Tänka innan man öppnar munnen.

Det har aldrig varit min grej. Och det står jag för. Folk har lärt sig handskas med det på ett synnerligen bra sätt. Jag kommer väldigt ofta undan med skit jag kläcker, för att jag i 90% av mina konversationer är rätt igenom ironisk. Och det fattar de flesta, utom min mamma. Men hon är tvungen att gilla mig ändå.

Idag har jag dock varit särdeles fantastisk i att knäcka PRECIS HELT FEL GREJER I FEL TIDPUNKT. Jag har inte ens själv fattat varför i hela fridens namn min hjärna ens kom på att formulera meningarna. Och sållet mellan hjärnan och munnen lyste med sin frånvaro, starkare än vanligt.

1. En rullstolsbunden kvinna kommer till receptionen och frågar om tidbokning till laboratoriet. Jag säger "Nej, det är nog bara att GÅ dit."

2. Den rullstolsbundna kvinnans dotter frågade mig hur länge tandläkarbedövning håller i sig. Jag svarar "Man brukar väl vara LAM i några timmar."

3. Någon frågade på fotbollsmatchen var en bekant som brukar spela i motståndarlaget var. Jag svarar "Jag har inte sett henne alls. Hon kanske är hemma och BANTAR".( So not cool. Hur kom min hjärna på att jag skulle säga det? Är jag i någon slags position att säga något sådant? NEEJ!! Är någon i position att säga något sådant? NEEEEJ!!! Jävla fittunge att vara dum i huvudet ändå...)

4. Vi diskuterar min diffusa hårfärg på balkongen medan vi röker. Jag berättar hur en vän sade att min hårfärg nu liknar hårfärgen som en tjej i gymnasiet hade. Jag berättar med inlevelse och ylar ett demonstrativt "NOOOOO!", varpå N böjer sig mot mig och säger "Hon bor här nedanför och de har balkongdörren öppen..."


Jag borde få ett pris.


Det kanske inte är en så dum idé att sänka volymen lite och eventuellt fundera EN vända i alla fall, innan brödhålet öppnar sig och börjar föra oljud.