Sysslolös på jobbet, part I: "Existensiella funderingar angående att fånga dagen."

Jag har funderat på en sak ett tag.


Hur fan fångar man dagen?


Sedan jag första gången hörde uttrycket "Carpe Diem" (som för övrigt kommer från Horatius. Thank you, litteraturvetenskap!) har jag automatiskt tänkt något i stil med "Carpe Bullshit", eftersom jag aldrig har besuttit kunskapen om hur man bäst fångar en dag.

Fånga dagen: ta vara på dagens njutning, bry dig inte om morgondagens bekymmer.
How is that done??

Visserligen ligger min själ eventuellt lite i övre kanten på orolighetsbarometen, men vad tänker man när man håller på och fångar en dag? Är man nöjd? Vet man om det, ens? Och kanske viktigast; hur the fizzle gör man, rent praktiskt?

Hur kan man låta bli att oroa sig över morgondagen? Eller låta bli att längta till framtiden? Skulle man ens komma framåt då? För det är ju på grund av missnöje och otålighet som människan sporras att utvecklas och sträva uppåt.

Känslor är tankar och illusioner, det vet jag. Men gäller det bara att fake it 'til you make it? Jag brukar, när jag får klaustrofobianfall, ibland påminna mig själv om att det t.ex. är väldigt fint här på ön ändå, men det funkar liksom inte. Jag SER vatten, jag SER skog, jag SER klippor, jag SER allting, men det är som att jag inte skulle fatta att det verkligen ÄR FINT. Det är som om någon bara berättar för mig att "det finns en by i södra Sudan där det finns en brun gris". Aiit, tänker jag då, tar in informationen, men bryr mig inte, fastän jag gärna vill.

Hur sorterar man bort det dåliga? Hur sparar man det som är bra? Eller kan alla andra det, men inte jag? Jag har ständigt en del av mig som vill vara någon annanstans än där jag råkar vara för tillfället, och ständigt en känsla av att någon eller någonting saknas, vem jag än är med. Hur blir man av med rastlösheten? Kommer det komma en dag, då jag är precis där jag vill vara, exakt med de människor jag vill vara med, i exakt rätt tid?