Att inte vara fotogenisk. Någonstans, överhuvudtaget.

Igår slogs det fast, en gång för alla: jag blir ytterligen skitful på bild.

Varje gång någon drar upp en kamera och det ska börja fotas så sitter jag där och "ser naturlig ut"; svettig och blank, yxmördargrin där man kan se kindernas insida bredvid tandraden, äppelkinder the size of a Aretha Franklin's butt och ALLTID på väg att blunda. Det är något djävulskap med mina ögon. För det första är jag så nära blind man kan vara utan att vara det, för det andra är det något trasigt inne i ögat (som antagligen beror på punkt 1) som gör att ögonen är väldigt ljuskänsliga. Detta gör dels att jag ständigt måste ha solglasögon på mig när jag befinner mig utomhus och det är ljust, annars börjar de svida och rinna och det är inte särskilt ävet när man har vattenlöslig mascara och kontaktlinser. Men det betyder även att jag är ( i alla fall i nyktert tillstånd, annars har jag nog inga problem, tror jag...) extremt känslig för kamerablixtar. Jag är beredd på att det ska tas en bild och man sitter färdigt i sin pose, håret raskt tillfixat, make-upen snabbkollad, tänderna hastigt polerade, väntar på att kameramannen ska ordna fotot, man skuffar sig ännu närmare sin bildpartner, ler, försöker se naturlig och avlappnad ut.... Wait for it.... Wait foor iit.... Bäst jag blinkar nu så att jag inte blinkar sen... Wait fooor iiiiit..... BLIXT!! Blink. Fan!
"Men sitt och prata som vanligt och när jag säger till så tittar ni hit!" försökte E, som innehade rollen kameraman igår. Jag och J vände oss mot varandra, pratade lite smått, garvade ganska stort, E ropade "TITTA HIT!", vi tittade dit och BLIXT!! Blink. Men för helvete!
Efter typ 5-6 foton, alla som beskrivna ovan, blev det ett självändamål att ta en bra bild. J och jag satt och försökte och försökte och försökte, men det var ett ofruktsamt uppdrag. Inte nog med att mitt vackra ansikte förvreds å det mest horribla, mitt vänstra bröst kände sig i smyg lite schizofren och beslöt sig ömsom för att titta ut och vinka, och ömsom krypa in i skyddet av min armhåla. Helst dock båda två samtidigt. Det såg väldigt lustigt ut, må jag säga. Jag har härmed tagit ordet"taxöra" till en helt ny dimension.
Bör jag förresten ta det som någonslags vink från ovan när jag endast lyckas se normal ut på bild om jag grimaserar? När jag gör grimaser så kan man i alla fall tänka sig att jag ser någorlunda vettig ut bakom de vindande ögonen eller plutmunnen eller den utsträckta tungan (mycket vanliga poser för mig. Funkar i alla lägen. Jag kallar dem Ozzy, Gene och Andy McCoy).

Vi lyckades inte få någon bra bild på oss obviously, eftersom jag var med som motiv, men det var en bild speciellt som slog alla rekord. Den är jag nästan lite stolt över. Jag hoppas kunna lägga upp den här inom en snar framtid, så att den stackare som någongång förirrar sig hit aldrig någonsin igen ska kunna sluta sina ögon utan att se denna bild projiceras på näthinnan.
Jag ska köpa en egen kamera nu så att jag kan ta bilder av mina snygga vänner istället. Om jag inte blir bra på foton efter 21 år som mer eller mindre frivillig linslus så är det nog case lost, beyond repair. Dessutom om jag har en egen kamera, så kan jag sitta hela dagarna och ta hur många bilder jag vill på mig själv, för ju fler jag tar, desto större är chansen att NÅGON av dem blir bra!

En suverän plan, från mig till mig. Swell!