För nästan exakt 32h 15min sedan, stod jag stadigt på den mjuka marken som var täckt av grova träflisor. Vännerna var med mig, väl medvetna om att det som komma skulle nästan kunde klassas som någon form av religiös upplevelse för mig. De var lite spända, exalterade på sina egna vis, kanske även något berusade. Jag var snarare apatisk av förväntning och pur glädje. Vi tittade på klockan; 23:52. 8 minuter kvar. Det är inte länge. Det går i nafs, tyckte vi. Efter en evighet tittade vi på klockan igen. 23:55. "Men för satan!" utbrast jag, utan att kunna hejda mig. Vi väntade ytterligare en evighet. Publiken runt omkring oss började klappa otåligt. En blick på klockan igen. 23:57. Det pirrade till i min mage; nu var det tamejfan hur nära som helst! Roddarna sprang av och på scenen, fixade det sista, finslipade. Allt måste vara perfekt!
Efter vad som känt som år av väntan, slogs den stora TV-monitorn som hängde på högra sidan på. I bild var en flinande Bam och hans snygga fru. De ville väl tydligen bara pop by för att säga till att HIM var på gång.
Sedan hördes plötsligt ett dovt ljud, som växte sig starkare. Rök vällde ut på scenen. En efter en gled de in, coola som en nordanvind i december, just another day at work. Sist in är Ville, i sin blå mössa, huvan uppdragen, lång svart jacka. Han såg precis ut som jag tänkt mig, fast lite coolare. Spinkig karl, för övrigt. Lite mustasch, såg lite sliten ut. Öppnade sin Cola-flaska. "Ja jävlar," tänkte jag. "Jag har också druckit Cola idag. This is meant to be." Försökte hårt att andas ordentligt så jag inte skulle svimma eller något annat löjligt. Försökte hålla tillbaka tårarna, hålla händerna från att inte darra. Försökte få kroppen att sluta darra. Knävecken att sluta skallra. På scenen körde man igång med "Kiss of Dawn". Eller kanske det var någon annan låt. Jag var i chock över vem jag stod dryga 7 meter ifrån att jag knappt hörde. Ja, det är sant, gott folk. Jag blev STARSTRUCK. För första gången i mitt 21 åriga liv blev jag starstruck. It hit me bad. Monitorn på sidan visade hans ansikte i princip hela tiden, när han ömsom grimaserade, log, skrattade, ömsom sjöng och skrek. Jag kröp ihop, höll om mig själv hela spelningen. Jag var inte säker på ifall jag skulle vakna om jag rörde mig. Så jag höll still. Applåderade, sjöng med och jublade emellanåt, men gick alltid tillbaka till utgångspostitionen. Vilket resulterade i en överjävlig värk i axlarna, men det var det värt.
Efter ett tag smyger en gråklädd människa upp på scenen med en stor filmkamera. Ville måttar en spark mot de abdominala delarna på figuren, och han drar ner sin huva - det var ju Bam Margera! Åh, så tokigt!
Mina vänner hade skojat med mig på dagen om att jag skulle börja lipa när "Join Me" kom. Då skrattade jag bort det med ett "Jag är inte SÅ töntig!". Det skulle visa sig att jag visst är precis så töntig. Knappt hade de första ackorden spelats innan min hjärna uppfattat att det var min låt och ögonen började läcka. Punktligt.
Efter ganska exakt 1.5h sa Ville plötsligt "Kiitos" och gick ut. Folk buade av missbelåtenhet. "Fy satan, vad stenhårt!" tyckte jag. Kände mig mållös, matt och utan ord. Jag hade aldrig haft en 1.5h orgasm tidigare, så känslan var ny för mig. Vi följde med folkhavet ut genom portarna och började sakta gå mot bussen. Människor av det finska släktet sjöng någonting som jag uppfattade att handlade om elefanter som gick och hittade nya elefanter på vägen, eller om de tappade dem en efter en. Men det sket jag i. Jag har sett HIM. Stått några meter från Ville Valo. Jag ger väl fan i elefanter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar