitt nikotinavvänjningsflow med att gå ut och röka. Då, mitt i allt, ringde min telefon. Jag svarade och möttes av Helenes mycket välbekanta och mycket saknade: "HEEEEEJ!!!" och livet kändes genast lite lättare!
När vi hade lagt på började jag fundera på om jag är en värdelös kompis som i princip aldrig ringer upp mina vänner, som inte är i Kalmar. Jag kom fram till att det kanske jag är. Jag tänker på alla dem hela tiden naturligtvis, men det är inte ofta jag ringer upp någon och faktiskt säger det. Det är dumt av mig...

Men samtidigt är det ju bland annat det som är så himla skönt med Milkysarna; det spelar liksom ingen roll att man inte pratat på någon månad, för när man kommer hem och alla samlas så är det som att vi aldrig ens varit ifrån varandra. Ingen blir grinig för att någon inte ringer, eftersom alla har klart för sig hur mycket det är som pågår i folks liv hela tiden. Och när någon sedan ringer så blir man superglad!

Sedan har vi ju Facebook-trådarna, som är totalt oumbärliga när det gäller att hålla koll på folk.

Så om det råkar vara någon av mina Milkys, eller någon av mina Bronx-brudar för den delen (det är samma där...), som har vilat sina trötta ögon på detta inlägg, så hoppas jag att ni vet att jag saknar er alla som fan, och utan er hade jag inte ens varit en blåsfisk i en flöjtaffär.

AJ LAAAAV JOOOOOOOOO!!!

Inspirerad av detta inlägg, kan vi ju kika på Milkyfilmen igen. Som kommer bli fett mycket mer hardcore i sommar. Kan jag lova.

Någon dag ska jag hänga ut er allihopa med namn och bild, så att alla vet hur världens bästa tjejer ser ut.