Balladmissbrukaren Håkan.

<-- Balladmissbrukaren Håkan.


Jag klarar inte av fridsamma ballader längre. Jag upptäckte det igår under Håkan Hellströms spelning. Det var buskul när han körde de där kända, röjiga låtarna om Lena och Göteborg, men sedan trillade han in på svintråkiga ballader emellanåt. Jag kollade mig omkring under ett sådant nummer och märkte att varenda jävel stod som klistrad med någonting som blänkte i ögonvrån. Gamla som unga. Det var bara jag på hela området som gäspade, kände hur benen fick akut blodstopp och hotade att aldrig låta mig böja på dem igen. Oh no, restless legs! Fotleden som jag vred sönder för några månader sedan började plötsligt värka lite igen. Jag blev kissnödig. Och trött. Dessutom mådde jag lite illa av den där paninin jag åt tidigare under kvällen. Och kan hända var jag lite, lite full också.
Sådär gick det varje gång. Folk stod som förhäxade, totalt inne i den vackra låten som var så långsam och tråkig att jag dog. Någon jublade, det var som att se Jesus själv stå där på scenen och yla i randig gubbkeps och vita jeans! Men jag såg bara Håkan. Ingen Jesus. Och påpekade jag det, fick jag blickar som, med rätt styrka på kontaktlinser, antagligen skulle ha dödat mig.
Kärlekslåtar, fine, men det måste ju hända något. Om det inte finns några riviga gitarrer eller åtminstone en liten fjärtig trumvirvel så ska i alla fall antingen Ville sjunga den eller att någon streakar.
Nåja, det var mycket underhållande mellan varven också!


Rockoff 24 juli 2008.

Nu ska jag jobba fem dagar, 1h och 8min till, sen är det stranden för undertecknad, i en hel månad! Badabing-badaboom! Jag tänker inte ens gå därifrån, ska bo där som trailer-trash McConahowohooy. Längtar redan! Ska slänga ut mina mammae pendulae och min venter pendulum the freakkin second I get there! De behöver färg. De börjar själva undra om de fortfarande lever, när de är så bleka. Ändring, I tell ya!

Kom igen nu klockdjävul. Gå! Jag vill börja festa! Fast först sova lite. 54min kvar. Tur att jag har en krysstidning.