Öppet brev till otacksamma patienter (och andra):

Den första du ser när du knallar in på läkarmottagningen är mig, alltid leende, pigg och glad, bakom en glaslucka. Du kan kasta recept, läkemedelsburkar och fula ord efter mig. Jag fångar allt och gör mitt bästa för att få allt att fungera till din belåtelse. Alltid med ett leende på läpparna. Alltid redo att råna dig på avgiften för läkarbesöket.

Den första du får prata med när du ringer hit är mig. Det spelar ingen roll vad du säger till mig, jag är ändå alltid redo att leverera ett sakligt svar med glad ton. Du kan skrika på mig, kalla mig oduglig och inkompetent, hata mig, vara övertygad om att jag egentligen vill döda dig (det är ju egentligen därför jag inte låter dig träffa en läkare NU PÅ DIREKTEN, det är absolut inte för att det inte finns några tider, vilket jag ju så ofta påstår.) Du kan skämta med mig, jag ler. Du kan skrika på mig. Jag ler. Du kan hota att skicka Dagens Ris till tidningarna. Jag ler fortfarande och säger "Läkarna gör så gott de kan."

Du kan anklaga mig för att inte arbeta, för att jag sitter framför datorn hela dagarna. Sanningen är att jag är tvungen. Det är lag på att sådana som jag ska notera varje litet födelsemärke på sådana som du. Jag är tvungen.


Du kan skrika och svära åt mig för att du har suttit i väntrummet i 15 minuter och läkaren FORTFARANDE inte har kommit. Jag ler och ber dig ha tålamod. Du kan skrika att du fan inte har mer tålamod, och tycka att inte fan är det underligt att den åländska sjukvården inte fungerar när det sitter en hoper lata sköterskor framför datorerna och inte gör annat än att dricka kaffe och surfa och prata i telefon!! Jag ler bara, ber dig ha tålamod, respektera vårt arbete, läkaren har bara blivit lite försenad, som vilken annan människa i vilket annat yrke som helst. Du kan gormande kräva pengarna tillbaka, för här tänker du satan inte sitta längre när läkarjävlarna inte gör något ändå, du har väl ändå annat att göra! Jag ler och hänvisar dig vidare med dina klagomål. Du kan skrika att vad fan gör nu det för skillnad om du klagar, det kommer ju ändå inte hända något! Jag ler och säger att jag tyvärr inte är insatt i hur besvärshanteringen går till, men att du är välkommen att framföra dina synpunkter. Du kan vråla och gasta om att jag borde väl ändå kunna göra något åt saken, jag jobbar ju ändå här, eller kanske är jag för lat och inkompetent för att lyfta arslet från stolen?? Jag ler, som vanligt, och säger att jag önskar att jag hade makten att bestämma över allt och alla, men jag är tyvärr bara en sommarvikarierande sekreterare i en reception.

Du kan ta tag i mig och ruska om mig och skrika på mig hur mycket du vill. Jag kommer ändå bara le.

Du kan komma inrusande fem minuter innan stängning och kräva att få en läkartid, en TBE-spruta eller en blodtrycksmätning. Du kan klaga högljutt, kasta skit på mig för att jag inte kan göra något av det du begär av mig.

Du kan ringa och kräva att få tala med läkaren nu på direkten. Eller med någon av sköterskorna. Jag ler och ber att få ta ett meddelande så att vederbörande kan ringa upp när tillfälle ges. Du kan sedan ringa tillbaka igen och igen tills jag kan ditt telefonnummer utantill. Du kan beskylla mig för att inte människan i fråga ringt, vara övertygad om att det är jag som inte gett personen du sökte ditt meddelande. Vara arg på mig för att just du får vänta.


Allt det här kan du göra. Men kom ihåg att jag sliter hårt för att du ska bli nöjd. Fastän jag vet att du aldrig blir nöjd. Det är alltid något som tynger dig, som orsakar missnöje i din värld. Har man ärende till en läkarmottagning så är det ju uppenbarligen något som inte riktigt står rätt till. Och jag vet att det är mitt ansikte du förknippar med "den där jävla läkarmottagningen". Det är alltid mitt fel, någonstans. Även om det är uppenbart att jag knappast hade något att göra med att du glömde kolla dina recept och nu sitter utan mediciner. Det är ändå mitt fel.

Jag ler, är käck, trevlig, artig och glad. Tar nya friska tag inför varje minut. Men inombords önskar jag bara att jag kunde få spränga dig i luften.