Jag jobbar som läkarsekreterare och receptionist på en liten hälsocentral på Åland. Jag gillar mitt jobb. Det känns faktiskt som att jag gör nytta och att hela arrangemanget skulle sinkas om jag inte var här. Och det är gott för mitt ego.
Men så kommer det dagar som denna, när läkarna inte haft några patienter att tala om, jag har sekreterardag och det inte finns några diktat att skriva ner. Dagar då jag sitter i flera timmar, kollar hemsidor och läser bloggar till oändlighet. Och bloggar själv. Jag tar en liten promenad upp och ner i korridoren, hämtar kaffe, fyller på vattenflaskan. "Råkar" stöta till en hög papper som jag "måste" sortera om igen. Reder upp i lådor och skåp, läser böcker om barnsjukdomar, diabetes och vardagspsykologi. Tittar ut genom fönstret och drömmer mig bort. Räknar hur många gånger ambulansen kör förbi på vägen utanför mitt fönster.
Men det finns dock en gräns för hur länge jag orkar med det. Sedan blir jag knäpp. På riktigt. En slags panikkänsla börjar växa inom mig, jag måste låsa dörren och kura ihop mig i min totalt oergonomiska kontorsstol för att inte rusa ut genom dörren, ut i det fria. Tankar börjar snurra om allt jag borde göra hemma; städa mitt rum, ringa om praktikplats, skaffa böcker, laga mat, träna, plocka ögonbrynen. Om allt jag vill göra: sola, shoppa, fika, äta glass i en park, dricka kopiösa mängder öl med goda vänner, åka inlines till världens ände, måla naglarna, pröva outfits till helgen.
Så måste jag hämta en bok eller en damtidning från väntrummet, eller vika papperssvalor eller torka golvet i kontoret för fjärde gången samma dag, för att inte go nuts.
Observera att på sjukhusets datorer finns inget Harpan eller ens Paint. Facebook, MySpace och YouTube är låsta. FlashPlayer saknas.
Oj, nu föll visst en hög papper igen. Så klantig jag är då...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar